Destiny 2: Ett mediokert öde utan substans

Jag blev aldrig förälskad i Destiny när det först släpptes i slutet av 2014. Det var en ofärdig och i min mening tråkig upplevelse vars berättelse gjorde det svårt att överhuvudtaget bry sig om världen Bungie presenterade. Allting såg vackert och tilltalande ut men hade lika mycket substans som en tom cardboardlåda. Med tiden utvecklades däremot spelet till att bli någonting betydligt bättre. Med expansionen The Taken King förändrade Bungie mycket av det som gjorde grundspelet så mycket sämre än vad det borde ha varit. Berättelsen utvecklades avsevärt, lootsystemet blev mer mer belönande och många system förändrades för att förbättra upplevelsen i sin helhet. Det var fortfarande inte otroligt i mina ögon, men det måste sägas att det spel som Destiny lämnades som definitivt var ett stort kliv i rätt riktning och en mycket bättre upplevelse i stort.

När Destiny 2 utannonserades stod Bungie på scen och berättade för oss hur mycket bättre och mer cinematisk denna uppföljare skulle bli. De sa att berättelsen skulle ta mer plats den här gången och de lovade oss mer loot än vad vi någonsin kunnat önska oss. Hype-tåget var i full rullning. Men medan publiken jublade över hur vi äntligen skulle kunna hoppa mellan planeter utan att gå in i omloppsbana först så förblev jag skeptisk. Nej, inget Bungie sa kunde någonsin övertala mig att köpa deras nya rymdäventyr utan istället var det kritikerna som i slutänden fick mig att testa spelet själv. Det prisades med höga betyg och lovord om hur mycket bättre än föregångaren det var. Tydligen skulle alla problem som plågade originalet äntligen vara fixade och innebära en fantastisk upplevelse både värt mina pengar och min tid. Många som inte diggade föregångaren var till och med sålda den här gången, kanske kunde jag bli det också?

En kunde ju i alla fall hoppas.

Efter att ha spelat kampanjen, skjutit andra spelare i pvp-läget Crucible, kört både Strike- och Nightfall-uppdrag samt spelets Raid så kan jag inte kalla Destiny 2 mer än mediokert. Ska jag vara helt ärlig så är jag oförstående över vad det är som fick så många kritiker och spelare att se denna uppföljare som ett enormt hopp från originalet. Recensioner och åsikter i allmänhet är subjektiva förstås, och jag är glad att det finns individer som genuint hade och i viss mån fortfarande har askul med det här spelet, men jag förstår verkligen inte. Destiny 2 är nämligen i min mening inte bara mediokert utan även fruktansvärt generiskt, och allra värst – kanske sämre än sin föregångare.

Det är inte helt utan meriter förstås. Audiovisuellt är Destiny 2 helt fantastiskt och bjuder på vackra miljöer, storslagna melodier och design som i sin egen rätt förtjänar att uppmärksammas. Detta är däremot bara kulisser vars uppgift är att dölja problemen som finns där och på sätt och viss har lurat spelare att tro att detta är en mer episk upplevelse än vad det faktiskt är. Destiny 2 har nämligen i mina ögon utöver sitt vackra yttre inte särskilt mycket att komma med i jämförelse med andra spel i genren, och gör dessvärre inte heller mycket exceptionellt bra.

Skjutandet är förstås välpolerat precis som varenda jäkel och deras farmor sagt vid det här laget. Ja, att avfyra ditt vapen in i fiender känns rätt och det finns väldigt lite att anmärka där. Det är däremot i min mening endast bra ur ett mekaniskt perspektiv. Allt runtomkring skjutandet är vad som gör hela processen att upprepade gånger peppra fulingar i ansiktet till en tråkig och medelmåttig affär. Fienderna och bandesignen har nämligen båda problem som gör att oavsett hur bra skjutandet är rent mekaniskt så lämnar det otroligt mycket att önska. Alla fiendetyper är i stort sätt likadana och har inte några som helst intressanta mönster eller spännande artificiella-egenheter som gör dem roliga att möta eller för den delen skjuta. Alla fiender är dessutom hämtade direkt från det första spelet utan några märkbara eller radikala förändringar. Spelets bandesign är oinspirerad och används mer eller mindre aldrig för att förändra eldstriderna på underhållande sätt som kräver att du som spelare ändrar strategi eller ens tänker. Vad som presenteras är kort och gott menlöst skjutande utan någon som helst substans, variation eller finess.

