Det är en strålande svensk sommar i Stockholms skärgård. Östersjön glänser mörkblå när skärgårdsbåten mot Blidösund brummar förbi. Jag och min storasyster (Myogamings egna Gabrielle de Bourg) är i våra unga tonår. Men vi badar inte i havet utanför. Vi sitter fastklistrade inomhus framför den gamla plåtburken och seglar i ett annat hav. Ett massivt och soligt hav som vilar över ett gammalt och glömt Hyrule under ytan. Min storasyster håller i kontrollen och kommer till biten då en ung Link ger sig ut för rädda sin lillasyster som har blivit kidnappad. “Om du försvann som Aryll, hade jag också seglat över hela havet efter dig!” säger hon. Det är det finaste hon någonsin sagt till mig. Sedan dess har “Legend of Zelda: The Wind Waker” varit mitt ett av mina älsklingsspel.

När “Wind Waker” släpptes år 2002 var fansens reaktion blandad. Spelet hade en mindre seriös ton och stil från det älskade “Ocarina of Time” och många tyckte att seglingen var tråkig. Jag tror personligen att många bortfärdar Wind Waker på grund av det. Vilket är oerhört synd.
“Wind Waker”s narrativ är oerhört starkt med ett av de det mest detaljrika Hyrules som Nintendo har någonsin har skapat. Det stora havet är fullt av härliga karaktärer (förutom snorungen på Outset Island!) med massor av underbar musik och hemligheter som gör det väl värt tiden det tar att undersöka.

I min mening är “Wind Waker” ett av de mest emotionella Legend of Zelda-spelen och på många vis det mest vuxna, då det tar sin publik på stort allvar trots dess gulliga look. Sedan hugger man Ganondorf ganska våldsamt rätt igenom huvudet också, men det är en annan femma.

Mot spelets slut, när spelaren får resa ner till havets botten till det förglömda Hyrule, anser jag vara ett av de mest nostalgiska ögonblicken i hela Legend of Zeldas historia. Det är det är svårt att inte få rysningar när slottstemat från “Link to the Past” spelas på en ensam flöjt i det förstörda slottet, eller när vi får återse våra vänner från “Ocarina of Time” avbildade som gudar nere i källarplanet. “Wind Waker” har ett nostalgiskt sepiafilter kring sitt arv från de föregående spelen. Vi tar farväl av det som var och går vidare för att skapa om på nytt. Det hela blir symboliskt för företaget Nintendo, ett företag från det förflutna som fått gå vidare till en ny tid. Helt på deras egna villkor.

För mig är “Wind Waker” inte bara ett fantastiskt spel, utan ett personligt minne av min syster. Det förblindar mig säkert för spelets egentliga kvalitét, men hör även till spelets anda och charm. Det är ett spel som handlar om ett par syskon. Deras relation ger spelet en oerhört fin emotionell känsla hos mig. Men det kan också vara det som gör “Wind Waker” till ett så finstämt spel, dess hjärta är lika stort som havet det låter oss segla i.

Bildkälla: zeldadungeon.net

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here