”Är du nå bra då?”

Hej och välkomna till avhandlandet av en av mina absolut största pet peeves. Låtom oss helt enkelt och onomatopoetiskt kalla den ”Är du nå bra då?”

Jag vet inte hur många gånger jag har fått denna fråga när min hobby kommit på tal. Tv-spelshobbyn, that is. Ingen verkar ha kommit på tanken att ställa samma fråga när det handlar om rollspel, lajv, geocaching eller brädspel, och det med rätta – det hade ju bara känts absurt.

Men varför behöver tv-spel egentligen vara annorlunda?

”Det är helt enkelt ett alldeles för brett område.”

Ofta vet jag inte vad jag ska svara på frågan. På samma sätt som jag på rak arm inte kan säga att lajv i allmänhet är kul eller att sill alltid är gott, kan jag heller inte generellt uttala mig om min eventuella ”brahet” när det kommer till tv-spel.

Det är helt enkelt ett alldeles för brett område för att omfattas av ett enkelt ”ja” eller ”nej”.

Visst, jag kan nog drista mig till att säga att jag är rätt bra på många spel. Jag äger till exempel oftast i Mario Party och Golden Eye, och klarar mig helt hyfsat i Darksouls och Dota2.

Om jag baserar mitt svar enbart på dessa spel blir det därmed ett rungande ”Hell yeah”.

”Att spela Call of Duty på onlineserver vore för min del ett fullkomligen dödfött projekt.”

Men sedan finns det även en hel drös av spel som jag rent krasst är riktigt dålig på.

Till exempel suger jag totalt när det kommer till Smash Bros-serien, och att spela Call of Duty på onlineserver vore för min del ett fullkomligen dödfött projekt. Jag går vilse i allt från Pokémon Röd till The Last of Us, och blir därför totalt ägd i alla pvp-games som inte har en tydlig och pedagogisk minimap aktiverad.

Baserat på dessa prestationer skulle svaret på frågan snarare bli ett gråtande och nedslaget ”Fuck no”.

”Man kan suga hur mycket som helst på ett spel och fortfarande vara en gamer.”

Och det är okej, för (breaking news) vet ni vad? Man behöver inte vara bra på tv-spel för att vara en gamer. Det kanske kommer som en överraskning för somliga, men epitetet ”gamer” kräver inget mer av en person än att hen spelar tv-spel (eller datorspel då förstås).

Man kan suga hur mycket som helst på ett spel och fortfarande vara en gamer, på samma sätt som man kan vara världens sämsta improvisatör och fortfarande vara rollspelare eller lajvare. Prestationen är helt ointressant i detta avseende.

Därför stör det mig något kopiöst att ”gamer”-epitetet i vissa kretsar på något sätt verkar ha blivit villkorat – något som ska vaktas med tänder, klor och ett väl rågat mått av barnslig sexism.

Allra oftast när jag personligen fått frågan har den förmodligen ställts i all välmening. När jag ibland svarat nekande har jag till och med uppmuntrande fått höra att jag ”säkert egentligen är värsta asbra”.

”att vara bra på spel får aldrig tillåtas bli ett kriterium för ens existensberättigande i hobbyn.”

På samma sätt som den inskränkta sexist-ligan ser alla upplevt kvinnliga spelare som ”fake-gamers”, verkar det nämligen även finnas en drömsk, positiv idealbild bland de välvilliga allierade. En bild av att alla icke-cis-män som spelar är ärkeballa proffs, som inte gör något annat om dagarna än att kardinal-pwna motspelare och kaxigt motbevisa trollens fördomar.

Denna beskrivning stämmer så klart in på massor av kvinnliga och icke-binära spelare – miljontals kudos till dem. Men att vara bra på spel får aldrig tillåtas bli ett kriterium för ens existensberättigande i hobbyn.

Det finns hela uppsjöar av superskillade gamers i alla könskategorier, och det finns minst lika många som är raka motsatsen. Mellan dessa grupper finns ett enormt spektrum av olika färdighetsnivåer, och hur pass ”bra” gamer man är kan skilja sig oerhört mellan olika spel.

”Det är nämligen helt okej att vara asdålig.”

Men inget av detta är över huvud taget relevant när det kommer till att avgöra vem som faktiskt är en gamer.

Det enda som per definition förenar och särskiljer oss är nämligen vårt gemensamma intresse och engagemang i denna fantastiska hobby. Så lägg nu undan måttstocken, tryck på ”reset” och koncentrera dig på att ha roligt istället.

Det är nämligen helt okej att vara asdålig.