Hej och välkomna till veckans lektion i sociala sanningar. Let’s dive right into it.
Fakta: Tjejer kan inte leka tre.
Förklaring: Det är en biologisk territorieinstinkt som sträcker sig ända tillbaka till stenåldern, då kvinnors väl och ve var avhängiga på att de lyckades försvara sin rätt till den starka hanen mot konkurrerande honor.
Än idag måste de fortfarande hela tiden ha den odelade uppmärksamheten från den de hänger med. Tvingas de dela kompisen med en annan brud blir det bara en massa svartsjuka, konkurrens och bråk.
”De kan inte rå för det, det är biologiskt. Alla vet det.”
De kan med fördel umgås i grupp om resten av gänget är killar (det kan till och med vara riktigt coolt och sexigt) men så fort det kommer in ytterligare en tjej i umgängeskretsen blir det kaiko direkt.
De kan inte rå för det, det är biologiskt. Alla vet det.
Om vi ska elaborera vidare kring fenomenet kan man säga att–
Va? Nähä, inte?
Nej. Texten ovan är ett ljug – eller åtminstone väldigt, väldigt ihärdigt implementerad propaganda. Den som påstår sig ha undgått denna århundraden långa och destruktiva kampanj måste ha levt antingen under en sten eller i en helt annan dimension än resten av oss.
”Sanningen” om att det bara kan finnas en tjej (ja, fördomsgrundad propaganda är tyvärr även ofta cis-sexistisk) in any given context är något som i stort sett serveras tillsammans med modersmjölken – eller åtminstone tillsammans med en övervägande majoritet av den popkultur vi matas med mellan vaggan och graven.
Ni kanske redan vet vad jag pratar om, men låt mig för säkerhets skull namedroppa några av mina gamla polare.
April O’Neil, Charley Davidson, Rebecka Cunningham, Prinsessan Flugsvamp, Eowyn, Kängu, Barbara Gordon, Ruto, Riza Hawkeye, Nala, Misty, Mira Armstrong, Lola Bunny, Jasmine, Pärlan, Cheetara, Anki Anka, Deedlit, Cross – och så Smurfan då, förstås.
De är alla exempel på ett fenomen som har fått sitt namn efter den sistnämnda karaktären. ”The Smurfette Principle” beskriver en situation där det bara finns en relevant kvinnlig roll bland de i övrigt manliga karaktärerna i en film, bok, serie eller spel.
”Om ytterligare en kvinna dyker upp i plotten är det inte sällan som fiende eller rival till den första.”
Fenomenet är fruktansvärt vanligt förekommande, och har i allra högsta grad bidragit till att pränta in i hela generationer av barn att det bara finns plats för en tjej i varje specifikt sammanhang – och att aspiranterna måste imponera på killar och män för att få den, eftersom det är dessa som tillsätter rollerna.
De måste helt enkelt särskilja sig som ”strong female characters” för att ens ha existensberättigande i sin egen ”film”.
Än idag ser vi det återkommande i popkulturella yttringar. Bland hela uppsjöar av manliga karaktärer i filmer, spel och serier äntrar plötsligt den där stenhårda, välklädda chefskvinnan, den snygga och skillade kvinnliga krigaren eller den smarta och coola tjejkompisen – skrämmande ofta som den enda viktiga kvinnliga karaktären över huvud taget i sammanhanget.
Om ytterligare en kvinna dyker upp i plotten är det inte sällan som fiende eller rival till den första.
Visst har vi fått fler kvinnliga karaktärer med åren, men Smurfan-principen är långt ifrån död.
Nu senast åkte cringe-kudden fram när den annars kloka karaktären Eleven i andra säsongen av tv-serien Stranger Things fick kardinalspel över att gänget hade lärt känna en ny tjej.
För det kan ju bara finnas en cool tjej i varje grupp.
Vad gör då detta med tjejers (och somliga icke-binäras) bild av världen – och sina egna roller i den? Jo, det målar upp bilden av att de själva måste vara kopiöst utstickande, roliga, coola och smarta för att tilldelas den eftertraktade och exklusiva rollen som ”tjejen i sammanhanget” – och att alla andra kvinnor är deras konkurrenter.
Det ger upphov till oro, snedfördelad social och professionell konkurrens, internaliserat självhat och kommentarer som ”jag är inte som andra tjejer”. För den utvalda tjejen från popkulturen är alltid annorlunda, häftigare och mer speciell än de ”vanliga, tråkiga, korkade” tjejerna. Annars hade det inte funnits någon anledning för rolluppsättningen att bestå av 99% män, eller hur?
”Själva uttrycket ’strong female character’ förutsätter att resten är svaga.”
Och det är nog inget longshot att gissa att fenomenet dessutom leder till en bild, även hos resten av populationen, av att stenhårda chefskvinnor, skillade kvinnliga krigare och smarta och coola tjejkompisar är sällsynta avvikelser; ”Inte som andra tjejer”.
Själva uttrycket ”strong female character” förutsätter att resten är svaga.
Vad fenomenet definitivt inte gör är att motverka bilden av att cis-mannen är normen, och att alla andra behöver särskilja sig för att godkännas, väljas ut och upphöjas till den villkorade, exklusiva rollen som ”cool tjej”.
Detta gäller i sociala sammanhang såväl som i professionella, och följer med genom hela livet.
En annan sak som Smurfan-principen, och idén om att tjejer och kvinnor är varandras automatiska konkurrenter, verkligen inte gör är att höra hemma i modern popkultur – eller i modern kultur över huvud taget.
Så kom igen, världen 2018. Vi vet nog allihopa att det finns aningen fler kvinnor än vad filmer, serier och spel vill göra gällande, och att denna aspekt av popkulturen är ett område där fiktionen definitivt inte speglar verkligheten.
Kan vi inte äntligen hugga huvudet av denna tröttsamma, seglivade och destruktiva propagandakampanj nu?
För det kan faktiskt finnas fler än en.
