Spelinformation

  • Finns till platform: PC (Steam), Nintendo Switch
  • (Spelat på Nintendo Switch)
  • Utvecklare: Cherrymochi
  • Utgivare: Unties
  • Genre: Indie, Action, Äventyr 
  • Antal spelare: 1 spelare
  • Språk: Engelska
  • Släpps: 2019-11-07

“Will the past come back to haunt you, or will you stand by your decisions?”

Tokyo Dark – Remembrance är en psykologisk thriller i anime-stil som kombinerar peka- och klicka-genren med det populära spelmediet ‘visual novel’. Berättelsen följer detektiven Itō i sökandet efter sanningen bakom hennes partners mystiska försvinnande. Ge dig ut på en skräckfylld resa i hopp om att förstå den mörka sanningen om Tokyos undre värld och dess invånare.


Källa:idgb.com

Tokyo Dark är det första spelet från den lilla indie-studion Cherrymochi studios i Japan. Deras inspiration för spelet kom från deras kärlek för olika äventyr- och skräckspel de vuxit upp med; så som ‘Heavy Rain’, ‘Clock Tower’ och ‘The Blackwell Legacy’. Deras vision var att tillsammans med deras olika kulturella bakgrunder göra en ny fusion med Japans populära anime-stil tillsammans med ett klassiskt västerländsk detektiv-mysterium – en slags modern, animerad film noir. Detta var till synes en riktig höjdarkombination för mig – skräck älskande Japan-nörd – och så många andra nischade spelfantaster. Spelkonceptet gick rakt in i mångas hjärtan år 2018, då Cherrymochi lyckades få i hela 1,5 miljoner kronor från över 5,550 olika investerare på crowdfunding-plattformen Kickstarter. Men lyckades verkligen den lilla tre-mans studion infria förväntningarna?

Tokyo Dark hade ett lovande koncept i att göra en unik sammanslagning mellan det österländska och västerländska. En sådan innovativ grundideé är en bra början för att få upp intresse, men det krävs även spännande intriger och sympatiska karaktärer för att kunna upprätthålla det – vilket deras berättelse om detektiv Itō och kompani inte riktigt lyckas med.

För även om jag är den ultimata målgruppen för ett spel som detta, så lyckades spelet inte nå ända fram till mitt nördiga hjärta; fylld med förkärlek till allting japanskt, narrativt och mystiskt. Det var främst på grund av dialogerna mellan de olika karaktärerna i spelet – samt den inre monologen i Itōs huvud – som till stor del kändes tafatta och ointressanta. Jag som annars är en spelare som slukar i mig all form av narrativ i spel (oavsett genre) kunde knappt hålla min uppmärksamhet i 15 sekunder. Det var som om jag själv fick bli en slags detektiv i sökandet efter det mest väsentliga i ett hav av ord. Mycket av det som sades på skärmen kändes bara som meningslöst stoff. Ni vet –  som de ökända filler-episoderna i ens favorit anime-serie som inte erhåller någon som helst uns av substans utan bara försöker vinna tid? Eller ännu värre… som när man skriver en uppsats kvällen innan och ordbajsar häcken av sig i hopp om att komma upp i det nödvändiga ord-antalet? Ryyys!

Jag önskar att jag överdrev, men om ni mot all förmodan skulle ta beslutet att spela spelet själva så har jag ett par varningens ord för er: håll er för guds skull borta från turist-NPCerna i Akihabara; om er tid äro dyrbar!

Men det är inte bara det narrativa som har en viktig del i Tokyo Dark – utan även den mer utforskande och analyserande aspekten, som S.P.I.N-systemet. Ett system som påverkar hela berättelsens utgång; allt ifrån vilka karaktärer du kommer få möta, vilka vägar som kommer öppna sig för dig och vilka pusselbitar till mysteriet som du kommer hitta. S.P.I.N är en akronym för:
SANITYhur mentalt balanserad är egentligen Itō?
PROFESSIONALISM är Itō verkligen gjord för att vara detektiv?
INVESTIGATION hur långt är Itō villig att gå för att nå sanningen?
NEUROSIS vem kan du lita på? Kan du ens lita Itō?
Detta påverkar detektiv Itōs öde och hur hela historien kommer få sitt slut; som balanserat på ett knivsegg. Totalt finns det 13 olika slut med en speltid på ca fyra till sex timmar; alla med en bit till det större och avgörande pusslet. Den automatiska sparfunktionen i spelet gör att varenda val du gör är slutgiltigt – vilket är en positiv aspekt enligt mig då det på så vis gör varje vägskäl och beslut mer avgörande. När man sedan spelat klart sin första omgång finns alternativet Game+ tillgängligt, som gör det möjligt att hoppa mellan kapitel i sökandet efter mer information och pusselbitar som man tidigare kunnat missa.

