Nu när det har gått mer än 24 timmar sedan Deltarune släpptes som en gratis demo, är det tillåtet åt Toby Fox vägnar att diskutera om det. Det är dags att få ett första intryck på Deltarune, ett spel som har varit i utveckling sedan 2013 och har många kopplingar till Undertale. Varning för spoilers! 

Det är Halloween och jag hade precis skrivit klart nyhetsartikeln om Deltarune. Så fort det låg uppe på sidan laddade jag själv ned Deltarune och installerade det.

Jag hade en mage fylld med väldigt olika känslor på en och samma gång. Jag var visserligen exalterad över att få äntligen återuppleva nostalgiska minnen från ett tre år gammalt spel. Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna en slags oro. Det var en sådan där oro man får när man ser på en film om en idyllisk, vacker liten by som döljer hemska hemligheter. Kanske överanalyserade jag Foxs tweets och alla varningspunkter på hemsidan. Kanske försökte han bara skrämma oss som ett spratt.

Redan vid installationen började det kännas lite märkligt. Dels för att spelet kallade sig själv för ett “enkät-program”, men dels också för att när installationen var slutförd, står det en text som lyder:

“You will now accept everything that will happen from now on”.

Jag kände mig inte alls redo att acceptera allt, men jag trotsade magkänslan och track på starta.

Spelet startades upp med en text som kändes lite väl bekant. Efter ett tag inser man att det är samma text som Fox twittrade under nedräkningen. Det första man fick göra vara att skapa sin karaktär. Härlig omväxling tänkte jag och började naivt skapa min karaktär. Medan jag skapade min karaktär blev den obehagliga känslan allt starkare. Den kusliga musiken som kan rivalisera med Lavender Town gjorde det inte bättre heller. Var är mitt knasiga, roliga Undertale? Det här börjar bli lite läskigt tänkte jag (en räddhare som för mitt liv inte kan se på skräckfilmer).

Efter att ha gjort färdigt karaktären, namngivit den och även skrivit in mitt namn, slänger spelet den rakt ner i sopkorgen.

Toby Fox

Va!? Så det jag hade gjort spelade ingen roll!?

Det var då något klickade. Det här är inte Undertale, där val spelar roll. Det här är Deltarune.

Jag spelar inte alls som den karaktären som jag skapade, utan Kris, som är försenad och ska åka till skolan. Toriel, den första demonen man träffar på i Undertale, är din adoptivmamma och lärare på skolan du går på. Jag gick runt i huset och kände genast igen mig i Fox’s klassiska, komiska interaktioner med miljön. På väg mot skolan fick man en överblick på världen och i första ögonkastet verkade det som att det utspelade sig efter True Pacifist-ending i Undertale, där alla monster från underjorden har tagit sig till ytan och lever nu sida vid sida med människorna igen. Jag kunde inte hjälpas att känna mig glad igen över att få träffa nya som gamla karaktärer från Undertale. Det kändes bra, nästan för bra.

Efter att ha grupperats med det skolkande monstret Susie i ett skolprojekt och blivit ombedd av läraren att hitta nya tavelkritor, blir dem två instängda i vaktmästarens rum och teleporteras till en annan värld.

Susie och Kris träffar på den fluffiga trollkarlen och skuggprinsen Ralsei som förklarar att de är i skuggornas värld. Han berättar om en profetia om att en människa, ett monster och en skuggprins ska tillsammans återställa balansen mellan ljuset och mörkret. De får även möta den busiga (och älskbara) skurken Lancer, Prins av Spader som försöker vara ond men egentligen vill bara ha en vän. För att Susie och Kris ska ta sig hem igen måste de gå till en fontän av ljus vid Spader Kungs slott.

Toby Fox

Det är nu som spelets berättelse börjar dra igång och jag måste säga att Foxs talang för både komisk speldesign, narrativ och svängiga musik gör verkligen hela spelupplevelsen. Efter att ha spelat spelet började jag direkt lyssna på mina favoritlåtar Rude Buster, Fields of hopes and dreams och Lancers theme song m.m. Det är just denna kombination som gav hans första spel Undertale den unika charmen, och det lyckas han återigen göra med Deltarune.

