Våldsamma spel och virtuella träningsläger

Skolskjutningar är oroväckande nog ett regelbundet inslag i de amerikanska nyheterna. Så sent som i februari det här året inträffade ett sådant våldsdåd i delstaten Florida där 17 personer omkom och flera skadades under attacken. Efter denna tragiska händelse blossade det ännu en gång upp en debatt om landets vapenlagar och om hur detta problem skulle kunna motverkas i framtiden. En debatt som för de flesta av oss här i Sverige med största sannolikhet framstår som aningen konstig. För bortsett från de mer sunda rösterna från exempelvis modiga skolungdomar som anser att färre maskingevär kanske skulle kunna vara fördelaktigt, så finns det de som tycker raka motsatsen. USA:s president, Donald Trump, kom personligen med förslaget att det skulle vara en bättre idé att sätta vapen i händerna på lärarna också. Ni vet, så att de kan skjuta dem som skjuter innan någon annan kommer till skada. Intresseorganisation National Rifle Association (NRA) håller självklart med om detta fantastiska förslag eftersom de anser att det aldrig kan finnas för många skjutvapen. Snarare så finns det för få i deras mening.

Men det är självklart inte bara lättheten att köpa automatkarbiner som har kommit på tal i diskussionen om potentiella orsaker till de återkommande skolskjutningarna i landet. NRA och andra försvarare av medborgarnas rätt att inneha en fet jävla kulspruta i vardagsrummet har varit snabba med att påpeka att den största boven i sammanhanget är underhållningsmedia som de stackars barnen konsumerar. Även om det är lite tröttsamt så är det inte det minsta förvånande. Vi har genom åren hört påståenden om hur exempelvis hårdrock och våldsamma filmer förgiftar barns hjärnor och förvandlar dem till ungdomsbrottslingar. Under 90- och tidiga 00-talet var det däremot betydligt mer populärt att skylla det ökande vapenvåldet på en avsevärt mycket yngre men snabbt växande underhållningsform. Tv-spel.

Det har däremot alltid varit lite av en het potatis. Under större delen av mediets relativt korta livstid så har diskursen kring tv-spel varit en förhållandevis negativ och orolig sådan. I boken Reset: Changing the Way We Look at Video Games (2012) skriver Rusel DeMaria att tv-spel i bästa fall setts som ett otroligt slöseri med tid, och i värsta fall som ett hot som vilar över våra ungdomar och samhället i stort. Han fortsätter genom att dra ett talande exempel från 1982 där en gäst i tv-programmet McNeil/Lehrer Newshour uttryckte sin oro över hur tv-spelande barn inom tio till tjugo år skulle växa upp till att bli känslolösa vuxna som inte såg andra människor som annat än ljusfläckar att förgöra. Med facit i hand kan vi förstås se att den generation av spelande barn han talar om inte alls växte upp för att sedan bekräfta hans oro. Faktum är att paniken kring tv-spel ofta blåsts ur proportioner och aldrig riktigt kommit någonvart som ett resultat av det. Det är därför svårt att inte se hysterin som annat än skrämselpropaganda och tv-spel som syndabocken för andra problem.

Men trots det så är tv-spel som sagt i samband med den senaste vapendebatten tillbaka på tapeten, och allt från journalister till politiker vill vara med och få tycka till. En av dessa tyckare är Jeremy Bailenson, en av de grundande direktörerna för Stanford University’s Virtual Human Interaction Lab och professor på universitetets kommunikationsdepartement. Han har skrivit flera böcker om virtual reality (VR), publicerat över hundra vetenskapliga artiklar och hans forskning har blivit finansierad av diverse organisationer under de senaste femton åren. Det är ingen som kan ta ifrån honom att han är en framgångsrik person med mycket kunskap i ämnet om hur tv-spel och specifikt virtuell verklighet kan påverka hur vi uppfattar oss själva och andra individer. I jämförelse är jag en relativt lågutbildad socialpsykologi-student som kanske borde passa mig från att kritisera en sådan mycket mer erfaren person. Men det är precis vad jag tänker göra.

