En orolig mamma pratar om hur hennes unga son är besatt av tv-spel. Reportrar, forskare och aktivister predikar för alla som vill höra om hur tv-spel påverkar ungdomarna negativt. De säger hur utvecklarna måste ta ansvar, att spel inte kan vara så våldsamma och grafiska, särskilt inte när de som spelar är så unga. Kommentarsfält överfylls med vuxna människor som aldrig spelat ett tv eller datorspel, som spyr galla över Outlast. ”Tänk om ett barn spelar det här? Förstår ni skadan det skulle ha?!” Jag lutar mig långt bakåt. Andas genom näsan. Biter ihop lite lätt. Det är inte meningen att din åttaåring ska spela det här Susan.
För det här händer varje dag. Så oerhört ofta så läser man om hur föräldrar är upprörda över deras barns våldsamma tv-spel och varje gång märker jag denna människa som inkompetent. För en förälder som inte tar reda på något om vad det är de köper till sitt barn är inkompetent. Det kanske finns en anledning till varför tolvåriga Markus ber sin mamma köpa det här spelet till honom, för han kan inte köpa det själv. För den har en R18 märkning på sig. Ingen under arton år får köpa. Men nej. Hans mamma upptäcker, när han spelat ganska länge, hur våldsamt detta spel är och blir ursinnig på precis allt. Spelet, utvecklarna, butiken som sålde spelet och kassapersonalen som tog betalt för spelet. Hon är ursinnig på allt förutom sitt barn. Barnet som högst troligen varit väl medveten om hur våldsamt spelet är och ändå bett sin mamma köpa. Denna mamma kanske skriver ut sin ilska på Facebook (så som är traditionen) och får en liten spalt i någon tidning där fler föräldrar håller med om hur dagens ungdomar blir negativt påverkade av dessa våldsamma spel. Dessa vuxna är enligt mig, inkompetenta.
För det förstår väl varenda tallkotte som finns att ett spel som innehåller mycket grafiskt våld, som exempelvis Outlast, inte är riktad mot en ung publik. Det är då föräldrarnas ansvar att först och främst ta reda på vad det är deras barn spelar. En snabb googling på namnet, se vad folk skrivit om det samt kolla på en trailer till spelet och sen får de avgöra om deras barn ska spela det eller inte. Tycker de inte att deras tolvåring ska skjuta ihjäl prostituerade eller ha ihjäl zombies med motorsåg, då köper de inte Grand Theft Auto eller Resident Evil. Det är så simpelt. Att veta vad det är man ger sitt barn. I dagens samhälle är det inte heller svårt att få tag på informationen, så simpelt som att fråga personalen när man köper spelet om det är passande för ett barn under arton.
Vi vill gärna skylla ifrån oss, det är en vanlig mänsklig skyddsmekanism. Att lindra sitt egna samvete samt skylla på att man inte visste bättre genom att skylla på någon annan, det kan vara allt från resultatet på ett prov till varför man är sen till jobbet. Men man måste kunna se sitt egna ansvar. Ja, bussen var fem minuter tidigare än den brukar men varför tog man den absolut sista man kan ta innan man blir sen? Det är hos det egna ansvaret man ser sitt egna fel och kan därefter ta konsekvenserna för det.
Det egna ansvaret hamnar på föräldrarna som köper spel till sina barn utan att undersöka vidare. Som gråter ut i media för att deras barn är spelberoende. Det faller på de att kontrollera vad deras barn gör och inte gör med sina datorer och konsoler. Tycker de att det enda deras barn gör när de spelar Call Of Duty är att skrika fula ord och ha sönder saker, plocka bort spelet. Har barnet spenderat hela sin helg med att spela och inte sover ordentligt, ta bort spelet. Ta ansvar som förälder för det ditt barn gör under ditt tak med sakerna du köpt åt de. Hade jag haft ett barn som satt och skrek hora var tredje minut när de spelar, hade jag gömt alltihop i botten på närmaste brunn tills de skärpte till sig.
”Men tänk på barnen som begått skolskjutningar för att de spelat Call Of Duty.” Du känner inte rent spontant att någon som begår en skolskjutning är kanske inte 100% mentalt stabil? Det kanske är mer än att de spelat ”No Russian”. Det är inte spelets fel, det kan mata en person som redan inte har en förankring i verkligheten och knuffa de djupare men det är inte spelet som är ursprungs problemet. Vi vill skylla på något annat, för det känns som att om vi gör det så försvinner det egna ansvaret. Det var ju inte mitt fel. Det var de våldsamma spelen. Nej du. Du visste inte vad ditt barn spelade. Men du köpte det. Ditt ansvar.
Så nu lägger vi av med denna diskussion. Helt. Vi sätter ett gigantiskt kryss på det. Varje gång någon försöker glida in på att tv-spel är för våldsamma för barnen, då slår vi denna på nosen och säger ”Nähä du!” Det är inte skapat för barn därav kan det få vara våldsamt. Vill jag springa omkring och mörda zombies med en motorsåg så ska jag få göra det, jag är över arton för tusan. Men ditt barn på tolv ska ICKE göra det om du inte är helt med på vad det är du köper. Bete er. Skärp er. Håll koll på era barn. Vill ni ha mindre våld? Köp Super Mario eller investera i en Tamagotchi. Nu lägger vi ner.
