Assassin’s Creed Odyssey – Nu med selfie-stick!

Uj, det här var stort. Här trodde jag att jag skulle spela klart innan spelsläpp men det här spelet är så hiskeligt enormt att det var inte ens på kartan att jag skulle hinna det. Detta var bara en av sakerna jag var helt oförberedd på, ni förstår, jag är mer eller mindre helt ny på hela grejen med Assassin’s Creed. Jovisst jag har testat några av spelen men aldrig fastnat för dem så här får ni en lite annorlunda recension från någon som ger sig in i Odyssey som första hållplats i lönnmördarserien. Så följ med mig när jag … kastar mig ut i nytt territorium.

Förlåt om det där kändes som en dålig ordvits, jag försöker alltid använda så många av mina egna screenshots jag kan och, det var det enda sättet jag kunde komma på att använda den här bilden.

Okej, dags att börja recensera. Det som plötsligt väckte mitt intresse var att serien nu skulle bli mer fokuserad på rollspel än förut och sedan dess har min hype fått gro tills jag bara var tvungen att prova spelet. Jag kan ju nämna att det här är första gången i serien som det går att välja en kvinnlig huvudkaraktär, vilket jag ser som ett definitivt plus Du väljer antingen Kassandra eller Alexios, och den du inte väljer blir ditt syskon. Jag är naturligtvis Kassandra. Först fick min stackars konsol svettas med den inledande sekvensen i antika Grekland, jag blev lite orolig när det inte verkade som om spelet skulle flyta på men som tur var har just det problemet inte dykt upp igen efter introt. Mina första steg på ön där jag började min resa imponerade starkt. Det här spelet är vackert! All natur, havet, statyerna, invånarna, allt kändes levande och naturligt och Kassandra griper mig snabbt, hon är så kickass men ändå relaterbar. Ett litet råd är dock att vara försiktig med dina dialogval, dels ska de tydligen kunna ha stora konsekvenser och dels har de inte varit snåla med aggressioner för de som är lagda åt det hållet. En gång när jag valde dialog som jag trodde skulle vara sassy så gick jag helt psycho-bitch-bananas på en stackars tant. Två saker som oroade mig i början var att jag fick lite svårare än jag hade hoppats att leva mig in i handlingen. Dels vad det att röstskådespelarna alla pratar med grekisk brytning, jag vill inte säga att brytningen är dålig men det känns av att många av dem fokuserar på att få alla stavelser rätt, något som karaktären i fråga inte skulle behöva göra och därmed sätts en gräns på hur naturtrogna de kan låta. Den andra saken var att jag först inte riktigt kunde relatera till Kassandras motiveringar. Det första problemet kunde jag delvis vänja mig vid, det försvinner inte men märks av mindre och mindre ju mer jag spelar. Det andra problemet försvann rakt av efter några timmars spelande och jag är nu helt investerad i att följa Kassandra hela vägen till upplösningen. Jag har klockat 47 timmar och jag har tappat räkningen på hur många gånger spelets storlek och design fått mig att tappa hakan, det här spelet är enormt! ENORMT! Det finns hur mycket som helst att utforska, ibland tog jag paus från storyn och reste runt i Grekland bara för att se alla otroliga kulturmärken. Något annat som gör det extra roligt är att kombinera ett spjut med spelets egna fotoläge. Vem kan motstå semesterbilder med selfie-stick?

Som nykomling till Assassins Creed tog det ett tag att vänja mig vid kontrollerna, det är inte särskilt likt andra spel jag spelat och jag blev frustrerad titt som tätt tills jag lärt mig manövrera ordentligt och nu har jag inte större problem med kontrollerna förutom vad det gäller att smyga. Tyvärr är det en ganska viktig del i spelet eftersom du ofta beger dig in i fiendeterrirotrium. Spelet försöker hela tiden gissa vilken imponerande manöver jag försöker göra och detta fungerar jättebra när jag springer över hustak och hoppar upp på avsatser men samma system är betydligt sämre på att gissa vad det är jag vill göra när jag smyger. När jag smyger mig in genom ett militärläger för att mörda en kapten vill jag ibland hoppa ner i buskaget för att förbli osynlig när en vaktpatrull marscherar förbi. “Vad sa?”, undrar spelet. “Du vill hoppa upp och dingla från fönsterkarmen?”, NEJ! NEJ! Ner i gräset! Nu är det bråttom, fienden anar något, jag har bara någon sekund på mig att försvinna ner i busken under mig. “JAHA! Nu förstår jag!” säger spelet, “Du vill dingla i den ANDRA fönsterkarmen!”, och DÄR fick vakterna syn på mig, ropade ut till sina kollegor och jag måste fly. Jag vill inte klaga för mycket, det är ett stort irritationsmoment men när kontrollerna funkar så funkar de jättebra. Striderna är engagerande och ibland riktigt kluriga. När jag lär mig nya förmågor känner jag verkligen att jag blir mäktigare och vissa attacker känns verkligen brutala.

