Varje spelare har en egen början, det är ju underförstått, allting måste börja någonstans. Men alla börjar inte på samma sätt, jag har mött människor som hade sina första spel på en Atari och de som haft det på ett Xbox One. Skillnaden är kolossal och nästan obegriplig, men bara ibland, för någon som började spela på konsol när hon var sex år.
Låt mig ta oss tillbaka till år 2000, millennieskiftet, Bill Clinton är president i USA, Eurovision Song Contest sänds från Globen, American Beauty dominerar Oscarsgalan med fem vinster och Playstation 2 släpps i Japan. Samtidigt i en liten stad i Sverige sitter en nöjd, rödhårig treåring och funderar på om hon ska måla med röd krita eller fortsätta med att färglägga alla bilder i svart och blått. Många saker händer samtidigt med andra ord, men det viktigaste är biten av plast, sladdar och teknologi som börjar lanseras i hela världen med ursprung i Japan. För det kommer bli den absolut första spelkonsol jag äger, en julklapp runt 2002 med två medföljande spel som jag inte helt förstod förrän jag var betydligt äldre.
Jag hade mest spelat datorspel tills Playstation 2 kom till mitt hem, och då menar jag Kalle Kunskap, eller tittat på medan min äldre bror och systerson spelade på Xbox. Men att faktiskt äga en egen konsol, välja vilka spel man ville ha själv och att i ren desperation lista ut vad uppdraget var när alla snackade engelska, det var något helt annat än att bara titta på. Det var mina val. Ville jag spela Jak and Daxter i en timme till eller byta till Ratchet and Clank, det var helt upp till mig. Varje litet steg var mitt val.
Fastän jag inte förstod ett ord av det de sa eller vad mina uppdrag var hälften av gångerna så blev den här lilla plastlåda mitt allt, och varje upplevelse jag hade är nog de som varje konsolägare haft någon gång. När föräldrarna gått och lagt sig men man måste klara av bossen innan man somnar så man sitter en halv decimeter ifrån tv:n och halvskriker i en kudde när man dör. Hur man sakta men säkert övergår från aggressiv frustration till ren och skär gråtande desperation för att man inte klarar av ett moment med tid. (Hade inte den där j*vla h*lvetes busken stått där så hade jag ju för f*n klarat det!) Den konstanta ursäkten att det är fel på kontrollen men det är egentligen en själv det är fel på.
Mina upplevelser skedde på ett Playstation 2 och idag slog det mig att samma upplevelser jag haft har troligtvis miljontals barn på ett Playstation 4. Eller ett Xbox One. Eller Nintendo Switch! Det finns barn födda nu som en dag kommer få hålla i sin första kontroll och lära sig hur man hoppar, skriker i sin kudde klockan 03 på natten och spara sina spel frekvent om en bossfight sker. Det är så ofantligt bisarrt att jag inte kan sluta tänka på det, att det finns barn yngre än jag med samma upplevelser. Men de sker idag, utan tjock-tv, kontroller med sladdar och utan plattformsspelen som formade min barndom. Det är helt andra regler nu.
En stor del av de barn jag stött på vet knappt vad ett plattformsspel är, däremot är de experter på hur man bäst quickscopar i COD eller hur lång killstreak man måste ha för att få en trophy, och jag känner en mix av ”Hur kan du inte ha spelat Ratchet and Clank?” och “Vadå aldrig spelat på en tjock-tv?”, men också fascination. För tiderna ändras ju. Teknologin blir bättre, grafiken på spelen är fantastisk och äventyren spelarna tas med på känns mäktigare. Jag fascineras av de tolvåringar som kan vartenda hörn och skrymsle, varenda kod, var den bästa looten finns och jag minns själv hur jag utforskade varje spel tills jag hade upptäckt alla hemligheter.
Där sitter gemenskapen, i äventyren vi alla haft oavsett ålder, men jag tänker ändå ibland ”De kommer aldrig spela klassikerna”, för helt ärligt, det kommer de förmodligen inte att göra. Grafiken från 2000 är ingenting i jämförelse med de nyaste spelen år 2018, det finns nog inget som lockar den yngre publiken att spela Devil May Cry om de inte stött på spelet under uppväxten p.g.a. äldre syskon, föräldrar eller andra äldre influenser.
Så när Playstation släpper sina gamla spel i sin onlinebutik, i HD dessutom, så skriker jag av lycka och hoppas på att dagens ungdomar blir så pass intresserade att de lägger sin veckopeng på att köpa Jak and Daxter HD collection. Om inte så går livet vidare ändå, vi gamla spelare köper och spelar tills våra fingrar blöder och kicken från nostalgin avtar, medan kidsen förmodligen spelar Fortnite och Battlefield. Det är inget fel med det, även om min irrationella rädsla dyker upp ibland, men jag hoppas ändå att kidsen utforskar den stora spelvärld de har både framför och bakom sig.
Tiderna förändras. Mycket har hänt sen år 2000, Bill Clinton är inte längre president, Eurovision Song Contest har inte hållits i Globen och American Beautys fem Oscars bleknade när Sagan om Konungens Återkomst vann i 11 kategorier. Men den där lilla plastlåda finns här fortfarande, den ligger i en fin kartong med massor av spel, och när jag känner mig extremt gammal och inte hänger med i svängarna så känns det tryggt att plocka fram den. Jag bryr mig inte om att skrika i någon kudde nu, barndomen måste få kännas och levas, och så sitter man där på golvet med en kontroll med sladd, grafiken hänger inte riktigt med i den tunnare tv:n jag kopplat in konsolen till och jag känner mig som det förvirrade barnet jag var igen.
Teknologin må ändras. Tiderna må ändras. Men upplevelserna är alltid densamma och där finner vi gemenskapen. Oavsett ålder.
