Man kan tycka att den franska studion Dontnod (som från ingenstans imponerade på hela spelvärlden med sitt fantastiska, episodbaserade, hipstertrendiga småstadsäventyr Life is Strange för tre år sedan) kunde ha övertygat Deck Nine att låta den härligt karismatiska, och något problematiska, Chloe Price vila i lugnet före stormen när utvecklarfacklan passades till den amerikanska indiestudion – men icke.

Prequel-seriens första kapitel tar sin början med en stressframkallande scen – Chloe står med en cigarett i ena handen på en tågräls i skogen medan ett tåg rusar rakt mot henne i full fart – tjejen hade stake innan håret färgades blått och hon räddade basspelets protagonist Max Caulfield från den ruggiga rikemansungen Nathan Prescott, det står alltså klart från start. Spelaren får sedan ta över och uppdraget som ges denne lyder; ta dig, som Chloe, in på pubben ”The Mill” så du kan rocka loss till musiken från högtalarna – det stenhårda indierockbandet ”Firewalk” spelar ett gig. Spelaren får sedan klura ut ett sätt att som minderårig ta sig förbi dörrvakten, lura försäljare på pengar, bråka med knarklangare och slutligen nå kvällens mål. ”I can’t wait to get in there and thrash” säger hon för sig själv när volymen gror högre och hon tar sig upp till läktaren över publikhavet.

De som spelar Before the Storm efter att ha spelat originalspelet känner igen sig ganska rejält med första vridandet på styrspaken; Life is Strange är, trots bytet av utvecklare, fortfarande sig likt sett till spelmekanik. Spelaren styr Chloe med vänster styrspak, styr kameran med höger styrspak och interagerar med föremål och tar del i konversationer med handkontrollens fyra knappar. Den här typen av interaktiva, filmiska upplevelser har snabbt tagit plats i spelvärlden som vår tids simplare peka/klicka-spel så spelmekaniskt sett fins inte mycket för spelaren att hålla koll på. Vi har tidigare talat lite om igenkännelserna från originalspelet och även då Before the Storm känns som en förlängning av nämnda spel finns även en hel del olikheter som är värda en rad eller två.

Sett till vad vi nu redan nuddat vid, spelets faktiska mekanik, finns redan från början två olikheter. Den ena, och helt klart största, skillnaden är avsaknaden av kraften att manipulera tiden. Stormen i originalet och denna storms implikationer på Arcadia Bay och Max gäller inte i dåtiden, men det behövs knappast heller. Skillnad nummer två är Chloes egna lilla superkraft – backtalk, eller möjligheten att käfta emot för att vinna argument och få sin vilja igenom. Denna möjlighet finns knappast i nog många konversationer för att vara en basmekanik men den bjuder helt klart på ett par roliga konfrontationer (och ett par smärtsamma).

Flertalet Life is Strange-fans höjde ett skeptiskt ögonbryn när prequel-serien avtäcktes på E3 förra sommaren och det avslöjades att studion som tog sig rakt in i dessas hjärtan med Life is Strange inte skulle stå för nämnda prequel. Dontnod satte istället amerikanska studion Deck Nine på projektet medan huvudstudion jobbade vidare på Life is Strange 2 samt kommande rollspelsstorsatsningen Vampyr. Nu, när alla tre delar av prequel-serien nått butikerna, kan det dock konstateras att Life is Strange-fanskaran kan sänka dessa skeptiska ögonbryn och slappna av framför TV:n med ännu ett välskrivet hipsteräventyr – den här gången med fanfavoriten Chloe i huvudrollen.

Ännu en aspekt som skiljer sig från originalet är givetvis spelets faktiska setting, dess karaktärer och dess handling. Även om vi fick reda på en del angående Chloes relation till sin, i originalspelet, försvunna bästa vän samt till sin bortgångna far, visar Before the Storm spelaren ett helt nytt Arcadia Bay och en helt ny sida av dessa relationer. Inget överhängande hot ligger på under äventyret, ingen storm är nära, inget galet tonårsdrama utspelar sig genom hela upplevelsen – Before the Storm satsar allt sitt krut på karaktärernas relationer och karaktärsuppbyggnaden känns genom hela spelet otroligt genuin. Vänskapen känns som spelarens egen, lojaliteten värmer nog för att framkalla en tår eller två och trots att de som lirat originalspelet vet vilken väg våra karaktärer kommer att ta efter det att eftertexterna börjat rulla är det nuet som ligger i fokus.

För de av er som, likt mig, lider av samlarmani i alla världens spel finns samlarobjekt att håva in även i Life is Strange: Before the Storm. I originalet var det polaroid-foton som skulle tas, I Before the Storm används istället en tuschpenna för att skapa en något mer konstant, svårborttagen konst. Flertalet olika ytor finns att kladda på och Chloe imponerar (och provocerar) med sina graffiti-kunskaper.

Sett till handling är Before the Storm inte riktigt det mästerverk vi uppfattade Life is Strange som, men det är nära på lika svårt att slita sig från skärmen den här gången. Spelarens val genom liret och alla relationer som sakta byggs upp är vad som verkligen lyfter upplevelsen och röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb (även om vi hellre hade sett originalskådespelarna i rollerna). Deck Nine ger alla karaktärer vi lärt känna och skapat egna uppfattningar kring ett helt nytt djup och emellanåt kände vi en inre konflikt gällande våra handlingar i basspelet när okänd information angående dem avtäcktes och toppar detta karaktärsdjup med en välskriven handling och ett passande slut som knyter ihop säcken mellan de två spelen otroligt väl utan onödigt osmakliga scener. Efter detta fantastiska samarbete två spelstudios emellan ser vi fram emot vad som komma skall i Arcadia Bay, och det borde du med.

// Lisa Dahlgren

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here