Bethesdas nya varumärke Starfield visades nyligen upp i en efterlängtad gameplay-video med lovande vyer och otroliga löften. En del saker imponerar och andra saker oroar mig. I mina yngre dagar var jag en av deras fangirl men har blivit mer och mer skeptisk till deras sätt att tänka när det gäller rollspel. Numera är jag rent utav cynisk vad det gäller nyheter från spelgiganten. Dock måste även en surtant som jag bekänna att jag ser en glimt av hopp. Bakom allt skryt ser jag någonting som påminner om de gamla tiderna… det som gjorde att jag som barn först började älska deras spel.
Starfield kommer att vara ett rollspel satt i rymden med betoning på utforskning, hittills ganska rätt fram. Det har pratats länge om stora spelytor och gränslösa val men det är först nu vi kan se något av formen spelet verkar ta. Temat utforskande har ju Bethesda lyckats bra med förut, att vandra runt i skyrim är ju onekligen en populär sysselsättning som fortfarande efter 10 år får uppmärksamhet.
Det kommer, precis som i skyrim, finnas andra människor att interagera med, och samhällen att vara del av. Du reser mellan planeter och månar, tar uppdrag och skapar din egen väg i galaxen. Du kommer att kunna bygga dina egna baser på över tusen planeter och kommer kunna designa ditt eget rymdskeppet samt rekrytera den besättning du har med dig.
I sann rollspelsanda kommer du få designa din egen karaktär i en sofistikerad editor och du kommer sedan få prata med spelets NPCer och göra val som formar din historia. Denna historia cirkulerar runt gamla artefakter som hittats i rymden som leder till en upptäckt som kan komma att ändra hela mänskligheten. Detta är en ganska vanlig historia inom sci fi men om jag ska vara ärlig tycker jag om den. Det är kul att leva sig in i en karaktär som får upp ögonen för en häpnadsväckande galaktisk historia.
Jag är glad över rollspelselementen men de oroar mig samtidigt när jag tänker på Bethesdas syn på vad som gör ett bra rollspel. Todd howard är entusiastisk när han beskriver sina spel men de brukar alltid missa det som för mig är kärnan i en rollspelsupplevelse, att andra karaktärer känns levande. Att göra val hit och dit spelar ingen roll om du inte kan uppleva din inverkan på andras liv. Jag vill bry mig om människorna omkring mig och jag vill känna att de har känslor och tankar om mig, oavsett om det handlar om positiva eller negativa sådana. Jag har på senare tid insett att min dyrkan av deras spel har byggt på något ohållbart. Daggerfall, det första av deras spel jag provade 1996 var långt före sin tid, och teknologin lämnade mycket att önska. Min fantasi fyllde i alla håll och jag byggde upp liv där inget liv kanske tidigare fanns… eller fanns det?
Var de bättre på detta förr men gått vilse sedan dess? Det är svårt att säga men i videon jag såg verkade det inte blivit bättre. Visst, tekniskt sett ser karaktärerna imponerande ut och deras animationer är inte dåliga per se. Jag känner dock ingen koppling med dem.Det finns ingen mänsklighet bakom ögonen, jag ser inte ens att ögonen försöker se på något. Jag kanske är orättvis, spelet kommer nästa år och de kanske hinner finslipa sina animationer för att fixa till allt det här. Det är dessutom svårt att se betydelsefulla karaktärsinteraktioner i en tidig gameplay-video men mina erfarenheter av hur deras spelstil har utvecklats är det svårt att vara hoppfull. Känsloliv är inte något Bethesda verkar bry sig om längre, om de någonsin gjorde det. Häftiga händelser och spektakulära plot-twister tillsammans med storslagen design är vad de verkar stoltast över, hur folk i världen mår och hur de uttrycker det kommer inte i andra tredje eller fjärde hand utan i sista hand, om det ens någonsin ägt rum utanför min fantasi.
Det här med över tusen planeter att utforska skulle också kunna vara en varningsflagga. hur mycket copy-paste kommer vi att se? Hur mycket betydelsefullt innehåll kan ens existera under sådana förhållanden? Men här tändes en gnista hopp. Kanske finns det en metod bakom galenskapen ändå? Är min fantasi ett av verktygen de tänker använda? Jag ska förklara;
Dagerfall som jag nämnde tidigare var andra spelet i Elder Scrolls-serien och hade större spelvärld än något spel som skulle komma flera decennier framåt. Ett land på kartan hade hundratals platser, städer, byar, bondgårdar, kyrkor och fängelsehålor. Alla kunde besökas och det gick att vandra runt i befolkade städer stora nog för tusentals invånare. Det fanns dessutom ett tjugotal länder med olika kulturer och design på sina byar. Det hade såklart varit omöjligt att designa allt detta manuellt och de hade en generator som byggde upp världskartan och befolkade den med såväl karaktärer som uppdrag. Visst det blev en hel del copy-paste men det fann jag acceptabelt då. Min fantasi blåste liv i alltihop ändå och jag hade en otrolig upplevelse i en värld som kändes stor och unik och ingen annan spelare vandrade samma väg som jag. Är det såhär de befolkar Starfield? Har de dessutom lärt sig mer om karaktärsinteraktioner och känsloliv? Är det möjligt att vi får det bästa av två världar? Blir starfield vad Daggerfall hade varit om tekniken de behövde hade funnits?
Förmodligen inte. Jag skulle vara en dåre om jag satt här och väntade mig sådana mirakel. Men… hoppet finns. Jag ser en glimt av ljus och kanske de inte riktigt träffar vad de siktar på men det finns en chans att det här blir en riktigt kul upplevelse. Jag håller mig försiktigt optimistisk. Mycket försiktigt. Jag måste bara se till att tonårstjejen inom mig slutar hoppa upp och ner och pipa av orimligt höga förväntningar, det är otroligt distraherande.
Starfield är schemalagt att släppas 2023 till Xbox Series S/X och Microsoft Windows. Det är även planerat att komma till Xbox Game Pass på dag ett.
