Jag smyger upp för trappan med draget SMG, tittar snabbt runt hörnet och rör mig in i rummet. Då dyker två fiender oväntat upp och jag inser att jag måste fly. Jag vänder mig om – och hittar plötsligt inte utgången.

Jag är Kargath Lohar, en mäktig Khajiitkrigare på ett personligt hämnduppdrag mot alverna som mördade min klan. Jag rör mig som en skugga i vildmarken med tvåhandsyxan i högsta hugg, och bara väntar på att få använda den. Tills jag inser att jag har gått åt fel håll i tio minuter.

Jag är Geralt of Rivia, och har ingen jävla aning om var jag är.

Genom åren har jag spelat många karaktärer, vissa förskrivna av spelutvecklare och andra personligen utformade genom långdragna character-creation-processer à la sandlåda. En ganska spretig och färgstark skara har det blivit, men de har alla en sak gemensamt:

De går ofelbart och utan undantag alltid vilse.

Jag brukar skämta om att jag kan gå vilse i ett badkar, men med åren har jag mer och mer insett att det nog inte bara är ett skämt. Jag har bra bildminne, men kan helt enkelt inte navigera. Det spelar ingen roll om det är i ett spel eller i verkligheten – antingen får någon tala om för mig vart jag ska gå, eller så kommer jag att irra bort mig.

”Oblivion skulle ha något så larvigt som en questmarker.”

Jag minns när jag satt och knoddade Elderscrolls II: Daggerfall in absurdum (jag älskar fortfarande det spelet), och fick höra talas om en kommande uppföljare. Den hette Oblivion, och skulle rent grafiskt vara något utöver det vanliga. Men jag rynkade ändå på näsan åt nyheten. Anledningen? Oblivion skulle ha något så larvigt som en questmarker.

Vänta nu, tänker kanske några av er. Har inte alla spel questmarkers? Svaret – med risk för att låta som en modern version av ”när jag var liten lekte vi minsann med kottar och pinnar” – är nej, det har de inte. På det gyllene förritidentalet (när folk visste vad ikonen för ”spara” i MS Word faktiskt föreställde) fick man snällt lov att leta sig fram i spelen för egen maskin. Och vi var glada ändå.

Detta kan i och för sig ha haft något att att göra med att det är svårt att gå vilse i en tvådimensionell sidescroller. Men det behöver vi inte låtsas om.

Hur som helst, jag såg verkligen inte poängen med att ha en liten pil som talade om för mig var jag skulle gå. Det skulle ju förta hela poängen med att utforska spelvärlden, eller hur?

”Faktum kvarstår dock att jag kan gå vilse i ett badkar.”

Såhär i efterhand kan jag knappt förstå hur jag klarade mig utan den där lilla pilen – jag skulle i vilket fall inte göra det idag. Jag vet inte om förklaringen är att 3D-grafikens intåg gjort spelnavigeringen mer komplex, att leveldesignen blivit mindre pedagogisk eller att jag blivit virrigare med åren. Kanske jag helt enkelt har blivit bortskämd.

Faktum kvarstår dock att jag kan gå vilse i ett badkar, och att jag flera gånger om har tvingats äta upp mina vassa ord gentemot Oblivion och dess lilla gyllene pil. Inget ingame-verktyg har nämligen räddat mitt skinn lika många gånger som den – och ingen funktion i min mobiltelefon är så välanvänd som verklighetens motsvarighet: GPS-appen.

Nu önskar jag snarare att det fanns en questmarker eller GPS-app för mer abstrakta saker, såsom dagens middag eller svåra val i livet. Men det är förmodligen lugnt – den funktionen kommer nog i nästa patch.

2 KOMMENTARER

  1. Känner igen mig i detta trotts att jag ändå oftast lyckas navigera verkligheten relativt smärtfritt. Tror att olika spel lyckas med detta olika bra för det märks skillnad på hur vilsen man känner sig. Undrar vilka mekanismer, ja förutom dessa markers, som förenklar resp försvårar ens möjlighet att skapa en rumsuppfattning?

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here