Skuggan i Spelkoden är en kommande bok i en ny växande genre som jag kallar spel-litteratur. Beskrivningen på bokens baksida lyder:
Afia är ensam. Hennes mamma jobbar ofta sent på sin spelstudio, så Afia får laga mat själv och ta hand om katten Carrie. Dessutom verkar det som om det spökar i deras lägenhet, men mamma märker så klart inget eftersom hon jobbar så mycket. En dag får Afia testa spelet som hennes mamma utvecklar, och hon inser att varelserna i spelet verkar kunna påverka den verkliga världen. Ett av spelets monster bråkar med Carrie, och för att rädda sin katt bestämmer sig Afia för att försöka skriva om spelkoden.
Men samtidigt som hon lyckas få bort monstret låser hon upp något mycket större – något som kanske alltid funnits där.
Jag hade nyss nöjet att chatta lite med författaren, Eira A. Ekre.
Vill du skriva en liten snabb mening eller två om dig själv att inleda med?
Visst, varför inte. Jag heter Eira, jag har jobbat med spel alldeles för många år av mitt liv, och jag ägnar typ varje vaket ögonblick åt att skriva.
Var det din spelbakgrund som ledde in dig i genren eller har du andra erfarenheter av den?
Mjo, på sätt och vis. Jag hade ett möte med B. Wahlströms, och hade helt andra bokidéer som jag tänkt pitcha. De frågade mig om jag ville skriva om spel, eftersom jag har den bakgrunden.
I början var jag rätt motvillig – när man jobbar med något är det inte jättelockande att ägna hela fritiden åt det också – men jag började skissa på olika uppslag, och när jag väl hittat ett gäng karaktärer jag gillade gick det snabbt att skriva resten.
Dessutom var min förläggare väldigt öppen för att skriva om spel på ett komplext sätt. Det var viktigt för mig att lyfta både positiva och negativa aspekter, så att spelen i sig och spelindustrin varken målas upp som något paradis, eller något med dåligt inflytande. Så det var inspirerande att få fria tyglar att skriva en sådan historia, för en så pass ung publik.
Ohhh, det gör mig nyfiken på de där andra idéerna också. Jag får hålla dig under uppsikt. Hur gör du för att hitta dina karaktärer och deras drivkraft?
Det varierar väldigt mycket beroende på projekt! En sak jag gör är att jag nästan alltid hittar karaktärer först, och sedan skapar världen omkring dem. Det är väldigt sällan jag jobbar med världsbyggande först, och sedan skapar karaktärer (för övrigt är väl det kanske en strategi för att särskilja spelskrivande och romanskrivande, eftersom jag ofta jobbar med världar först när det kommer till spel).
Överlag så är en jag en person som ogillar struktur, och ogillar regler kring att skriva. Jag känner till reglerna och verktygen, så klart, och det i sin tur hjälper mig avgöra när jag ska följa dem och när jag kan bryta mot dem. Och när det kommer till karaktärer avskyr jag att falla tillbaka på personlighets-diamanter och ”alla karaktärer i grupper om fyra representeras av ninja turtles” och alla andra former av skapanderegler. Jag skulle säga att jag främst letar efter en känsla, och en röst, och därefter bygger jag karaktärsdetaljer utifrån det.
Afia, huvudkaraktären i Skuggan i Spelkoden, är väldigt ensam. Hon isolerar sig själv från klasskamrater, och hennes mamma jobbar ofta sent. När jag väl visste hennes sociala situation, och att hon väljer att bemöta jobbiga situationer genom att isolera sig, gick det snabbt att därifrån både hitta hennes röst, vilka personligheter hon dras till socialt, och detaljer i hur hon klär sig och hennes intressen.
Med Lina, det enorma bossmonstret som Afia blir vän med, startade jag mer i en estetisk känsla. Jag älskar orcher från djupet av mitt hjärta, och när jag först föreställde mig Lina ville jag fånga kontrasten av någon som är visuellt designad för att vara skräckinjagande/läsas som en aggressiv boss, men som personlighetsmässigt är mycket mer komplex än så. Så byggandet av Lina som karaktär var att hitta balansen i henne som välmenande vän, och monstret.
Vad är det som är roligast med att skriva för en ung publik?
Det finns väldigt många saker i det som är kul. Dels att de tenderar att vara mycket mer ärliga. Kamratposten recenserade tillexempel ljudboken; där fick den 3/5 i betyg, eftersom tjejen som lyssnat på boken tyckte inläsaren gjorde för många missar, och för att boken började in media res (att en historia börjar mitt i handlingen). Jag tycker det är kul när läsare är ärliga med sina åsikter, utan att för den sakens skull vara illvilliga i sin kritik. Det utbytet hittar en ofta i konversationer med en yngre publik.
Det är också otroligt kul att få höra hur de tar till sig boken, och hur den påverkar deras världsbild. Jag minns själv när jag var elva och läste Den Mörka Materian; en bokserie som på en nästan läskig nivå format personen jag är idag. Att få höra och se unga relatera djupt till karaktärer och världen en skapat är otroligt fint. Samtidigt känner jag att det läsarengagemanget kommer med ett stort ansvar, och att jag måste vara medveten om vilka historier jag väljer att berätta.
Föredrar du att ’outlina’ berättelsen i stora drag och sedan fylla i den, eller utveckla storyn medans du skriver?
