Vi lever i tiden av uppföljare. Varje spel som sitter i vår hylla har, med hög sannolikhet, en uppföljare. Utvecklarna kände sig inte klara, det fanns mer att berätta, så de satte sig ner och lät kugghjulen snurra. De skrev och gjorde om, manus efter manus slängdes. Natt som dag slet de för att kunna presentera en uppföljare värdig namnet.
En uppföljare kan alltid bära eller brista, i bära-fallet är den antingen bättre eller på samma nivå som originalet. Vi tar inte fram facklorna och bränner inte varje kopia medan vi skriker: ”Ni har förstört alltihop!” Brista däremot… Mödrar gråter blod, gräshoppor äter våra grödor, solen svartnar och haven torkar ut. Desto mer älskvärt spel, desto närmare apokalypsen verkar vi komma. Jag kan än idag höra de arga rösterna om Resident Evil 6, hur de som spelat det får blanka blickar och färdas tusen år tillbaka i tiden. Det är bära eller brista som gäller, det finns inget mellanting.
Enligt de gamla skrifterna så måste uppföljaren antingen vara i nivå med eller till och med bättre än sin föregångare, den kan inte bara vara underhållande för stunden. Spelet kan inte bara vara ett bra spel, något man tar fram någon gång ibland och spelar bara för skojs skull, utan det måste vara prisvinnande. Det ska vara applåder och champagne på huvudkontoret när försäljningen toppar förra spelet, vilket alltid gör mig nervös.
Det är den eviga diskussionen om vilket spel som är bättre, är det uppföljaren för att de förfinade och förbättrade de saker som funkade i första spelet? Eller är det originalet just för att det var det som lockade in en att spela? Diskussionerna rasar online när en uppföljare annonseras, somliga har väntat flera år, vissa skriker om renheten med första spelet och tredje kategorin där jag faller in: ”Vad kul med ett till spel!” Inte är det större än så? Visst kan man bli besviken eller arg på själva spelet men det finns ju fortfarande åtminstone ett bra spel. Det hade ju varit kul om uppföljaren levde upp till förväntningarna men det är ju inte världens undergång för det.