I en debattartikel som publicerades den 5:e mars på CNN skriver Jeremy Bailenson om hur tv-spel och mer specifikt spel i virtual reality kan påverka oss människor. Bailenson slutar däremot inte där utan menar vidare att kommersiella VR-spel kan träna individer att använda skjutvapen i den riktiga världen. Han går till och med så långt att säga att “virtuell verklighet är den ultimata träningsmaskinen” och kallar dessa spel för “virtuella träningsläger” som säljs över disk. Han är däremot snabb med att påpeka att han inte menar att människor tvunget kommer att bli våldsamma av VR-spelande utan att dessa spel kan vara en farligt lättillgänglig källa för masskjutare att lära sig att mer effektivt döda andra människor. Detta är helt klart oroväckande och extraordinära påståenden. Extraordinära påståenden vilka självklart behöver extraordinära bevis.

Jeremy menar att VR kan ta lärande av färdigheter till en helt ny nivå. I detta virtuella rum kan spelaren titta runt i scenen istället för att stirra på en skärm, bärbara enheter vibrerar för att simulera beröring och framför allt så kan spelaren använda sina armar och sin kropp i riktiga stridsmanövrer. Som bevis för detta refererar Bailenson därefter till en akademisk artikel under namnet Sensorimotor training in virtual reality: A review (2009) skriven av Sergei V. Adamovicha, Gerard G. Fluet, Eugene Tunik och Alma S. Merians med den korta motivationen att upprepad rörelse i VR bidrar till förändringar i hjärnstruktur vilket i sin tur förbättrar prestationsförmågan i den riktiga världen. Detta stämmer faktiskt och forskning har visat att VR potentiellt kan användas i syfte att träna sensomotoriska egenskaper. Frågan är däremot huruvida detta i dagens kommersiella VR-spel går att överföra på vapenträning, och om Bailensons referens överhuvudtaget faktiskt bevisar att så skulle vara fallet.

Jag anser att den inte på något sätt bevisar detta. Jag skulle till och med vilja påstå att Bailenson missrepresenterar artikeln lite och använder den för att dra förhastade slutsatser. Artikeln som Bailenson refererar till handlar om hur VR kan användas på ett positivt sätt i rehabiliteringen av människor med neurologiska nedsättningar som förhindrar eller begränsar deras förmåga att röra sig. Den påpekar fördelarna med att använda VR för att förbättra och reparera den rehabiliterades motorik, hur dessa VR-baserade applikationer kan bidra med anpassningsbara algoritmer för lärande och hur rehabilitations-aktiviteter rent metodologiskt kan manipuleras för att möta dessa behov. Författarna påpekar dock själva i artikeln att det inte finns tillräckligt mycket data för att säga i vilken grad repeterad träning i VR erbjuder fördelar rent neuralt och funktionellt och menar att den fulla potentialen endast kan uppnås genom en djupare förståelse av hur sensorisk och haptisk manipulation i VR påverkar neurala processer.

Så vi kan som sagt konstatera att det finns potential för VR att agera en form av inlärningsverktyg i rehabiliteringssyfte med hjälp av rätt applikationer, men det behövs i slutänden mer forskning. Så att VR skulle vara “den ultimata träningsmaskinen” kanske var lite av en överdrift från Bailensons sida. Att sedan påstå att detta skulle vara ett starkt bevis för att dagens kommersiella VR-spel skulle vara ett passande träningsverktyg för att lära sig att hantera och avfyra riktiga vapen känns aningen intellektuellt oärligt. Motoriska förmågor är en del av användandet av ett vapen, absolut, men är denna artikel om rehabilitering i VR verkligen applicerbar och tillräcklig för att bekräfta någonting närmast orelaterat? Det finns många aspekter av att använda ett vapen, både mekaniskt och sensoriskt, som skiljer sig mellan den riktiga världen och den virtuella, vilka jag upplever att Bailenson väljer att medvetet bortse från. För att kunna bevisa att VR-spelande skulle göra en människa till en bättre skytt så behöver vi forskning som undersöker just detta.

Så jag kollade upp om det fanns någon sådan forskning.

Jag hittade en som potentiellt skulle kunna stötta Jeremy Bailensons oro. Ett hav av nyhetsartiklar från 2012 refererade till en då ny studie som menade att de hade bevisat just detta. Enligt denna experimentella forskning skulle de deltagare som spelat våldsamma tv-spel varit bättre på att sikta och placerat fler skott i huvudet på en testdocka än de som som inte spelade sådana spel. Detta bevisar självklart inte, vilket forskarna påpekar, att dessa individer skulle riskera att bli våldsammare eller tvunget begå våldsamma brott. Det verkar däremot som att vi har blivit överbevisade här, detta är ju klara bevis som tyder på att spelande oroväckande nog kan agera en form av vapenträning. Eller är det verkligen det?

