A Plague Tale: Innocence – Var beredd att få ont i hjärtat

Alla spel behöver faktiskt inte äga rum i öppna världar och ha 150-timmarskampanjer. A Plague Tale: Innocence är en väldigt linjär historia som du kan klara av på en helg om du verkligen vill och ibland är det faktiskt en bra sak. Det är lätt att glömma hur stark en kortare historia kan bli med lite mer tempo på berättandet.

Vi hamnar i medeltidens Frankrike som Amicia, dotter i den rika familjen De Rune. Genast är jag fängslad av spelets fantastiska atmosfär och design, skogen ser levande ut och ljuset kommer fram mellan trädgrenarna på ett inbjudande och vackert sätt. Jag fick spendera ett tag med att lära mig systemet som har ett kompetent stealth-upplägg med engagerande pussel som aldrig känns påklistrade. När jag väl fått lära mig hur spelet funkar bryter helvetet lös – inkvisitionen dödar min far och jag måste ta min lillebror Hugo och fly medan resten av min familj slaktas av blodtörstiga riddare. Atmosfären som varit så mysig blir plötsligt mörk och hemsk, men utan att tappa inlevelsen.

Pesten har brutit ut i Frankrike och min lillebrors medfödda sjukdom har gjort att inkvisitionen vill komma åt honom för misstankar om eventuella kopplingar mellan min familj och den dödliga epidemin. Vi får fly från både riddare, panikslagna bybor och pestsmittade råttor. Mekaniken med de ljusskygga råttorna är väldigt kreativ och spännande, för att ta oss fram måste vi använda list och planering genom att tända eldar på smarta ställen och använda vår slunga för att påverka saker på avstånd. Vi får kontinuerligt möjligheten att uppgradera vår utrustning och via alkemi får vi även tillgång till nya material vi kan kombinera för att lösa problem på nya sätt, såsom att kasta eld, släcka eld eller söva patrullerande vakter etc.

Jag vill inte avslöja för mycket om storyn men på vår resa dyker ett par överraskningar upp och vi får olika vänner och fiender som leder till fler sätt att lösa problemen vi får framför oss, detta håller spelets enkla smyg-mekanik fräsch och intressant genom hela spelet.

Under spelets gång blir storyn mörkare och mörkare och min brors sjukdom blir mer och mer betydelsefull. Spelets begränsande längd blir verkligen en styrka här då vi får ett mer filmiskt tempo i hur historien drivs på och de band vi knyter med andra karaktärer känns verkliga och det är läskigt på riktigt när våra vänner är i fara. Vissa scener när Hugo eller någon annan är orolig eller ledsen skär verkligen i hjärtat och när Hugo säger (den här repliken var faktiskt med i trailern så den får jag avslöja) ”I’m sorry I’m sick.” var jag tvungen att pausa och torka ögonen för att kunna fortsätta att spela.

Allt som allt är A Plague Tale: Innocence ett gripande drama som känns historiskt korrekt förutom vissa inslag av fantasy som är invävda i det mysterium som presenteras. Rent spel-mekaniskt är det ett kompetent pusselspel med stealth som drivkraft. Det är som sagt inte jättelångt eller särskilt öppet, det är en intensivt berättad sluten historia som uppnår vad den siktar på.

Om du fortfarande tycker det låter intressant efter att ha läst detta så tycker jag definitivt du ska prova det. Mitt enda egentliga klagomål är den halvdana franska brytningen många talar med men jag vande mig efter ett litet tag. Så skaffa detta spel, var dock beredd på att få ont i hjärtat. Och glöm inte att tvätta händerna. Pesten är inte att leka med.