Som spelfascinerad redan innan man gick i förskolan och gamer sedan 8 år har man alltid, som ett barn på julafton, varje år längtat efter nya spännande speltitlar att prokrastinera dagen med.
Men med åren och det något påtvingade vuxenlivet måste man så småningom acceptera att man inte har fullt lika mycket tid att spela som när man va liten. Jag hatar att erkänna det, men nu kan jag inte längre lika lätt offra sömnen för spel till samma grad som när man var tonåring.
Trots att mitt år 2017 var turbulent och full med kaos, stress och deadlines, så lyckades ändå en hel del bra titlar fånga mitt intresse. Jag kan nog säga att spelåret 2017 lyckades stjäla min tid så pass bra att jag vågar säga att det var ett av mina bästa spelår på länge.
Sagan om den gröna pojkens återkomst
I år landade ett av mina, och även många andra Nintendo fans, favoritspel på hyllorna uti spelbutikerna: ”The legend of Zelda: Breath of the wild”. Förhoppningarna var höga, samtidigt som att jag var rädd att det skulle bli en besvikelse. Föregående spel i serien ”The Legend of Zelda: Skyward Sword” nådde, enligt mig, i alla fall inte upp till det skyhöga förväntningarna. Misstolka mig inte, ”Skyward Sword” är ett underhållande spel. Men inte på den absoluta toppnivå som Nintendo är kända för med sin spelserie. Det brast helt enkelt på ett par viktiga punkter, men det får jag ta upp i en annan text.
Väntan på ”Breath of the Wild” var lång. Jag var redo med en stor spade salt, jag var suspekt och såg tvivelaktigt fram mot detta massiva spel. Men trots all mitt tvivel så visade det sig vara näst intill allt jag ville ha i ett Zelda spel. Det jag mest saknade var de massiva templena i format och estetisk design, avsaknaden vägdes däremot till stor del upp av hundratals utmanande shrines. Dessa mini-tempel var utspridda bakom varje hörn och vrå på den stora kartan. Och det lockade fram ens utforskningsinstinkter gång på gång. Man ville helt enkelt äventyra över varje liten kulle och stock.
Spelet är riktigt vackert och nostalgin från de tidigare spelen i form av karaktärer, namn och platser är enorm. Det är lagom lätt till en början men man kan också få en rejäl utmaning om man strävar utanför de zoner där ens nuvarande vapen och mängd hjärtan inte ännu är tillräckliga. Och när man slutligen tror att man börjar bli klar så finns det ännu mer spännande innehåll att upptäcka i des senare nerladdningsbara innehåll, eller ”DLC”. Jag tror jag inte riktigt har fått samma känsla av äventyr och mystik av ett Zelda spel sedan min all time favourite; ”The Legend of Zelda: Majoras Mask” dök upp under granen julen år 2000.
Jag trivs bäst i öppna världar
Om man blickar bortom Zelda så har det varit ett fokuserat och intensivt spelår för mig. Jag har som jag tidigare nämnde behövt balansera jobbstress och privatliv med spel. Och det var ett effektivt pussel man var tvungen att lägga för att kunna få tid att spela. Två andra ”open-world” spel fick däremot konkurrera om min tid och uppmärksamhet med Zelda och varandra under året, nämligen Horizon: Zero Dawn och Assassins Creed: Origins.
Bortom horisonten
Horizon: Zero Dawn drog direkt in mig i historien och gjorde mig sinnessjukt nyfiken på dess post-apokalyptiska framtid där ruinerna efter vår nära framtids civilisation agerar kuliss. Horizon är spännande, vackert och massivt. Det har ett nytt och fräscht koncept i mina ögon. Och det gav även en del tankeställare. En av de bästa sakerna med spelet var att en stark och häftig kvinna fick agera huvudroll. Alloy lyfte spelet på grund av sin individ, inte kön, vilket jag tycker är anmärkningsvärt.
Trots en stor mängd timmars spelande, blev detta spel, tyvärr, aldrig färdigspelat då ”Breath of the Wild” kom in i vardagen och stal min fulla uppmärksamhet. En gång trogen Zelda nörd, alltid trogen Zelda nörd. Jag hann inte spela klart Horizon. Men jag kan lova att om dessa två rivaler hade kommit med mer än en veckas mellanrum hade jag garanterat spelat klart det. Horizon är ett spel jag definitivt kommer uppta inom en snar framtid.
Lönnmördare i sandlådan
Assassins Creed: Origins är ett spel som, enligt mig, lyckades där de flesta av Ubisofts tidigare Creed titlar inte lyckades. Det triggade igång alla mina cylindrar till att vilja resa och upptäcka världen och det passar perfekt som en prequel till resten av spelserien likväl som en fristånde historia! Även detta var massivt, spännande, underhållande och ett av det grafiskt vackraste spelen 2017.
Sociala skjutfester
Även om rollspel och äventyrsspel alltid legat närmast om hjärtat, har även ett par ”tactical shooters” kittlat mitt hjärta, min humor och mina nerver. Att spela lite mer taktiska spel kräver i dess svårigheter att man litar på, socialiserar med ens vänner. Och även om de är taktiska så bryter inte sällan skrattattacker ut när något bissart eller spektaktulärt händer i en runda Playerunknown’s: Battleground eller Rainbow Six: Siege. Det är kul att spela tillsammans helt enkelt.
