11-11: Memories Retold

• Plattform: PlayStation 4, Xbox One, PC
• Utvecklare: Aardman and DigixArt
• Utgivare: Bandai Namco
• Genre: Drama / Äventyr
• Antal spelare: Single player
• Releasedatum: 2018-11-09

Det var med osäker nyfikenhet jag närmade mig Bandai Namcos 11-11: Memories Retold. Grafikstilen såg både udda och spännande ut i trailern, men jag hade ingen aning om vad jag utöver detta kunde förvänta mig.

Det skulle dock snart visa sig att osäkerheten varit ogrundad.

Första världskriget har skildrats otaliga gånger i otaliga medieformat, men i spelväg aldrig på något sätt som ens påminner om detta. 11-11: Memories Retold är nämligen något så ovanligt som ett krigsspel utan stridsmoment.

Där många andra spels ”skildringar” (jag vet inte om detta ord ens är applicerbart på majoriteten av de WW1-inspirerade titlar jag tidigare stött på) koncentrerar sig på själva striderna, har 11-11 ett helt annat fokus. Nämligen på människorna i kriget.

Endast på ett ställe i spelet finns en option för att pressa en avtryckare – och till och med där är handlingen frivillig.

Fokus ligger istället på berättelsen om två personer, som av olika skäl dras in i krigsmaskineriet – på olika sidor av konflikten.

En av dem är den unge kanadensiske fotografen Harry (vars röst görs av Elijah Wood) som låter sig rekryteras som krigsfotograf för att imponera på sitt kärleksintresse. Den andre är den tyske ingenjören Kurt (röstad av Sebastian Koch), som enrollar till armén för att hitta sin försvunne son.

Berättelsen utspelar sig under åren före Stilleståndsdagen 11 november 1918, då de stridande parterna i WW1 undertecknade stilleståndsavtalet som avslutade kriget. För den som inte redan räknat ut det, är spelet döpt efter detta datum.

Spelaren får växelvis följa de båda karaktärerna på deras resa genom kriget och dess utmaningar och fasor. Ibland korsas deras vägar, men under större delen av spelet agerar de på varsitt håll.

Vid deras första möte stöter de även på en katt och en duva, som sedan även de kommer att spela viktiga biroller i berättelsens utveckling.

Vid flera tillfällen får spelaren valet att växla mellan dessa fyra perspektiv för att driva på storyn och klara sig förbi olika hinder.

Kurts främsta drivkraft är att lokalisera och rädda sin son som försvunnit i kriget. Hans berättelsesegment går därför i mångt och mycket ut på att söka information, prata med NPC:s och hjälpa till i lägren medan han väntar på förflyttning till nästa plats att leta på.

När man spelar som Harry dyker en helt annan mekanik upp. Harry är som sagt fotograf, och under hans segment får man tillgång till en kamera att dokumentera omgivningen med. Vissa personer och föremål är markerade som signifikanta, och att fota dem medför en särskild mekanisk bekräftelse.

Man kan dock fota precis vad man vill, med begränsningen att man varje ingame-dag endast har tillgång till att spara 16 bilder. De spelmekaniskt utvalda motiven räknas dock inte till denna dagskvot.

En stor del av nöjet med spelet är att knata runt och leta efter intressanta motiv, vinklar och kompositioner att fotografera. Man skulle nästan kunna kalla Harry-delen av spelet för en ”fotograf-simulator”. Jag som själv är väldigt fotointresserad IRL tyckte att detta var ett väldigt roligt och givande inslag.

Under spelets gång stöter man dessutom på otaliga collectibles (brev, foton och anteckningar). Genom att samla på sig dem låser man upp extramaterial i form av (förmodligen) äkta krigshistorisk information om de olika platserna och elementen som figurerar i spelet.

Gameplaymässigt påminner spelet kanske allra mest om en interaktiv film. Spelaren följer med genom narrativet och driver det framåt genom sina handlingar, men har generellt inte speciellt stor påverkan på hur storyn utvecklar sig.

Det finns vissa små val man kan göra, men dessa ändrar inte förloppet nämnvärt utan bidrar snarare till den egna inlevelsen. Vissa dialogval låses dock upp beroende på hur man spelat sig fram till situationen de figurerar i.

Styrningen är rätt straight forward, och de få quick-time-events som ibland dyker upp är förhållandevis enkla att klara sig igenom. Spelet håller en dock inte alltid i handen när det kommer till vilka knappar som gör vad i de vanliga situationerna.

