Vi kan inte ha mördarspel i OS, tycker den olympiska kommitténs president Thomas Bach. Huruvida detta är en rimlig ståndpunkt eller blott ett uttryck för mossig moralpanik kan man såklart ha olika åsikter om. Jag vill dock mena att ”mördet” varken är det enda eller det största problemet som finns att lösa innan e-sport kan – eller bör – olympifieras.

(Jag vill börja denna text med en disclaimer: Jag älskar e-sport som koncept, både som spelare och åskådare. Att e-sport övervägs som medaljgren i stora internationella sportsammanhang är något jag ser mycket positivt på. Det tyder på ett nytänkande och en vilja att se en hittills utestängd grupp sportutövare och publik. Jag ifrågasätter varken e-sportens existensberättigande eller dess status som sport – utan vill endast lyfta en utmaning som uppstår när fenomenet aspirerar som OS-gren. Så. Here goes.)

Att e-sporten är på stark frammarsch råder det väl ingen tvekan kring. I november förra året erkände den olympiska kommittén (IOK) e-sporten som en faktisk sportaktivitet, och nu i augusti fanns e-sport med som en uppvisningsgren i Asiatiska spelen i Indonesiens huvudstad Jakarta.

När spelen, som är världens näst största multi-idrottsevenemang, kommer till kinesiska Hangzhou 2020 kommer sporten potentiellt att finnas med som en officiell medaljgren.

”E-sporten brottas utöver detta med problem som kungarna och bönderna på det rutiga brädet aldrig ens behövt reflektera över.”

Huruvida e-sport även ska beredas tillträde till världens de facto största multi-idrottsevenemang – alltså OS, de olympiska spelen – råder det dock delade meningar om.

Bland de tråkigare argumenten finns påpekandet att stillasittande sporter (så kallade ”mind-games”) inte platsar i de olympiska spelen – en ståndpunkt som även det internationella världsschackförbundet (FIDE) fått kastad i ansiktet när de under de senaste tjugo åren förgäves lobbat för schack som en OS-gren. E-sportens breda popularitet, inte minst bland den yngre generationen, utgör dock ett fullt rimligt argument för att revidera denna diskuterbart förlegade inställning.

Men e-sporten brottas utöver detta med problem som kungarna och bönderna på det rutiga brädet aldrig ens behövt reflektera över.

”Huruvida detta är en rimlig ståndpunkt eller blott ett uttryck för mossig moralpanik kan man såklart ha olika åsikter om.”

I samband med de ovan nämnda spelen i Jakarta uttryckte IOK:s ordförande Thomas Bach nämligen åter ett bryderi som även tidigare påtalats när e-sport och OS nämnts i samma mening.

– Vi kan inte i det olympiska programmet ha ett spel som uppmuntrar till våld eller diskriminering. Så kallade mördarspel. Från vår synvinkel går de emot de olympiska värderingarna och kan därför inte accepteras, sade han till nyhetsbyrån AP.

På följdfrågan om hur e-sporten skiljer sig från exempelvis OS-grenen fäktning, i vilken han själv kammade hem olympiskt guld 1976, svarade han:

– Självklart har varje kampsport sina rötter i riktiga strider mellan människor. Men sport är det civiliserade uttrycket för detta. Om du har spel där det handlar om att döda någon, kan det inte ställas i linje med de olympiska värderingarna.

Huruvida detta är en rimlig ståndpunkt eller blott ett uttryck för mossig moralpanik kan man såklart ha olika åsikter om. Jag vill dock mena att ”mördet” varken är det enda eller det största problemet att lösa innan e-sport kan – eller bör – olympifieras.

”Men hur man än vrider och vänder på det hela är det inget av dessa företag som äger boxning, fotboll eller triathlon.”

Det i särklass största problemet, som jag ser det, är att spelen – själva fundamentet som konceptet e-sport bygger på – ägs av vinstdrivande företag.

Visst finns det stora kommersiella intressen även i de traditionella OS-grenarna. Företag sponsrar exempelvis atleter med utrustning och kläder, för att på så sätt få eftertraktad och lönsam PR.

Men hur man än vrider och vänder på det hela är det inget av dessa företag som äger boxning, fotboll eller triathlon. Grenarna är sina egna – ingen enskild kommersiell aktör sitter på de slutgiltiga rättigheterna till koncepten.

