Den kommer smygandes, tyst och försiktigt, som en tjuv om natten. Du är för djupt nersjunken för att begripa eller uppfatta att den smugit sig på, så står den framför dig. Som ett torn, eller en ogenomtränglig vägg, den sträcker sig högt upp, högre än du kan se. Solen går nästan i moln, men där står den. Mikrotransaktionen. Detta förbenade koncept som kommer till var och en, oavsett vilken plattform du må befinna dig på eller vart i världen du än är, den kommer och ställer sig framför dig. Fy så otrevligt.
Kärnan av hela den här grejen är det simplaste som finns: Pengar. För ju mer eftertraktat det på andra sidan väggen är, desto mer eftertraktat blir det att ta sig över dit. Sen när spelet dinglar ett rep att ta sig över muren med, för det suveräna priset av 50 kronor, så vill man ju gärna ta det så man kommer över och kan fortsätta. Det faller in i vår natur att vilja hitta en snabb lösning, särskilt när det kan lösas genom en enkel banköverföring.
Nackdelen är ju lika självklar som ett spelberoende; man slutar hålla koll på när man betalar för vad och plötsligt hänger minustecknet över bankkontot. Mikrotransaktioner är vanligare inom mobilspel visserligen, men det finns konsolspel som använder sig av det också fast på ett lite annorlunda sätt. Mobilspel kan använda sig av det i syftet att få en att köpa mer av spelets valuta, låsa upp speciella föremål eller komma åt vissa föremål tidigare än vad som egentligen är meningen. Mitt i alltihopa så kan det slängas in en rea, som en morot för att få fler att köpa och ibland kan saker till och med bli gratis under ett event bara för att man ska fortsätta köpa efter eventet. Konsolspel använder det här också, precis lika vanligt som hos ett gratis mobilspel. Skillnaden är ju mer att du redan betalat för spelet och blir lockade att investera ännu mer.Konsolspel kan också göra den riktiga fulingen att först ha dig köpa spelet, vilket inte är ett krav med de flesta mobilspel, och sedan nästintill tvinga dig köpa en DLC för att få uppleva HELA spelet.
Aldrig haft några problem med DLCs, de kan bygga ut handlingen och världen ännu mer utöver huvudspelet, men när man måste köpa till sig slutet på spelet? Där surnar jag till. Asura’s Wrath är ett primärt exempel på detta. Efter alla bosstrider så hamnar man vid slutet men det är mer att det lockar för en uppföljare än ett riktigt avslut. Vilket det dessutom var, för kort därefter avslöjade Capcom att det RIKTIGA slutet skulle släppas som DLC, för det trevliga priset av 70 kronor. Detsamma hände med Dragon Age: Inqusition där det RIKTIGA slutet gömde sig i Trespasser DLC, för dryga 140 kronor kan du få veta vad som verkligen händer med karaktärerna du investerat en nedrans massa tid på. Att köpa till ett slut när man redan spenderat pengar för spelet känns, som sagt, väldigt otrevligt.
Världens kärna står på pengar, likt väl spelindustrins kärna är byggd på den. Det är ju självklart att om man gör ett spel ska man kunna få något från de. Gratis spel betalar inte hyran för en programmerare. Men någonstans måste det finnas någon form utav måtta på hur mycket man kan förvänta sig att en spelare ska investera i ett spel, särskilt när man betalar ganska rejäla summor för ett spel som inte har det officiella slutet. Det är på både gott och ont det här med mikrotransaktioner, men de är här för att stanna som det ser ut nu. Så länge ni håller koll på hur många gems ni köper och gör det ansvarsfullt så brinner inte Rom ner, men kanske kan vi nöja oss med att sitta på andra sidan väggen och ignorera det här fina, blänkande, 50 kronors repet. Vem vet, det kanske blir gratis om tio minuter.