Jag tog mig in på Sage Journals hemsida för att leta upp den vetenskapliga artikeln i hopp om att kunna läsa den själv och bilda en egen uppfattning om saken. Mycket riktigt hittade jag den: “Boom, Headshot!?”: Effect of Video Game Play and Controller Type on Firing Aim and Accuracy (2012) skriven av Jodi L. Whitaker och Brad J. Bushman. Till min överraskning så möttes jag av ordet “retracted” skrivet i versaler framför studiens titel. Det visar sig att artikeln dragits tillbaka efter att den kritiserats av flera andra forskare för inkonsekvent statistik, ett positivt skevt resultat, att studien inte kunde replikeras samt att effekterna inte var så pass långvariga som forskarna hade påstått att de var. Den här studien är med andra ord inte acceptabel att använda som ett bevis, och det förklarar även varför Jeremy själv inte använde den i sin debattartikel.

Väl tillbaka på ruta ett sökte jag vidare, men hittade ingenting konkret som stöttar tesen om att VR skulle vara virtuella träningsläger för en vanlig Svensson. Det är förstås mycket möjligt att det är sant, men vi kan i alla fall konstatera att om så är fallet så behövs det mer trovärdig forskning. Lyckligtvis har Bailenson andra argument att komma med.

Han tar även upp det faktum att militären, framför allt i Amerika, länge använt tv-spel och VR för att träna sina soldater. Det stämmer mycket bra. Däremot upplever jag att han ännu en gång inte är fullkomligt ärlig vad gäller innebörden av denna träning. Det är nämligen i min mening fullkomligt absurt att påstå att dessa spel huvudsakligen skulle användas i syfte att träna soldater att bli bättre på att skjuta, och om det inte är argumentet vad är då poängen att nämna det i ett debattinlägg om huruvida spel lär massmördare att bli bättre skyttar? Ja, tv-spel kan lära oss saker, men det är knappast anledning nog att resa varningsflaggorna. Laganda, samarbete, taktiskt tänkande och hur man hanterar krissituationer är bara några av sätten som dessa spel används i träningen av soldater. Sanningen är att spel som exempelvis America’s Army inte huvudsakligen används för att träna soldater överhuvudtaget, utan för att rekrytera. Det är hur som helst under inga omständigheter ett substitut för riktig vapenträning, och anledningen till det är rätt så simpel om man bara tänker efter lite.

Vapen i VR-spel, och vanliga spel för den delen, som säljs i butiker som Gamestop fungerar inte som vapen gör i den riktiga världen. En AK-47:a i Call of Duty må se ut som den riktiga grejen, men likheterna tar slut där. Att hålla rörelsekänsliga kontroller och klicka på knappar överensstämmer inte med hur ett riktigt vapen fungerar mekaniskt eller hur vi upplever dem rent sensoriskt. Som jag nämnde tidigare i denna text finns det fruktansvärt många aspekter som kommersiella VR-spel inte kan förmedla till spelaren. Ett vapens tyngd och rekyl exempelvis. Hur vind påverkar dina skott, hur otroligt högljudda vapen är och de väldigt specifika dofter som dessa utsöndrar när de avfyras är ytterligare saker som inte representeras väl eller alls i dagens tv-spel. Tv-spel lär oss generellt inte ens sådana viktiga och grundläggande saker som hur man laddar om ett vapen eller vad som händer om det hänger upp sig. Dessa aspekter är utan tvekan viktiga, och att bortse från dem upplever jag bara som vilseledande och snedvridet.

Jag har däremot sparat Bailensons bästa påstående till sist. Och med “bästa” så menar jag varken det starkaste eller det mest trovärdiga och vetenskapliga. Håll i hatten nu.

Bailenson menar att det finns minst ett dokumenterat fall där en mördare har använt sig av en First Person Shooter (FPS) för att förbättra sina erfarenheter i strid. Detta påstådda fall är ingen annan än massmördaren Anders Behring Breivik. I rättegången mot honom påstod Breivik att han tränat på att skjuta genom att spela Call of Duty med ett holografisk sikte. Detta är alltså vad han kallar för ett “dokumenterat fall”. Detta är bevis för att VR-spelande kan göra oss till bättre skyttar. Massmördaren och fascisten Anders Breiviks ord behandlas som en säker och trovärdig källa. Låter väl rationellt och rimligt. Ska vi börja ta hans manifest som gospel när vi ändå håller på? Jag vet att jag redan har kallat Bailenson intellektuellt oärlig, men det här är på en helt ny nivå. Jag kan inte beskriva detta som annat än alarmistiskt på ett nästintill äckligt sätt. En man med sådan bred akademisk bakgrund som Bailenson själv borde i min mening veta bättre.

