På skärmen i taket spelades en tecknad sekvens om en liten röd gubbe som hoppade över hål i marken. Det var den konstigaste film jag någonsin sett.
Sedan upptäckte jag att barnen som satt framför tv:n hade små grå rektanglar i händerna, med sladdar som ledde in i en låda i samma färg. Jag bara stod där och stirrade, utan att riktigt förstå hur allt hängde ihop.
Plötsligt insåg jag att barnen med rektanglarna styrde den röda gubben på skärmen. Det jag såg var ingen vanlig film, utan något annat. Något nytt och magiskt som jag ännu inte hade ord för.
Detta var mitt första möte med tv-spel i allmänhet, och med rörmokaren Super Mario i synnerhet. Året var 1992, jag var fem år och stod i lekrummet på Gävle sjukhus efter att nyligen ha blivit akutopererad för brusten blindtarm.
Min värld blev aldrig densamma igen.
Minns ni scenen i Trollkarlen från Oz (1939), där Judy Garlands Dorothy öppnar dörren till sitt svartvita hus, och plötsligt kliver ut i den färgexplosion till fantasivärld som gett filmen sin titel? Of course you do.
En filmvetande vän till mig gjorde mig nyligen uppmärksam på att det inte bara var Dorothys värld som förändrades med den där dörröppningen – filmindustrin blev heller aldrig densamma igen. Dorothys hänförda insteg i Oz var nämligen också filmvärldens första breda insteg i Technicolor, och scenen har därför även en briljant metabetydelse.
”Min upplevelse på sjukhuset den där dagen för tjugosex år sedan blev min personliga Oz-dörr.”
Spelvärlden hade såklart slagit ned många stora milstolpar långt innan Shigeru Miyamoto kläckte idén till NES-spelet Super Mario Bros. Spelet Tennis For Two (1958), den första hemmakonsolen Magnavox Odyssey (1972), sjuttiotalets arkadpionjärer Pong och Space Invaders samt samma årtiondes ökade narrativa emfas via textspelen Colossal Cave Adventure och Zork är bara några av exemplen.
Min upplevelse på sjukhuset den där dagen för tjugosex år sedan blev dock min personliga Oz-dörr, som förändrade mitt liv på samma sätt som Dorothys dito en gång revolutionerat filmindustrin.
Min familj måste ha märkt detta, för när jag kom hem från sjukhuset stod en enorm kartong på golvet i vardagsrummet. Den innehöll en likadan grå låda med tillhörande rektanglar som den jag sett på sjukhuset, samt spelet om den röda gubben och ett lite svårare spel som hette Dr. Mario.
Sedan den dagen har konsolerna blivit många och spelnätterna långa. Mario har fått sällskap på den välbesökta spelhyllan av Link, Cloud Strife, James Sunderland, Master Chief, Dovahkiin och många andra.
Jag höll mig länge främst till konsolerna, tills för ett par år sedan då jag tummade på stoltheten och installerade Steam till förmån för Dota2 och Team Fortress 2.
”En rysning gick genom kroppen när en insikt slog mig rakt i ansiktet som ett exploderande Spiny shell.”
Den där totalt världsomvälvande upplevelsen jag hade på sjukhuset som femåring har jag dock inte fått någon fullgod repris på, oavsett hur många roliga eller häftiga spel jag testat genom åren.
Trots att tekniken gått så oerhört snabbt fram sedan Mario sprang åt höger och hoppade över hål upplever jag inte att spelindustrin haft något riktigt Dorothy-moment sedan dess.
Detta är i alla fall vad jag skulle ha sagt för drygt ett år sedan, innan jag hemma hos syrran fick testa virtual reality-spelet Ocean Descent från samlingen PlayStation VR Worlds. Medan dykarburen sakta sänktes nedåt och lysande, sagolika maneter började cirkla kring mig kastades jag hjälplöst tillbaka i tiden.
Jag var plötsligt den där nyopererade femåringen igen, och en rysning gick genom kroppen när en insikt slog mig rakt i ansiktet som ett exploderande Spiny shell.
I och med intåget av virtual reality står vi åter, efter alla dessa år på den gula tegelvägen, framför en ny Dorothy-dörr i spelutvecklingen. Vi har bara gläntat på den än så länge, och det ska bli otroligt spännande att se vad för färgsprakande fantasivärldar som väntar oss på andra sidan när den väl står på vid gavel.
Brace yourselves – det är nu det händer.
(Bild: Pixabay/Montage Chris Smedbakken)
