Om kottar och pinnar

Hej alla barn!

Nu sitter ni väl vid era tockedäringa datorer och läser det här på era skärmar, eller hur? Men jag ska tala om för er att när jag var barn hade vi varken datorer eller skärmar. Vi fick leka datorer och skärmar med kottar och pinnar. Den ni.

Okej, det gjorde vi kanske inte. Jag brukar dock skämtsamt slänga mig med den typen av uttryck när jag vill illustrera en larvig poäng (vilket är ganska ofta).

När jag var liten hörde jag dock ibland den sortens fras användas på fullt allvar – och den var lika svårt att relatera till varje gång. Äldre släktingar, och ibland till och med mina föräldrar, kunde dra historier om tiden före färg-tv, telefon och videofilm, om tiden då en kola kostade ett öre och det var sanslöst ”odygdigt” att inte ha dödligt tråkigt på långfredagen.

”Den närmsta uppfattningen vi hade om konceptet ’mobiltelefon’ var den där gula skalradion som April O’Neil använder sig av i Turtles.”

Vi som var barn hade såklart svårt att tänka oss hur det måste ha varit att leva på den tiden – på det mystiska, grådaskiga förr-i-tiden-talet då man fick gå trettiosju kilometer genom snötäckta vargavidder för att ens ta sig till skolan. Vi själva kände ju oss så ypperligt moderna med våra tre färg-tv-kanaler och vägghängda snurrsladdstelefoner.

Att vi inte hade datorer och skärmar är dock fullständigt sant – om vi nu inte ska vara petiga och räkna med den obligatoriska tjock-tv:n och våra svartvita GameBoys.

Vi hade heller inte Internet eller 3D, och den närmsta uppfattningen vi hade om konceptet ”mobiltelefon” var den där gula skalradion som April O’Neil använder sig av i Turtles. Vi tyckte att fax var det coolaste som fanns, och videosamtal var ett fantasifullt hittepå som bara onda maffialedare i James Bond hade tillgång till.

”Kidsen i klassrummet tittade konstigt på mig när jag sade att vi skulle kolla film på ’overhead’.”

När persondatorerna och därefter internet så gjorde sitt breda intåg var det ren science fiction. Vi fattade inledningsvis inte riktigt vad vi skulle ha dem till, men det gav sig ganska snabbt. Till de tidiga bitpopstonerna av nätmodemets signaturmelodi tog vi de första trevande stegen in i den digitala framtiden.

And the rest is history.

Sedan, någon gång för kanske sex-sju år sedan när jag fortfarande utbildade mig till lärare, började jag inse att något hade hänt. Kidsen i klassrummet tittade konstigt på mig när jag sade att vi skulle kolla film på ”overhead”, och ingen kunde riktigt förklara vad ”spara”-ikonen i MS Word egentligen föreställde.

Jag fann mig själv mitt uppe i en hängiven förklaring om att ”när jag var yngre hade vi inte projektor, förstår ni”, när jag hajade till och plötsligt såg mig själv utifrån – ni vet, sådär som folk ibland gör i filmer.

”Alla har en personlig superdator i fickan och behöver inte 3,5-tumsdisketter längre.”

Jag hörde mig själv prata, men kunde samtidigt förnimma en kör av tusentals andra röster som kommit före mig genom historien. Röster som, i takt med min egen utläggning, förklarade för ännu en bortskämd generation att världen minsann inte alltid sett ut som den gör nu. Att på min tid hade vi banne mig bara kottar och pinnar.

Och jag insåg att trots att mina redogörelser inte handlade om milslånga skogsvandringar till skolan eller nylonstrumpor över tv-apparater, så hade jag på något oförklarligt sätt sällat mig till den grupp som sedan urminnes tider haft patent på att berätta sådana historier: den förra generationen.

Framtiden är här. Vi har självkörande bilar, hologram, 3D-grafik och videosamtal. Alla har en personlig superdator i fickan och behöver inte 3,5-tumsdisketter längre. Många av dem som växer upp just nu har aldrig upplevt något annat – för dem är allt detta vardag.

Jag kan inte låta bli att undra vad nästa steg blir. Vad ännu nästa generation kommer att växa upp med och vilka av dagens moderniteter som de i sin tur kommer se som urbota föråldrade och underliga.

”Jag har kottar och pinnar så det räcker och blir över, och ser fram emot dagen då jag får lämna dem vidare.”

Detta är dock såklart inte min sak att oroa mig över, ty jag sitter redan här på avbytarbänken och undrar var längs vägen det var som jag halkade till och hamnade på den här sidan av de nostalgiska anekdoterna.

But fear not; jag har kottar och pinnar så det räcker och blir över, och ser fram emot dagen då jag får lämna dem vidare.

Och fram tills dess har jag många gamla dammiga minnen att dela med mig av.

Bild: Pressbild/Pixabay/Montage