Det finns som vi tidigare fastställt ingen data som kan bekräfta att spelandet av Call of Duty gör dig bättre på att sikta vapen i den riktiga världen. Anders Behring Breivik förändrar verkligen inte detta, och hans ord bör inte under några omständigheter användas som fakta eller behandlas som en trovärdig källa. Hans ord är inte ett substitut för riktig forskning. Det hjälper inte heller att Bailenson bortser från att nämna det faktum att det inte på något sätt var det enda sättet som Breivik tränade. Självklart var det inte det. Breivik hade exempelvis ett medlemskort på en skytteklubb, vilket man skulle kunna tänka sig var en av platserna där han lärde sig att använda sina vapen snarare än i Call of Duty. Och det är väl lite av poängen här. Breivik och andra massmördare tränar med sina riktiga vapen för att sedan använda dem i syfte att mörda andra människor. Med extra tyngd på “riktiga vapen”.

Bailenson har redan fått en del berättigad kritik för sin text och har sedan dess försvarat sig själv på Twitter genom att säga att det han talar om är “Tränings-simulationer i VR” och medger samtidigt att detta är ett par år bort. Men detta är inte vad du pratar om i texten alls, Jeremy, faktum är att det inte nämns en enda gång. Om det är vad du egentligen talar om varför är då Call of Duty och Anders Breiviks rättegång från 2012 exempel du använder? Detta kan väl knappast ses som relevant för vad en hypotetisk framtid håller för gissningsvis stora och dyra VR-simulationer.

Frågan är om VR, i sin nuvarande form eller i dessa mer påkostade hypotetiska versioner, ens på något sätt skulle vara praktiskt för en potentiell massmördare i Amerika. Riktiga vapen är redan lättillgängliga för i stort sett vem som helst i landet, så varför i hela friden skulle de fokusera på att träna i en miljö som endast är en dålig representation som bäst? De hade kunnat skapa en avancerad VR-maskin med realistiska modeller av vapen  och en applikation utvecklad specifikt för det, men ännu en gång; är det praktiskt eller ens trovärdigt? Och har det någon betydelse för våldet som upprepat inträffar i Amerika överhuvudtaget?

Oavsett om VR-spel mot all förmodan förr eller senare når en punkt då de blir så pass realistiska att de knappt går att skilja från verkligheten så kommer de aldrig att tillåta dig att döda en riktig människa. Det är däremot någonting som ett riktigt vapen kan göra. De hade kunnat bannlysa alla våldsamma tv-spel i Amerika och illvilliga individer hade fortfarande varit mer än kapabla att införskaffa sig hur många vapen de vill, träna med dem och sedan gå ut och mörda andra människor. Bailenson vill självklart inte bannlysa alla spel utan kommer endast med förslag om hur vi kan förändra VR-spel för att göra det svårare för massmördare att träna med dem, men det hade med största sannolikhet förändrat väldigt lite. Speciellt med tanke på att vi inte har fakta som stöttar det påståendet.

Att en sådan högt uppsatt akademiker som Jeremy Bailenson väljer att skriva en alarmistisk, missvisande och skräckpropagerande opinionsartikel hjälper inte någon i slutänden, och jag tycker på fullaste allvar att han borde skämmas. Det finns mycket vi kan kritisera tv-spelsindustrin för, men det här skapar bara en syndabock som drar uppmärksamhet från det riktiga problemet och kommer med största sannolikhet att användas i det syftet. Att kalla tv-spel för “virtuella träningsläger” och “ultimata träningsmaskiner” skrämmer den oinsatte och är uttryck som NRA och vapenvänliga politiker kommer att käka upp. Det är lätt att beskylla tv-spel för alla sorters saker, men de existerar på andra platser i världen där detta kort och gott inte är ett problem i samma utsträckning. Vill Amerikanerna sänka vapenvåldet i landet så bör de titta på vapenlagarna snarare än tv-spelen.

Jag är förvånad att jag överhuvudtaget behövde skriva det.