Det varierar också beroende på projekt. För den här boken skrev jag hisspitch, en genomgående synopsis på ett par sidor, och sedan en breakdown av story-beats för varje kapitel.
Andra historier vet jag hur de ska börja och sluta, och skriver sedan fritt.
Föredrar du fantasy eller sci-fi? Och hur definierar du skillnaden mellan de två?
Sjukt svår fråga! När det kommer till att skriva föredrar jag sci-fi, och jag tenderar att skriva nedtonad sci-fi vs space operas (men jag har också skrivit en och annan space opera). När det kommer till att läsa/titta/spela gillar jag både fantasy och sci-fi, och jag tenderar att engagera mig i mycket media som är en blandning av många genres.
På senare tid skriver jag själv ofta historier som mixar massa genres. Liksom; är det en lesbisk romans? Är det ett konspirationsmanifest? Är det body horror? En space opera? Det kan vara allt! Och det är väldigt nice att inte sätta genre-gränser för allt en gör (även om genres är användbara i vissa sammanhang).
Och jag definierar väl skillnaden mellan sci-fi och fantasy hyfsat arbiträrt, med att historier som är rotade i någon sorts vetenskaplig grund är sci-fi, och historier som inte är rotade i verkligheten är fantasy. Dock är jag som sagt också totalanarkist när det kommer till genredefinitioner och skrivregler, så jag tycker att alla regler och stämplar är där för att brytas och suddas bort.
Spelar du rollspel? Vill du berätta lite snabbt om den spelkaraktär du blivit mest fäst vid och Vilket spel var det?
Yes, jag gillar rollspel, men tyvärr har jag inte haft tid att spela med en grupp på ett gäng år nu! Det blir mest brädspel som kan avslutas inom någon dag eller två, typ Battlestar, Betrayal at House on the Hill, och Eldritch Horror. Jag kan också starkt rekommendera Tragedy Looper, eftersom det på ett tydligt sätt hjälper en skriva helt nya mysterier att spela, så att en lätt kan spela vidare när alla grundmysterier är lösta. Det är ett måste för alla som lätt vill skriva egna äventyr, men kanske inte har tid att DMa en längre kampanj.
Sedan skrev ju mitt författarkollektiv, Fruktan, en novellsamling baserat på Mutant för ett par år sedan (Zonen Vi Ärvde). I den har jag en karaktär jag gillar väldigt mycket; hon är en mutant med fyra armar som har en nästan religiös fixering vid att klättra. När alla i hennes Ark dör i en askstorm beger hon sig ut i ett öde ökenlandskap för att försöka hitta en plats där hon kan klättra över himlen och upp i himlen.
Historian anknyter till en tidigare novell jag skrivit, Regnbågen (Stockholms Undergång, 2014), och spinner vidare på idén kring en värld som tömts på all färg. Jag leker även med ”floral body horror”, vilket på senare tid varit lite av ett obsession för mig.
Vad har du för råd till läsare som drömmer om att ge ut en egen bok? (myself included)
Avsluta det du skriver. Personer med bäst idéer blir inte utgivna, glada muppar som får ur sig kaotiska, halvkorrade projekt med en början och ett slut blir utgivna.
Det finns ingen rättvisa i vem som blir utgiven; den som skriver fantastiskt kan behöva kämpa i årtionden för att få ett kontrakt. Den som skriver som en kratta kan pitcha något som ligger rätt i tiden, och bli utgiven utan att försöka. Det finns ingen poäng att vara avundsjuk, eller titta på andras verk och tycka ”men mitt är bättre”. Dels för att vi inte vet hur mycket andra kämpade för att få fart på ett projekt, och dels för att våra egna historier är de enda som spelar roll.
Jag har skickat in manus till förlag i drygt tio år. När jag var sexton blev ett upplockat av ett indieförlag, som sedan prompt lurade mig på pengar. Vägen till att bli publicerad kan vara jättelätt, eller ett jäkla Sisyfos härke. Det viktiga är att hålla humöret uppe, lära känna andra om skriver så att en kan få ett kreativt utbyte, och jobba med projekt en gillar.
Samt att utgivning kan ses som ett sekundärt mål, särskilt nu när det är så enkelt att egenpublicera. Det finns massa alternativa vägar att hitta läsare nuförtiden, som absolut inte fanns för tio år sedan. Skriv klart först, bry dig om förlagen och PR efteråt.
Vilken fiktionell värld skulle du hört hemma i om du inte föddes i den här?
Oooof, den är ju jättesvår. Alltså, på något plan skulle jag säga Warhammer 40K, eftersom jag relaterar till orker på en rent spirituell nivå. Mentalt, efter så många år i spelbranschen, är min grundreaktion till väldigt mycket ”WAAAGH”.
Å andra sidan hittade jag nyligen en författare jag blev helt kär i; Catherynne M. Valente skapar otroligt djupa världar med fantastiska detaljer och mytologi. Boken som kickade igång min besatthet var ”Radiance” – en fantastisk alt-history space opera pulp noir. Att bo någonstans i det solsystem Valente målar upp i Radiance skulle vara en dröm.
Tack för alla svar! Det har varit jättekul! <3<3<3<3<3
Ja, jättekul att chatta lite! Tack för alla kul frågor.
Skuggan i Spelkoden släpps den 15e Mars.
