En förälder spelar, antingen på sin mobil eller en konsol, denna vuxna människa med egen inkomst bestämmer sig för att köpa något till detta spel. Fler mynt, gems eller ett nytt skin till sin karaktär, de gör en investering och kopplar sitt kort till detta spel. Rätt som det är har deras barn, som också får spela på mobilen eller konsolen, glatt gjort samma sak. En räkning trillar ner i posten, helt plötsligt så fick föräldern betala flera tusen pga några enkla klick. Sådana här artiklar kunde man läsa väldigt ofta förut, ibland slinker en eller annan in i flödet men i dagsläget finns det så pass många säkerhetskontroller innan ett köp går igenom att det har blivit en raritet.
Ska jag predika igen om mikrotransaktioner? Då det finns fler vinklar att se hur enkelt det är att falla dit på knepet så gör jag en, vi kan kalla det för uppföljare, på en krönika jag redan skrivit. För det finns så oerhört mycket att nysta i det här, så oerhört mycket. Inte bara föräldravinkeln, som jag beskrev ett relativt typiskt scenario ifrån, men också vad man anser är okej att lägga pengar på eller snarare ÖVERSER att tänka på som en mikrotransaktion. För det anses ju mer okej att spendera pengar på ett nytt skin än att investera i fler, betydligt bättre, vapen.
Några av oss här på Myogaming har själva spenderat pengar, på skins, vapen eller kort. Jag själv insåg att jag la ner en hel del på YU-GI-OH Online, genom att använda mobilsaldot (för er som minns så fick man ju fylla på sitt telefonsaldo för att kunna ringa eller smsa, riktiga pengar som man kunde betala på en bensinstation och sen ladda in i telefonen). Köpte kopiösa mängder kort, bara för att sedan glömma bort spelet och när suget återkom flera år senare så var servern nedlagd. Jag var kanske drygt 12 år gammal med föräldrar som inte riktigt förstod hela spela online-grejen, obevakad är förnamnet. Vilket många barn idag kan säga att de är, även om väldigt många föräldrar kommit ikapp med teknologin så vet de fortfarande inte vad deras barn gör online.
En skimrande lootcrate, inte så dyr och man fick ju inte det man ville ha första gången så man kan väl köpa en till. En till. En till. En till. Hur många har jag köpt nu? Det är ju så snabbt, så smidigt och det för en ju framåt eller hur? Även om jag inte får det jag vill ha i första lådan så fick jag ju ändå andra grejer, som jag kan behöva i framtiden. Det är så lätt att trilla dit, precis som med vilket annat beroende som helst. Jag trillade ju dit med de där jädra korten, för jag visste precis vilka jag ville ha och köpte cardpacks för att kunna finna dem och bytte sedan bort korten jag inte ville ha för att kunna få de rätta. Det går så himla snabbt och vad blev resultatet? En nedstängd server.
Enligt en undersökning av Qutee från 2018, där över tusen personer deltog, svarade 68,6% att de anser att köpa kosmetika är okej. Detta innefattar skins, kläder, hår och annat som påverkar utseendet på karaktären. Men detta är ju fortfarande en mikrotransaktion, du betalar ju fortfarande för något för det spel du redan investerat pengar i. Även om spelet är gratis så är ju detta om något fortfarande ett sätt för utvecklarna att tjäna pengar på att man spelar spelet, att lura i en att investera i något man egentligen inte behöver. Overwatch hade under en period ett rosa Mercy skin, alla pengar gick till bröstcancerforskning och då är det väl okej? Man får något samtidigt som man ger till en god sak, men jag tänker samtidigt i mitt lilla huvud.. Tänk om det varit rosa lootcrates? Hade det varit mindre okej då? Vart går gränsen undrar jag hela tiden. För jag håller ändå med om det var för en god sak och att det är en bra grej att kunna göra, men för någon som redan sjunkit ner sin plånbok i spelet så är det ännu ett köp och dessutom ett välmotiverat köp.
Så fortsätter världen snurra? Självklart gör den det! Mikrotransaktioner fortsätter leva sitt liv och vi sitter här. Jag undrar om det kommer se ut såhär länge, om mina barn kommer köpa lootcrates, skins och vapen och jag kommer försöka förstå varför. Men jag kommer nog vara lika klok på det då som jag är nu, fast med lite tur så kanske min plånbok slipper lida.