Samtidigt som Fox lyckas återskapa charmen med Undertale estetiskt, var jag orolig över om det överhuvudtaget kommer att överraska mig med gameplayet. Det som gjorde Undertale unikt var valet att kunna skona fiender eller följa konventionen att döda allt i sin väg och få leva med sina konsekvenser som en mördare. Kommer det gå att ta samma gamla koncept och göra det lika fascinerande?

Denna fråga besvarades när jag hamnade i första striden. Deltarunes stridssystem har samma kärna att du kan välja att skona eller slåss och att Kris måste undvika monstrens attacker. Dock introducerar spelet ett nytt koncept – du är inte ensam längre, utan har två vänner som slåss vid din sida. Kris kan nu ge kommando till sina vänner att utföra olika actions som t.ex. ge komplimanger och sjunga sånger för att trötta ut fienderna. Att undvika monstrens attacker har också fått en makeover. När spelaren lyckas ducka undan alla möjliga attacker fylls en mätare upp. Mätaren använder Ralsei för att kunna kasta förtrollningar som pacify, vilket gör att fienden skonas när den är trött. Senare i spelet kan det även användas för att Susie ska göra en stark attack eller för att Kris ska ge sitt lag uppmuntran. Detta gör att det känns mer belönande att undvika, skydda sig mot attacker och skona fienderna.

Toby Fox

Trots att stridssystemet har fått ett upplyft, är det fortfarande samma tema att skona sina fiender. För att vara ärlig, det kändes först lite som återanvänt material. Det var inte förrän längre in i spelet som det slog mig:

“In this world, you don’t get to choose who you are”.

Att skona fiender var nu längre inte ett val, utan ett måste.  Ralsei påminner konstant Kris om det, fiendena dör aldrig utan flyr i sista sekund om man slår dem och profetian talar specifikt om att bringa fred till världen.

Det är nu Deltarune får sin egen identitet. Det är en antites till Undertale. Spelaren gör val som inte spelar roll. Det är småsaker som att Susie avbryter än när man ska göra val, det är alltid samma slut och sin egna karaktär kastas bort.

Efter att ha spelat i ungefär tre timmar och kommit till slutet av spelet kan man gå runt i staden och träffa alla bekanta ansikten från Undertale. Det är då man märker att det är något som inte stämmer. Alphys och Undyne som hade en romans känner knappt varandra, Catty och Bratty som var bästisar avskyr varandra och den fabulösa Mettaton är helt okänd. Det värsta var nog när Sans inte kände igen Kris fastän vi som spelare uttryckligen kan säga att vi känner honom och när man knackade desperat på skelettbrödernas dörr för att träffa Papyrus som är alldeles för upptagen med att dansa till sin signaturmelodi.

Det var då jag började inse att det här är inte alls likt Undertale’s pacifist ending. Det är en värld som är helt tvärtemot Undertale. En värld där relationerna är annorlunda och spelarens val inte spelar roll.

Efter ett chockerande slut på spelet blir skärmen svart. Eftertexterna rullar och jag har så många frågor. Lyckligtvist har Fox gjort en lång tweet på frågor som han förutsåg skulle dyka upp.

I en lång tweet förklarade Fox att Undertale och Deltarune är inte samma spel, men har samma karaktärer. Det slutet som spelaren fick i Undertale förblir så och ändras inte i Deltarune. Fox förklarar att Deltarune är en alternativ värld som Undertale fans kan spela och förstå.

I tweeten förklarar Fox också att Deltarune är inte helt färdigt. I och med att spelet har varit i utveckling sedan 2013 och kommer ta troligtvist ännu längre tid att färdigställa, har Fox uttryckt sig att det kommer vara mycket svårt och kanske omöjligt att på egen hand utveckla det. Om det tar längre än 7 år lägger han ned projektet. Denna demo är mer eller mindre en enkät för att få feedback från spelarna om spelet.

Det jag som spelare kan definitivt fastslå är att spelet är mycket lovande. Deltarune lyckas bevara charmen från Undertale, men introducera nya koncept och mörkare tema. Gameplayet specifikt har fått ett mer komplext upplyft. Det är just stridssystemet med olika utfall som har tagit längst tid att utveckla för Fox. 

Även om Fox inte kan göra allt på egen hand, finns det fortfarande hopp. Undertales fandom är enorm och många håller spelet väldigt kärt. Det skulle vara mycket synd att se Deltarune ofärdigt. Jag har hopp om att många kommer gladeligen sträcka ut sina händer för att hjälpa Fox att göra klart Deltarune.

 

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here