I Destiny 2’s försvar har det till skillnad från sin föregångare i alla fall en berättelse vid lansering. En får åtminstone medge att spelet introduceras väl i en av de mer cinematiska scenerna serien välsignats med. Huruvida det på riktigt är bättre går däremot att diskutera. Den bombastiska introduktionen kan vara vilseledande och får en lätt att tro att berättelsen har något att komma med, men sanningen är att den är minst lika papperstunn som någonsin tidigare. Allt inleds med att vi som spelare och alla andra Guardians förlorar våra magiska krafter, en spännande händelse med enorma konsekvenser för spelets universum. Denna spänning slängs däremot ut genom fönstret ungefär 10 minuter senare då vi på riktigt får våra krafter tillbaka igen. Vad som följer därefter är krystade dialoger, skrattretande berättande och karaktärer som inte lär sig eller utvecklas av vad som just inträffat. På samma sätt som föregångaren är Destiny 2 dessvärre en berättelse där vi som äventyrets hjältar gör uppdrag lika minnesvärda som grötris åt tråkiga endimensionella karaktärer vi inte bryr oss om i en värld vi inte förstår oss på.

Spelets mikrotransaktioner var ett problem redan från dag ett, men har visat sig med tiden bli ännu mer påtryckande än vad vi först hade kunnat ana. Det kan argumenteras hur mycket som helst om huruvida det bara är ”kosmetiskt” och att det ”inte påverkar gameplay”, men jag köper det verkligen inte. Destiny 2 är ett spel som definitivt till viss del handlar om att samla på sig coola rustningar, vapen och kosmetiska föremål för att göra sin karaktär unik. Jag har svårt att se hur det inte påverkar spelets gameplay när saker som skulle kunna vara spännande föremål att jobba sig fram till istället gömmer sig bakom ett påträngande mikrotransaktionssystem. Spelet tvingar exempelvis dig att gå in i mikrotransaktionsbutiken varje gång du går upp en nivå, de ger dig aldrig mer än tre shaders av samma typ åt gången (en för lite för att kunna färglägga en hel rustning) och Bungie har aktivt tagit till fula metoder för att stoppa dig som spelare från att samla på dig gratis lootlådor för snabbt. Detta är enkla psykologiska trick som är menade att få dig att överväga att spendera pengar i butiken på bekostnad av spelupplevelsen i stort.

I slutänden känns inte denna uppföljare som ett tillräckligt betydelsefullt kliv för serien. Alla dessa påståenden om att Destiny 2 skulle vara spelet som fixar alla problem med föregångaren känns som prat från folk som gav upp och aldrig någonsin rörde The Taken King. Faktum är att det på många sätt känns som ett steg bakåt. Funktioner och system som spelare kommit att ta för givna i originalet har försvunnit, innehållet är magert som bäst och diverse tillgångar har återanvänts flitigt. Knappast några nya fiender att tala om, inga nya klasser i sikte och alla vapen känns precis likadana. Det framstår verkligen som en sparsmakad expansion till det första spelet – en expansion som de kapat från originalet, skurit bort funktioner ur och sedan sålt till oss för fullpris. Alla får älska det så mycket de vill, men det är inte på något sätt det stora framsteget för serien som vissa individer ville påstå. Vi kan inte ens skräddarsy pvp-matcher längre för sjutton gubbar!

Destiny 2 är en besvikelse trots att jag inte hade några förväntningar. Det är en intetsägande titel som med blinkande ljus och vacker dekor försöker framstå som någonting större och bättre än vad den faktiskt är. Ett spel vars berättande och gameplay är lika tilltalande, kreativt och inspirerade som wellpapp. Ingenting är minnesvärt, det är ett fruktansvärt slöseri med potential och sist men inte minst är det ett praktexempel på företags girighet. En enda jävla röra med andra ord.

Så finns det hopp för framtiden, eller är det dags att överge skeppet?

Bungie utannonserade nyligen sin plan för Destiny 2 under 2018, vilken diskuterbart innehåller mer information om vad vi kan förvänta oss under året än vad de någonsin delat med sig under Destiny’s livstid. Men räcker det verkligen? Med uppföljare kommer vissa förväntningar om betydelsefull utveckling och Destiny 2 sitter dessvärre i ungefär samma situation som sin föregångare när det släpptes. Brist på innehåll, funktioner och system som behöver förbättras eller rentav implementeras. Om det krävs ett år för att Destiny 2 ska komma dit originalet var när vi lämnande det kan man ju undra vad poängen med en uppföljare var överhuvudtaget. Spelare hade förbiseendet första gången och väntade tålmodigt på förbättring, men frågan är om de verkligen kommer att göra det igen.