Men är det ett spel värt att återvända till?
Svaret på den frågan är tyvärr i en dyster ton: jag skulle inte ens vilja ha lagt min tid på att spela det en första gång. Detta mycket på grund av det faktum att spelets initiala charm var just den visuella och narrativa ambitionen, men som sedan när spelet väl släppts, inte riktigt nådde upp till förväntningarna.


Källa: idgb.com

Grafiken känns till största delen ofullbordad och inkonsekvent, som att utvecklarna inte riktigt hunnit med att polera spelet tillräckligt innan spelets release.
Detta märks som tydligast på den stela animationen i de olika anime-sekvenserna, men också i de olika karaktärernas rörelser vid konversationer och utforskande. Detektiv Itō ser rent ut sagt komisk ut när hon rör sig mellan den ena sidan av skärmen till den andra; som om hon skulle vara någon slags marionettdocka.
Bakgrunderna – i kontrast – är i sin teknik välgjorda vilket ger ett atmosfäriskt djup, men vad som ändå står i vägen för inlevelsen är valet att ha inkorporerat många olika stilar. Flera platser i spelet har en realistisk detaljrikedom som ger en känsla av 3D, medan andra har tjocka linjer och platta texturer vilket i sin tur ger ett mer stiliserat uttryck.

Vad som också måste föras till tal är det öronskärande soundtracket. Inte sådär småläskigt på ett mysigt sätt, utan på ‘har-jag-tinnitus-i-örat-eller-kan-du-höra-det-också?’-viset. Jag ska inte förneka att detta faktiskt på ett sätt hjälper med att få till en kuslig atmosfär i spelet medan man går runt i mörka gränder och kloaker, men musiken är också alldeles för intensiv från allra första stund och känns stundvis osynkroniserat med det som händer på skärmen. Som att ett musikstycke från en actionfylld stand-off mellan mördare och detektiv råkat bli ihopsatt med en långsam scen där detektiven istället fokuserat men lugnt intervjuar ett vittne om nämnd mördare. Detektiv Itōs sätt att uttrycka sig är också en detalj som känns mycket osynkroniserad. Hennes dramatiska flämtningar och utbristanden kommer upp utan någon som helst förvarning, vilket – precis som musiken – märks extra tydligt i de lugna och kusligare sekvenserna. Musik och ljuddesign är något man som spelare egentligen inte ska lägga mycket märke till – det är då man vet att det är gjort bra. Men i Tokyo Dark är det lika indiskret som en elefant i en glasbutik, vilket i sin tur påverkar det vitala elementet av engagemang och inlevelse i ett spel som detta (som just hänger på det).

Något som även det var klumpigt, var spelets kontroller. Jag upplevde det som onödigt komplicerat att hoppa fram och tillbaka mellan spelets olika menyer (som uppenbarligen är gjort för muspekande). Det var stundvis även frustrerande att använda dem vid viktiga beslut, vilket opassande nog ofta var tidspressade. Detta resulterade vid ett flertalet felvalda beslut i min första genomgång av spelet, så se upp!

Källa: idgb.com

Jag skulle avslutningsvis tyvärr inte rekommendera det här spelet, varken för visual novel-älskarna eller till de som är mer äventyrslystna och gillar point and click. Jag upplevde spelet i det stora hela som alldeles för ofullbordat och oslipat för ett så spännande och känsloväckande spel som Cherrymochi sade sig kunna leverera till sina fans och investerare. Tokyo Dark: Remembrance lämnar mig med en känsla av besvikelse och ett spelminne jag faktiskt inte vill komma ihåg.

Men om du trots detta ändå skulle vilja ge spelet en chans så skulle jag definitivt rekommendera PC-versionen istället för den portade till Nintendo Switch. Både för att skona din plånbok och tålamod.

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here