Att vara ute och härja på havet var också lite underligt att vänja mig vid eftersom de delarna skiljer sig så mycket från resten av spelet men efter ett tag kändes det naturligt och som allt annat är vyerna från skeppet otroligt vackra att titta på. Striderna till havs är lite svårare att få grepp om än resten av spelet men känslan när du sänker ett fiendeskepp och står som segrare är tillfredsställande även om jag då och då påminns om hur brutal det här spelet gör mig. Jävlar vad många stackars sjömän jag just gjort till hajmat. Jag är nog ganska ond… Hjälp!

När jag levlar upp är det alltid lika kul att välja ny ability eller ta på mig de där rustningsdelarna som var för hög level förut. En del av rustningarna ser helt underbara ut och det är kul med omväxling. Jag önskar bara att varje del skulle kunna personifieras något, jag hatar när jag får tag i en hjälm som har mycket bättre stats än den jag har på mig för tillfället – men är skitful. I slutändan handlar ditt utseende om vilket gear som har högst siffror och det är lite synd.

Jag har redan nämnt hur underbart det är att färdas genom antika Grekland, både städer och vildmark, och en annan sak som är grymt kul är de historiska karaktärerna. Att får prata med gamla filosofer jag läst om i historieböckerna är riktigt kul och får mig att känna mig som en del av världen och dessutom känner jag mer bildad efteråt än jag var innan. Jag har ju trots allt pratat med Sokrates själv. Tyvärr dyker det upp ett annat irritationsmoment när jag utforskar. Spelet uppmuntrar verkligen utforskning och det är ju bra men ibland svänger det helt om och jag råkar rida in i en provins där allt levande har dubbelt så hög level än mig, vilket inte hade varit ett problem om det inte var för att alla djur i antika Grekland tydligen är helt vansinniga! Jag kan vara försiktig när jag rider förbi en höglevlad soldat men när ett vildsvin ser mig från skogskanten och direkt bestämmer sig för att jag måste dö har jag inte en chans. Jag kan försöka springa men demongrisen kommer hinna ikapp till slut om jag inte har turen att hitta en gammal pelare att klättra upp på. Måste verkligen alla vilddjur vara inställda på “Kill on sight”? Dock kan det vara kul att se en prisjägare som är efter mig anfallas av en björn så det kanske går på ett ut.

Jag hoppas inte inbitna AC-fans blir allt för arga på mig nu, men jag är inte säker på varför det här behövde vara ett Assassins Creed-spel. Jag har inte spelat igenom de andra spelen men jag känner ju till att de alla har en parallell historia som äger rum i nutid men det känns i det här spelet helt överflödigt. Det är fullt tillräckligt att spela ett historiskt rollspel och det är uppfriskande att det faktiskt inte är fantasy, ingen magi, inga drakar – jag skulle till och med vara okej med lite övernaturligheter men när det helt plötsligt blir sci-fi efter 25 timmars historia blir jag bara helt ställd. Sci-fi-elementen ger inte ens särskilt mycket, och det lilla de ger hade kunnat förklaras på annat sätt. Jag vet, jag vet, vem är jag, en utböling som inte ens varit fan av serien från början, att klaga på seriens grundkoncept, men jag säger bara som jag känner; i alla fall i det här spelet känns sci-fi-delen helt överflödig. Nu kanske det ändras längre fram, jag är ju inte helt klar än men oavsett hur det hanteras längre fram i spelet har det varit väldigt lite genom mina 47 timmar och distraherar mer från spelupplevelsen än det hjälper den. Min humbla åsikt. Please don’t assassinate me for it.

Låter jag som en hycklare? Prisar spelet med ena handen och ger det en örfil med den andra? Mina klagomål är helt enkelt saker jag märkt och de var värda att rapportera men i slutändan, är detta ett kul spel?

Oh ja. Ja ja ja ja.

Japp, definitivt, det kan du hoppa upp och sätta dig på.

De viktigaste sakerna för mig i ett konsolrollspel är att världen känns levande, mina val känns viktiga och att jag kan relatera till karaktärerna i min omgivning medan jag blir spelets huvudkaraktär och får åka på en resa av fantastiskt historieberättande – och det är här Assassins Creed Odyssey levererar som bäst. Om du är gammal AC-veteran, hoppas mina tankar från en utomstående har varit intressanta och om du ännu inte provat ett Assassin’s Creed-spel och är nyfiken på att prova, GÖR DET! Jag kan inte lova att allt är perfekt, det finns ett par saker som gör mig frustrerad nog att skrika åt teven men jämför jag de stunderna med hur kul alla andra långa timmar vinner det positiva. Är du orolig över att hoppa in så sent i serien, det behöver du inte heller vara, sci-fi-inslagen är få och korta och är lätta att bortse ifrån om du så vill. Det viktigaste är att jag får känna mig som Kassandra; mäktig, stolt och episk!

Jag kanske rent av kompletterar den här recensionen med en epilog när jag spelat klart. Vad väntar du på? Om inte något av mina klagomål är en dealbreaker för dig, börja spela nu! Fortsätter de i den här riktningen har de gjort en AC spelare av en före detta, ehh, icke AC-spelare.

Chaire.