När det kommer till populära e-sportspel såsom Hearthstone, League of Legends och Dota2 är som bekant verkligheten dock en annan. Även om dessa spel i grunden är gratis att spela (frånsett hårdvaru-utrustningen förstås) tjänar Blizzard, Riot Games och Valve stora pengar på deras popularitet.

Enligt uppgifter till techsajten VentureBeat drar Dota 2 varje månad in runt 18 miljoner dollar till Valve, medan Riot Games titel League of Legends kammar hem en månadsvinst på hela 123 miljoner dollar. Siffrorna är förvisso från 2015, men jag tror att det är safe to assume att marknaden fortfarande är i högsta grad lönsam för dessa mega-utgivare.

”Är det rätt att ett fåtal stora företag tillåts använda en gigantisk internationell arena som sin personliga PR-kampanj?”

Vad händer då när spel som dessa släpps in som grenar i internationella sportevenemang? Inte nog med att det vore en enorm ekonomisk förtjänstaffär för företagen ifråga, då medaljaspiranterna är tvungna att göra bruk av deras produkter – det blir även en fråga om saker som inflytande, kommersiella rättigheter och sändningsvillkor.

Vad händer när sporten man tävlar i, inklusive ens ingame-avatar, rent krasst är någon annans intellektuella egendom (IP) – och vilka rättigheter har man då som sportutövare kring sin egen karriär? Hur mycket ”olympisk makt” är man beredd att överlåta till multimiljonföretag, och hur förhindrar man att denna makt missbrukas?

Är det rätt att ett fåtal stora företag tillåts använda en gigantisk internationell arena som sin personliga PR-kampanj? Vilka företag ska i sådana fall få den fördelen, och på vilka grunder? Och vad händer om sagda företag bestämmer sig för att göra fundamentala ändringar i sin mjukvara (och därmed sporten), eller börjar ställa krav på fördelar i matchernas sändningsvillkor eller intäkter?

Risken med hela upplägget är att de olympiska spelen – eller vilket stort sportevenemang som än inkorporerar e-sport som en fullvärdig gren – muterar till en glorifierad PR-kampanj för spelföretagens produkter.

”Kanske utvecklandet av några officiella OS-MOBA:s eller OS-shooters vore en lösning.”

Och visst, frågar ni mig personligen har Thomas Bach absolut en poäng när han anser att vissa problematiska element i spelens innehåll bör ses över innan de kvalar in som potentiella OS-grenar.

Att våld på någon nivå har en plats i de olympiska spelen bevisas effektivt av de kampsportsgrenar som redan är inkluderade, men vissa element i de aspirerande e-sportstitlarna kan behöva revideras för att passa in i mallen. Det kan hända att denna åsikt gör mig till en mossig moralpolis, men den smällen kan jag ta.

För mig är det dock ännu viktigare att frågan om vem som ”äger” e-sporten får en vettig lösning innan vi ens börjar fundera på att knyppla in den som en olympisk gren. Kanske utvecklandet av några officiella OS-MOBA:s eller OS-shooters vore en lösning – titlar vars IP:n inte ägs av kommersiella och vinstdrivande företag. I ett sådans arbete uppstår förstås en rad nya problem och utmaningar att ta ställning till.

”Hur som helst ska det bli väldigt intressant att se hur IOK väljer att tackla frågan.”

Hur som helst ska det bli väldigt intressant att se hur IOK väljer att tackla frågan, om de nu bestämmer sig för att faktiskt släppa in e-sporten i värmen på riktigt.

Och i väntan på detta håller jag fortfarande i hemlighet tummarna för det internationella världsschackförbundet och deras outtröttliga kamp för schack som en OS-gren.

For those about to check, I salute you.


LÄS ÄVEN:

1 KOMMENTAR

  1. Jag ser fram emot den dag då e-sport är med i OS då det känns som om det följer tidens trender, men i sådana fall behöver (sexistiska drag i) spel också följa dem, något jag anser att exempelvis League of Legends lider av. Sedan är det en trend vilka spel inom e-sport som populära. Fäktning är fäktning och kommer att vara fäktning, om än ibland modifierad, men vilka MOBA kommer vi se i framtiden och vilka är kvar? Counter Strike känns beständigt med cirka tjugo år på nacken.

    Sedan undrar jag lite om argumentet om ägandet. FIFA för fotboll, exempelvis. Kan brottningsklubbar tjäna på att en medlem tar guld? Var ska vi dra gränsen och vad gör egentligen sportens för avtryck i OS på privata företag?

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here