Jag satt en natt för några år sedan och beställde hem ett riktigt fint gaming-headset från en nätbutik.
Jag hade precis tagit det stora steget från konsol till PC och var riktigt pepp på att även testa röstchatt. Kanske så småningom streama lite eller göra några lets-plays. Men det blev liksom aldrig så. Varför? Well, låt oss kalla det en fungerande självbevarelsedrift.
Redan när jag började spela online, fast utan mikrofon, märkte jag att tonen bland spelarna kunde vara ganska hård. Sedan började jag, via olika youtubers och berättelser från andra gamers, fatta att de spelare som läses som kvinnor är tusenfalt mer utsatta.
”Jag ska erkänna en sak: Headsetet ligger fortfarande på hyllan.”
Med tanke på världens generella beskaffenhet kom detta såklart inte som någon enorm överraskning. Men exemplen jag ställdes inför fick mig att förundras över hur dessa modiga spelare ens vågar slå igång micken och ”avslöja sig”.
Det kan vara allt från klassikern ”ut i köket och gör en macka åt mig” och ”tjejer kan inte spela” till grova påhopp, våldtäktshot och till och med uppmaningar till självmord – inte sällan under en och samma match. Jag blev genast mycket mindre pepp på att röstchatta eller streama.
Jag ska erkänna en sak: Headsetet ligger fortfarande på hyllan.
Det känns liksom inte som att det är värt det. När till och med andras berättelser om vad de får höra i röstchatten får mig att tappa hoppet om mänskligheten kan jag bara gissa hur det skulle påverka mig att personligen behöva vara mottagare för skiten.
Och det handlar inte om feghet.
”Där vill jag bara ha kul utan att påtvingas idioters åsikter om mitt förmodade kön.”
I mitt yrke som journalist har jag periodvis fått ta och stå ut med en hel del otrevligheter, men då har det ändå varit i jobbet.
Spel är något jag ägnar mig åt på fritiden på grund av att jag älskar det, och där vill jag bara ha kul utan att påtvingas idioters åsikter om mitt förmodade kön.
Så jag begränsar mig. Jag spelar med avstängd mikrofon och neutrala alias som inte avslöjar något. Jag smälter in i den grå massan av tysta spelare och är glad att det enda hatarna har på mig är att de ibland tycker att jag supportar dåligt.
”Jag har nämligen av ren självbevarelsedrift stängt mig själv ute från alla sammanhang där de skulle kunna inträffa.”
När de tror att jag är en snubbe är kritiken annorlunda. Jag blir mycket hellre påhoppad för min prestation än för min identitet. Den går liksom inte att träna bort.
Så trots all skit jag varit med om IRL har jag ingen #metoo-berättelse från gamingvärlden. Jag har nämligen av ren självbevarelsedrift stängt mig själv ute från alla sammanhang där de skulle kunna inträffa – och jag gissar att jag inte är ensam om detta.
Faktiskt kan nog denna självbegränsning hävdas vara ett #metoo i sig självt.
När man ställs inför alla dessa alltför vanliga skräckexempel om könsbaserade påhopp och hot i chatt och kommentarsfält kan man inte klandras för sin vilja att försöka undvika dem.
”Inte alla chattar” såklart, men jag förstår varför många drar sig för att slå på mikrofonen och chansa.
”Ett industrispecifikt problem som spelbranschen måste ta på allvar. Nu.”
Det här är ingen solskenshistoria med ett lyckligt slut – det är ett strukturellt problem. Det finns attityder på alla nivåer inom spelsfären som begränsar, skadar och skrämmer bort spelare från att ta del av hobbyn fullt ut.
Och samtidigt som detta självfallet är en naturlig förlängning av de sexistiska strukturer som råder i samhället i stort, är det även ett industrispecifikt problem som spelbranschen måste ta på allvar. Nu.
Allt annat vore ytterligare ett svek mot den utsatta gruppen.
Me too-rörelsen har redan fått reella effekter på flera andra områden i samhället. Min förhoppning är att ringarna på vattnet ska få tydlig och konkret spridning även in i spelvärlden.
Och gärna så snart som möjligt, innan mitt fina headset hunnit bli pinsamt utdaterat.
