Nu är den här igen – den där tiden på året som ofrånkomligen präglas av skämskudde och dåligt samvete. Försök inte förneka det, du vet vad jag pratar om.
Sommaren.
När jag var en liten palt älskade jag att vara utomhus och leka under alla årstider – och jag hade den stora ynnesten att ha både systrarna och kompisarna i grannhusen att dela upptågen med.
”Vi samlade grodyngel, startade kiosk i lekstugan, byggde kojor och kastade upp Lejonkungen-mjukisarna i höga träd.”
Det kunde röra sig om allt från att bygga små slädar till de där troll-dockorna med urflippade hårfärger, till att förstöra gräsmattan med vattenslangen för att gräva underjordiska tunnlar åt de modiga plasthundarna Lädi och Smashlow.
Vi samlade grodyngel, startade kiosk i lekstugan, byggde kojor och kastade upp Lejonkungen-mjukisarna i höga träd så att de vuxna hade fullt sjå att plocka ned dem åt oss igen.
Vi skrev böcker, pratade in egna radioshower på kassettband och cyklade runt i sommarnatten i skräckförtjust jakt på det påhittade mördarspöket ”Svartamannen” (svarta kläder, mind you – inga rasistiska undertoner).
”En sak förändrades aldrig: Den fullskaliga konflikten mellan dem och aktiviteter i Utomhuset.”
Men vi var inte bara utomhus och lekte. I hobbyrummet i källaren fanns, förutom en arsenal av roliga brädspel och en takmonterad trapets, en liten tv-apparat kopplat till mitt älskade Nintendo NES.
Även där tillbringades många dagar, sommar som vinter, spelandes pärlor som Super Mario 3, Teenage Mutant Ninja Turtles (The Arcade Game) och Disneys Adventures in The Magic Kingdom.
Med åren kom andra spelkonsoler in i bilden, men en sak förändrades aldrig: Den fullskaliga konflikten mellan dem och aktiviteter i Utomhuset. Denna konflikt blev extra märkbar under sommarmånaderna, då solen gassade utanför fönstret och man inte kunde skylla på vädret för att hålla sig inne.
Ett brinnande spelintresse begränsar sig nämligen som bekant inte till regniga söndagar och vinterkvällar då termometern skriker permafrost och världens undergång.
”I takt med att teknikbitarna och ljusen i födelsedagstårtan blev fler hände även något med solskensvanorna.”
Inledningsvis gjorde sig konflikten påmind som bestämda tillsägelser från oroliga vuxna om att ”Nu får ni faktiskt ta och gå ut, det är jättefint väder”.
På den där tiden då den vassaste spelteknologin baserades på 8-bitarsteknik fungerade ordergången för det mesta utmärkt. Då fick Leonardo, Donatello, Michelangelo och Rafael klara sig på egen hand medan vi barn åkte och badade bland bromsarna i Storsjön eller hoppade i vattenspridaren på gården.
Men i takt med att teknikbitarna och ljusen i födelsedagstårtan blev fler hände även något med solskensvanorna. Plötsligt fann vi oss uppfinningsrikt hängandes filtar över gardinstänger för att hindra solljuset från att blänka i tv-skärmen, och svarandes ”Mmm, snart” på tillsägelserna om att stänga av konsolen.
Ungefär samtidigt som Rainbow Road blåstes upp till tre dimensioner gav de friluftsvurmande vuxna upp och gick ut på sommarpromenad utan oss. Förmaningarna hade dock redan hunnit internaliseras, och det var inte utan ett väl tilltaget stygn av dåligt samvete som vi fortsatte vår färd genom Forest Temple i Zelda: Ocarina of Time.
”Jag kan samtidigt inte skaka av mig den där skamsna känslan som lever kvar sedan barndomen.”
Nu är jag (i alla fall på papperet) vuxen, och därmed fullt berättigad att fatta egna beslut om hur jag ska tillbringa mina soliga dagar. Många sommardygn har därför tillbringats sträckspelandes Oblivion, Twilight Princess och Darksouls, alltmedan blommorna växt utanför och fåglarna levt om i träden.
En sak har dock inte förändrats: Det internaliserade dåliga samvetet över att ”slösa bort finvädret”.
Jag sitter där vid tv:n eller datorn och lever mig in i fantastiska spelvärldar, men kan samtidigt inte skaka av mig den där skamsna känslan som lever kvar sedan barndomen.
Hur bra spelet än är, och hur vuxen och autonom jag än anser mig vara, känner jag mig fortfarande som en dålig person som inte genast spritter ut på ängderna med lutan till hands och sjunger för ekorrn som gungar på gren.
”Medvetenheten om att det faktiskt var möjligt att locka ut befolkningen i solen finns dock kvar.”
Dagens kids har förstås löst dilemmat genom att ta med sig skärmarna ut – ibland till och med i annat syfte än att hålla koll på sociala medier.
För ett par år sedan lockade exempelvis appspelet Pokémon Go ut unga som gamla i det fria, och både parker och andra allmänna platser fylldes plötsligt till brädden av bleka innesittare. Nu har hypen lagt sig och parkerna är åter sådär husbehovs-tomma som man vant sig vid.
Medvetenheten om att det faktiskt var möjligt att locka ut befolkningen i solen finns dock kvar. Nu återstår det bara att se om bragden kan reproduceras.
”När jag väl publicerat denna text ska jag gå ut, lovar.”
För min egen del tänker jag i alla fall försöka göra den där solvurmande skämskudden till lags i sommar – i alla fall så pass mycket som mitt övervägande innesittande webbredaktörs-jobb tillåter.
När jag väl publicerat denna text ska jag gå ut, lovar.
För det är väl bäst att passa på nu, innan diverse avslöjanden under den pågående E3-mässan i Los Angeles effektivt förstör friluftschanserna för det kommande året.
Och till er som sitter vid skärmen och läser detta säger jag som min kloka mor brukade göra när det begav sig:
”Nu får ni faktiskt ta och gå ut, det är jättefint väder”.
