Jag har ett problem. Låt mig måla upp ett litet scenario här, så ser vi om du kan relatera till känslan.
Det är tidig morgon. Du släpar dig upp ur sängen, in och ut ur duschen och fram till garderoben. Dess dörrar glider gnisslande upp och du står inför ett halvdussin hyllmeter av mer eller mindre prydligt vikta kläder i alla möjliga färger och utföranden.
Du suckar, smäller igen dörren och överväger att sjukskriva dig medan du svär för dig själv över att du inte har något att ha på dig.
Well, den känslan – men när det kommer till spel. Jag har helt enkelt ingenting att spela.
Det är förstås inte sant. Om jag skulle sätta mig ned och räkna, verkligen inventera, hur många spel jag har skulle det åtminstone ta längre tid än det tog mig att skriva den här texten (hur jag nu kan veta det innan den är klar. Klura på den du).
En del av problemet kanske är att jag aldrig gör det.
Det betyder dock inte att jag aldrig öppnar det där spelskåpet. Jag får ett infall, köper en burk Ben & Jerry’s och tackar nej till den där middagsinbjudningen. Sedan knatar jag förväntansfullt hem, bunkrar upp i soffan och startar TV:n.
”Det blir som en ogenomtränglig vägg av motsatsen till inspiration.”
Men efter att glatt ha öppnat spelskåpet för att plocka fram någon av de ospelade titlarna blir jag allt som oftast stående, blankt stirrande framför mig. Det slutar sedan oroväckande frekvent med att jag suckar, smäller igen skåpdörren och startar Netflix medan jag svär för mig själv över att jag inte har något att spela.
Denna dåliga ovana är inte exklusivt knuten till konsolspel – samma sak händer när jag startar upp Steam och scrollar runt i det digitala spelbiblioteket. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i något av spelen tillräckligt för att verkligen plocka fram det ur den kanske eller kanske inte proverbiala lådan och starta upp det.
Det tar emot för mycket, det blir som en ogenomtränglig vägg av motsatsen till inspiration (jag kanske slår upp det korrekta ordet sen – om jag orkar).
Jag vet inte om det är att jag spelat för mycket och för intensivt under perioder, och därför drabbats av något så larvigt som ”spelutbrändhet”, eller om det helt enkelt inte kommit något spel på länge som verkligen triggat igång peppen och inspirationen hos mig. Innerst inne vill jag – kanske orättvist men ändock – skylla på den inspirationsmördande spelupplevelsen som av somliga kallas L.A Noir. Men mer om det en annan gång.
”det är mycket enklare att bara starta upp en ny serie på Netflix.”
Hur som helst längtar jag i alla fall tillbaka till den där totalt uppslukande känslan av att bara vilja nöta och nöta ett spel tills det inte finns något content kvar att suga i sig – och då genast starta upp en andra playthrough. Skyrim var en sådan upplevelse för mig, liksom Darksouls, Castlevania: Symphony of the Night och Borderlands.
Jag inser ju såklart att för att återfå den känslan måste jag tvinga mig själv förbi den där ogenomträngliga väggen av vad det nu är för ord jag söker, och helt enkelt sätta mig in i någon av de ospelade titlarna jag faktiskt har.
Det tar bara emot så mycket, och det är mycket enklare att bara starta upp en ny serie på Netflix. Det blir som en ond, trött cirkel där motståndet hela tiden förstoras upp.
Ja, nu blev ju inte det här någon inspirerande historia heller – snarare en hämmande, avskräckande, motbjudande, tråkig, nedslående och beklämmande sådan (ja, det var motsatsorden som Google gav mig).
Förhoppningsvis blir det bättre till våren. Vi vet ju alla av hävd att inget är en bättre trigger för spelnerven än sol utanför fönstren och den ångestladdade vetskapen om att du egentligen borde göra något annat.
Jag och mitt stackars spelbibliotek håller åtminstone tummarna för det.
(Bild: Pixabay)
Jag känner så ganska regelbundet, men kommer genast ur det medelst mitt shmupknep. En av mina favvogenrer är shoot ’em ups och som bekant behöver en sällan eller aldrig engagera sig i berättelsen för att tillgodogöra sig poängen med spelet. Det har blivit min räddning hundratals gånger då jag vill spela nåt, men inte orkar sätta mig in i något intrikat – har inte lust eller ork att liksom lära mig tre nya system och två bakgrundsberättelser för att bara spela lite. Ett shmup kan vara i full fart efter ungefär 10 sekunder (laddningsskärm och förbiskippande av eventuell handlingsdialog) och efter tjugo minuter kan det räcka. Mycket skönt. Detta kan ju iofs appliceras på en uppsjö plattformare och äldre arkadliknande spel, men just shmups är min personliga preferens då.
Sen känner jag ofta också att om jag bara sätter igång och börjar spela litegrann, så släpper det mesta av viljeslösheten. För att inte stagnera helt i mitt spelande och drunkna i ”vad ska jag spela hhhggnnnn nä men Netflix kanske” följer jag även slaviskt min regel att alltid bara spela ETT storydrivet spel åt gången, så jag inte blandar ihop berättelserna eller fastnar mer för det ena och mindre för det andra etc. Sen får jag ha max ett annat spel igång parallellt, men då måste det vara helt storylöst och zen-liknande. Typ ett shmup då, eller kanske Puzzle Bobble eller Tetris eller ja. Sånt. Sen har jag hela min spelsamling inskriven på Backloggery (en sida framtagen just för att peppas till att ta tag i sin backlog) – där jag hela tiden kan se mina faktiska framsteg och hur min spelhög minskar/växer/förändras över tid. Och så köpandet. Nu har jag ingen inkomst så köpandet är extremt begränsat som det är, men när jag hade lyxen att erhålla ett litet bidrag kunde jag köpa spel mer frekvent – och då hade jag principen att aldrig köpa spel i klump. Det är som BÄDDAT för att hamna efter och bli överväldigad. Allt det här hjälper mig att få upp lite fokus – och ju oftare jag följer mina egna regler desto mer spelande får jag gjort.
Hej!
Alltså, ditt inlägg är visdomen inkarnerad. Det här känns som de perfekta råden för att få bukt med problemet. Jag tänker mig att shmupknepet skulle funka fint här med. Och jag ska kolla in Backloggery också, låter användbart!
Tack för alla de bra tipsen! 😀
Mvh//Chris S