Man får veta i början vad knapparna gör, men glömmer man senare bort det är det att öppna menyn och kolla upp det som gäller. Det finns oftast ingen HUD som påminner dig om hur du kan röra dig eller interagera med omgivningen.

Detta är för det mesta en bra grej, i och med att man slipper detaljer på skärmen som stör den visuella upplevelsen – speciellt när det för det mesta inte finns speciellt många moves att komma ihåg anyway.

Men vid ett par tillfällen fick det mig skjuten, då jag inte hade koll på att man kunde ta skydd och huka sig genom att trycka på L2.

Grafiken är, som redan etablerat, väldigt speciell. Allt har en aura av mjuk sketchyness, som skapar en illusion av att hela berättelsen är illustrerad i vattenfärg. Inledningsvis trodde jag att detta skulle bli ett störningsmoment.

Bara en bit in i spelet insåg jag dock att den annorlunda grafikstilen snarare bidrog till atmosfären – och kanske ännu mer till känslan av att det är ett gammalt diffust minne man återbesöker.

Endast Harrys fotografier är någorlunda skarpa, vilket även det understryker det faktum att minnen – även av något så traumatiserande som krig – bleknar, medan fotografier potentiellt varar för alltid. Även långt efter att den som tog dem själv är borta och bortglömd.

Såhär i efterhand anser jag att valet av grafisk stil i 11-11 är ett rent genidrag, som i allra högsta grad bidrar till helhetsmotivet.

Storyn i spelet är både vacker, sorglig och hemsk. Karaktärerna får under spelets gång en allt djupare insikt i vad kriget innebär för människorna som drabbas av det, och utvecklas därefter. På detta sätt nedsänks även spelaren sakta och bit för bit i den tunga historien, tills allt det oskuldsfulla från spelets början har ersatts av krigets kalla kaos.

En speciellt minnesvärd scen utspelar sig på en krigskyrkogård där en stor del av gravkorsen är graverade med faktiska namn och datum. Jag hade inledningsvis en tanke om att vandra runt och läsa alla namnen, men insåg snabbt att det fanns alldeles för många. Och insikten gav mig rysningar.

Berättelsen har även en hel del fantasifulla inslag, vilket bitvis får den att kännas som en saga – eller en mjukslipad version av den mörka verkligheten, som återberättas för ett barn. Detta får en även att undra om det finns alternativa (och ännu mörkare) tolkningar att göra, för den som väljer att läsa mellan de potentiellt metaforiska och symboliska raderna.

Om jag har någon kritik mot spelet är det att det hade kunnat gå lite djupare och längre i sin strävan att visa kriget för vad det verkligen var. Det hade gärna fått finnas fler och mer djuplodande dialoger med NPC:s, mer ingående skildringar av oron i lägren och fler berättelsedetaljer som inte har direkt med huvudkaraktärerna att göra.

Inte för att gotta sig i lidande och ångest, utan för att göra spelet till ett skarpare porträtt av motivet det återger. Lite mer som fotografierna man samlar på sig under spelets gång. Samtidigt förstår jag valet att skildra berättelsen något ytligt och diffust – det är någons minne vi återbesöker, och liksom den sketchiga grafiken är minnet ingen klar och allomfattande berättare.

Med detta sagt: 11-11: Memories Retold må vara ett okonventionellt krigsspel, vars annorlunda grafik säkert kan skrämma bort spelare eller få dem att förbise det till förmån för mer normenliga och actionladdade titlar.

Jag skulle dock vilja hävda att den som ställer tillbaka det på hyllan begår ett stort misstag.

Jag gick in i spelet utan förväntningar, men redan långt innan eftertexterna började rulla insåg jag att jag hittat en ny spelfavorit. 11-11 är vackert, gripande och engagerande. Det berättar om krigets fasor, men även om mänskligheten och hoppet mitt uppe i allt det mörka. Det handlar inte om att döda eller samla poäng, utan om att se och känna. Om att minnas.

Jag rekommenderar att du åtminstone ger det en ärlig chans – och känner på mig att du inte kommer att ångra dig.

MER LÄSNING:

• Topp 10 världar jag vill spela i 10-5
• Bad Dream: Fever – När indie är som bäst
• Battlefield V: Om realism och rövhattar