God of War är en infantil och testosteronpumpad serie. Huvudpersonen Kratos är en dålig person. Ett riktigt rövhål. Kanske ett av de största rövhålen i spelhistorien. Han har genom God of War-serien utnyttjat kvinnor, mördat oskyldiga utan samvetskval och förintat hela civilisationer i sin egen ilska. Blint våld, förstörelse och sex är bokstavligen vad som kommit att definiera honom som karaktär – en vandrande reinkarnation av giftig maskulinitet.
Berättelsen om God of War är däremot inte bara Kratos egen. Spelen är väldigt mycket produkter av en inte alltför avlägsen tid och säger inte bara någonting om den dåvarande spelindustrin och utvecklarna bakom actionliren, de säger även någonting om oss som spelare. Vi var alla delaktiga i att möjliggöra Kratos våldståg genom den grekiska mytologin.
Jag säger självklart inte att vi borde skämmas eller peka finger på varandra för att vi gemensamt peppade på surgubben Kratos under hans brutala jakt på hämnd. Vad jag syftar till är snarare hur de flesta av oss antagligen inte höjde ett enda ögonbryn över det mer ifrågasättbara i de tidigare spelen när det begav sig. Tiderna förändras dock och det gör även vi. Idag är det inte lika svårt att se problemen och titta på dem mer kritiskt. På så sätt kan jag känna att spelen framförallt säger något om hur mediet, och vi själva, utvecklats.
Teamet bakom spelen verkar också ha utvecklats. Istället för att tvätta sina händer rena och bara lämna det som hänt bakom sig har Sony Santa Monica tagit vara på sina föregångares hemskheter för att rannsaka sig själva och monstret de skapat. God of War (2018) tittar kritiskt på det förflutna. Det använder en trasig och vilsen man i syfte att skildra den förstörelse som giftig maskulinitet kan åstadkomma.
Kratos är en produkt av giftig maskulinitet, han har sedan sin födsel levt i en värld som uppmuntrat och påtvingat den han tillslut blivit. Det går i slutänden även ut över hans son då han exempelvis under de första timmarna av spelet säger till sin son att hålla tillbaka sina känslor. Det hyllas däremot inte. Det framställs inte som det rätta och till och med Kratos själv är medveten om att det är fallet. Sättet som Kratos behandlar Atreus ifrågasätts inte bara av andra karaktärer utan även av Atreus själv.
Kratos utspel handlar mer om hur han projicerar sina egna tillkortakommanden på sin son. Han är rädd för att Atreus ska bli som honom, men han vet inte heller hur han ska hantera situationen då hans enda koppling till verkligheten är ur perspektivet av en krigare. Att det perspektivet i slutänden motbevisas och att Kratos själv är medveten om att han inte är den bästa personen för sin son gör stor skillnad för hur maskulinitet i God of War rent narrativt upplevs och porträtteras.
Vi tar kontroll över en person som vi vet begått otroliga hemskheter, men istället för att lägga allt fokus på hur ledsen Kratos är över detta så gör God of War det som spel gör bäst. Det fokuserar på handlingar. Genom spelets gång tvingas vi att bemöta den giftiga maskulinitet vi en gång var ansvariga för, och tillsammans med Kratos och Atreus kan vi förhoppningsvis lära oss någonting från det. Vi dödar fortfarande gudar, men den här gången lyckas spelet få oss att känna skuld över det.
Det är antagligen vad som är mest intressant med God of War. Det lyckas dekonstruera en karaktärs långa och problematiska historia av misogyni, omotiverat våld och testosterondriven ilska för att skapa ett spel som på många sätt växt upp tillsammans med många av dess fans och industrin i sin helhet. I en relativt mansdominerad spelvärld så kan det vara värt att framföra hur ett spel som God of War lyckas överraska genom att plocka isär sina föregångares hårda yttre på ett sådant fantastiskt sätt.
Det känns väldigt passande att vi som spelare var de som en gång gjorde Kratos våldsamma förflutna till en verklighet och att vi nu är de som får styra honom på vägen till att bli bättre. God of War slutar inte med att Kratos blivit en perfekt person eller den ultimata farsan, men jag tror att det ärligt talat är för det bästa. Precis som populärkulturen, och vi själva, fortfarande har en hel del att lära så har även Kratos det.