På den okände spelarens stridsfält
Apropå Playerunknowns: Battleground, eller ”PUBG” så började jag och ett par vänner redan tidigt i betan. Spelet har ”släppts”, eller patchats över 1.0 och under min tid i Erangel och Miramar, där spelet utspelas så har jag och ett par vänner fått extremt många och lätta skratt av när vi spelat tillsammans. PUBG är för spelaren med lite tid, då straffen för att lämna innan rundans slut eller tvånget att vänta om du dött helt enkelt inte finns. Vi kunde komma och gå lite som vi ville i våra lag, och gick man och klantade sig tidigt i en runda, så va det inte hela världen. Man hoppar bara in i kön och tar nästa flyg.
PUBG är långt ifrån perfekt, vilket också är en del av dess charm. Den oslipade fysikmotorn gör så att en liten polygon som sticker upp, eller en liten sten som svävar ett par centimeter ovanför marken kan få ditt fordon att volta 4 varv och flera meter upp i luften. Eller när man råkat dra sprinten på ens handgranat och ”bara råkat” mörda ens lagkamrater. Dessa moment skulle man bli arg på i andra spel. Men här så får det en att kollektivt dra på smilgroparna.
Många gånger har vi åkt med en Jeep eller en gammal Dacia och trott att föraren valt att stanna fordonet, för att sekunden senare bli knockad av farten när föraren fick för sig att gasa i sista sekund. Många gånger har vi valt ett område att landa på som vi tror är ”säkert” för att sen bli överraskade av en clownbil fylld med level 3 hjälmar och automatvapen. Och allt för många gånger så har man gjort en sköldpadda, vält bilen och dött utanför Zonen. Skratten som PUBG bjuder på väger tyngre än dess frustrationsmoment, kanske för att dessa ofta är kombinerade.
Orealistiskt och ibland buggigt, ja, men också underhållande.
Frustrationer som föds ur buggar har när spelet nådde 1.0 blivit mindre och prestandan i spelet har stadigt klättrat. Brendan Green som den okände spelaren heter har lyckats med att lansera sitt Early Access spel
PUBG är som bäst när det bara är du, kanske dina team mates, och din motståndare kvar, krypandes i gräset i den lilla kvarstående ringen, ja då kan du tro att hjärtat bultar och aktivitetsarmbandet varnar för hög puls. Winner winner chicken dinner!
I slutet på regnbågen finns… en massa trasiga golv och väggar.
En annat taktiskt multiplayer spel jag hittat i år är Tom Clancy’s Rainbow Six: Siege. Jag upptäckte det inte på egen hand och om jag ska vara helt ärlig så var det inte så glädjefyllt i början. Då spelet har en extremt oförlåtande och en enormt brant inlärningskurva. Detta skulle jag aldrig ha tålamod för. Men efter ett tag när jag spelat, och blivit ”Carry:ad” av min pojkvän och vänner som redan kunde spelet så släppte det. Jag lärde mig banorna, jag lärde mig taktikerna, jag lärde mig behålla lugnet och tillslut så kunde även jag dra lasset och hamna högst på score-boarden. Med tid och envishet kom det att bli ett av mina mest spelade spel under hela föregående året!
Rainbow six: Siege är visserligen ett två år gammalt spel, men utvecklarna har släppt nya banor och spännande operators, tänk hjältar, varje kvartal. Och efter varje stor uppdatering så fick det nytt liv även för de som nöter dagligen. Rainbow Six: Siege har vid uppdateringarna även haft ”gratis-weekends” där man kan testa på spelet och då banorna och karaktärerna är nya så känns det som om även nya spelare har en chans, då man måste traggla in alla banor, karaktärernas vapen, styrkor och svagheter. Detta måste sitta i frontalloben lika väl som Konamikoden när du va liten.
Även detta spel är bäst tillsammans med vänner. Gärna riktigt bra och nära vänner, då du kommer behöva samarbeta och lita på dem, och vännerna detsamma på dig. I början så kan det bli mycket hårda ord när någon inte håller en ingång på rätt sätt, eller när man inte presterar som sista spelare kvar på rundan. Och det låter kanske inte så speciellt roligt, men är man ihärdig så ökar gruppens stresstålighet, vänskap och tålamod till varandra. Detta extremt svåra och nervpirrande taktiska FPS är inte ens nära så förlåtande som PUBG. Om Rainbow Six: Siege liknas med Dark Souls så kan PUBG liknas till Super Mario Odyssey när det gäller inlärningskurva. Och likt Darksouls så är det beroendeframkallande och man får grymma dopaminkickar när allting klaffar och man vänder ett 0-3 underläge till 4-3. Det jag hyllar mest med detta spel är dess näst intill fläckfria speldesign, att man kan attackera eller försvara på oändligt många sätt i spelet och att det går från en lugn förberedelsefas till intensiva skottväxlingar utan förvarning. Spelets brister är deras en aning odetaljerade och tråkiga karaktärsmodeller i jämförelse med dess koncept-art samt att ansiktsanimationerna har två lägen, förstoppad och full-derp.
Majora’s Mask tar studenten!
Självklart kom det ut en drös bra och underhållande spel under året 2017, men dessa var utan tvekan de fem spel som stulit flest av mina timmar och nattsömn under året. Nu väntar vi alla på vad det nya spännande året 2018 har att erbjuda oss!!! Svårt att tänka sig att ett av mina favoritspel kommer ”fylla myndigt” i år…
