Vi alla har hört om feer i både Nordiska sagor och berättelser, men 2018 blir året som Fe ändrade betydelse i alla fall för mig.
Det är ett sjukt intryck studion Zoink Games i Göteborg har skapat med det här spelet.
När du börjar spelet är det som att kliva in i en Nordisk skog bestående av vackra, men mystiska ljus och växter. Det är avslappnade med hur mycket uttryck som helst, men hur vackert det än är finns det en viss känsla av sårbarhet, du är både ensam, du vet inte vart du är och du känner sig sårbar. Du vet inte riktigt vad du ska göra, vart du ska ta vägen och framför allt är du väldigt liten utan några som helst sätt att egentligen försvara dig. Men du vill verkligen fortsätta att se dig omkring och ju mer du utforskar både skogen och varelserna börjar du känna dig mer bekväm.
Din första följeslagare i Fe är en hjort, som du närmar dig långsamt för att undvika att skrämma bort den. Även om jag inte längre känner mig lika ensam har känslan av ensamhet istället vuxit till en känsla av ansvar för hjorten. Jag är orolig för den.
Jag får höra om en del av inspirationen bakom det hela, en klassisk barndomsupplevelse när man såg rådjur i skogen eller trädgården och långsamt försökte närma sig.
På samma sätt måste du långsamt ta dig närmare varelserna i Fe och då sjunger du tills det litar på dig. ”Sjungande” mekaniker innebär bara att man trycker på den högra avtryckaren i olika grader och håller den när en synlig linje mellan dig och det djur du kommunicerar med blir rakt. Det skiljer sig inte mycket från mekaniken i andra spel, men det låter mycket fredligare än de flesta, även om du inte slår rätt notering. Nintendo Switch innebär avstämning fysiskt att vippa kontrollen och hålla den i rätt vinkel. Systemet fungerar likadant för varje djur och växter som jag stött på.
Det finns dock ingen dialog i Fe, så berättelsen ter sig på olika sätt. Du kan dra slutsatser utifrån dina egna handlingar, eller upptäcka och sätta på en slags hjälm som spelar en interaktiv sekvens. Jag har ärligt talat om vad historien handlar om, men det känns lite romantiskt. Om något, även från början känns tempot lugnt och du har möjlighet att utforska världen i din egen takt eller gå rakt på och ta dig igenom så snabbt som möjligt.
Jag ser framemot att fortsätta spela Fe, men kanske framför allt ta reda på varför jag känner sånt enormt ansvar och orolighet för vad som händer i skogen.
