Ace Combat 7: Skies Unknown – Tung action, tunn story

Jädrar, jag har en på min sexa, hjälp mig skaka av den jäveln! Ha! Där fick du! Akta dig, en missil! Ratatatata-booom! Skål, motherfucker!

Ace Combat 7 har sina brister här och där men spoiler alert, det här var roligare än jag är bekväm med att erkänna. Spelet försöker vara mer sofistikerat än det är och Bandai Namco har gjort ett par bra försök med att injicera lite djup i en annars ytlig arkad-upplevelse. Tråkigt nog saknar de några väldigt viktiga ingredienser för att det ska fungera som de hade tänkt. Jag tar problemen först.

Det här äger rum i en fiktiv värld som liknar våran väldigt mycket men med påhittade länder utan historisk koppling till vår historia. Det är ganska smart och de har gjort ett bra jobb med att utveckla kultur och historia samt en del karaktärer som skulle kunna ge oss en riktigt bra upplevelse. Det märks att de har lagt ner ganska mycket arbete på denna alternativa verklighet och de personliga historier som ska föra oss igenom storyn.

Tråkigt nog blir det väldigt svårt att hålla koll på vilket land som gjort vad och vilken kultur som tycker hur och jag känner mig aldrig motiverad att fördjupa mig i det. Det mesta kommer till oss i ren exposition, det som på min skoltid kallades för korvstoppning. Här, ta massa fakta och kom ihåg allt, det blir prov på måndag. Det är inte att de inte försökte göra det personligt, jag tror bara att de inte riktigt fattat vad det är som gör en karaktär intressant. Det är synd för det började ganska bra med en kvinnlig mekaniker vid namn Avril Mead, som praktiskt taget har flygplansbränsle i blodet. Spelet börjar med hennes historia i en cutscene och jag blev intresserad av hennes resa. Till min besvikelse var det inte henne jag skulle spela utan en tyst namnlös hjälte helt utan personlighet. Visst det är väl tänkt att spelaren ska kunna placera sig själv där för att få det att kännas personligt men det gör ju att vi blir helt bortklippta från storyn. Det här är inget öppet rollspel, det är en fast story där våra val inte spelar någon egentlig roll så huvudkaraktären hade kunnat vara personlig och ha en mänsklig resa och vi hade då haft en anledning att leva oss in i det som händer i världen. Som det är nu blir det bara massa tjafs de verkar ha lagt ner massor av arbete på men inte kommit ända fram med. Vi får följa några andra karaktärer men ingen fångar mitt intresse som Avril – kunde vi inte bara ha fått spela henne? De har lagt in så mycket arbete på spelvärlden men glömde att ge oss en anledning att bry oss.

Men okej, okej, vem utom jag sätter sig och spelar en flygskjutare för storyn och karaktärernas skull? Vi är här för “RATATATATABOOM!” och det får vi. Spelet är snyggt och det känns faktiskt riktigt coolt att flyga runt och skjuta missiler på fiender, flämta till när vi nätt och jämt undviker en krock eller, jag kommer inte på så mycket mer, det var nog nära på allt men det gör inget för det är just det som är poängen med ett sådant här spel. Jag skäms lite över det här men när jag är uppe och flyger och hjältemusiken intensifieras när någon låser en missil på mig och jag undviker den och skjuter en egen missil som spränger min fiende och en radioröst säger ”Snyggt gjort!” medan musiken går över till en Hollywood-hjälte-trudelutt känns det faktiskt mycket mer trevligt än jag vill erkänna. Det är här spelet behöver vara bra och det är det.

Spelet känns till en början lätt att komma in i vilket är välkomnande. Dock är det lite av en illusion, det ser till stor del ut som en lättsam arkad-flygare men det finns vissa aspekter av komplexitet som kanske inte är jättekrångliga men blir ett stort problem när spelet saknar två saker som hade hjälp. Först, en rimlig tutorial. Allt verkar så lätt och behöver bara nämnas i förbifarten men en del andra saker, som hur du byter mål nämns bara en gång och aldrig mer så jag glömde att det var en grej tills jag, efter att ha varit fast på ett uppdrag i flera dagar, undersökte lite och insåg att just den biten var väldigt viktig för det uppdraget. Och där kommer vi till det andra problemet; spelet tillför ingen utbildande analys över vad du gjorde fel för att misslyckas med uppdraget. Det väntar sig liksom att vi spelat Ace Combat 1-6 och minns hur vi ska göra, men det är faktiskt mitt första Ace Combat. Det leder till att jag upplevde en väldigt ojämn utmaningskurva, ett par uppdrag är busenkla medan ett helt plötsligt blir näst intill omöjligt på grund av en liten detalj jag har missat och spelet nästan håller hemlig för mig.

För er flygnördar där ute så finns det massor av olika plan att köpa för valuta du tjänar på uppdrag, samt olika former av ammunition och uppgraderingar. Gillar du mekanisk utveckling av ditt flygplan blir du nog lycklig här. Det går även att låsa upp skins och annat och det kan jag ju inte klaga på, fåfäng som jag är.
Som jag sagt tidigare är det snyggt nog att vara näst intill en fröjd att titta på, landskapet ser vackert ut när det swishar förbi, dropparna på rutan när jag flyger genom ett regnmoln är atmosfäriska och planen ser faktiskt verkliga ut. Efter varje uppdrag kan du se en repris med filmiska vinklar vilket kan vara riktigt kul om du lyckats med någon imponerande manöver. Jag önskar storyn drog med mig mer och att spelet var mer pedagogiskt med hur det vill spelas men det lyckas faktiskt väldigt bra med de delar ett sånt här spel behöver lyckas med.

I slutändan så är det ett halvkorkat arkadspel med ljusglimtar och skavanker men det största brottet enligt mig är att de var så nära att förse mig med en riktigt cool cinematisk upplevelse men faller precis innan mållinjen. Jag hade varit supernöjd om jag bara hade fått leva mig in i en intressant karaktär som utvecklades och uttryckte sig genom storyn men ack, nära skjuter ingen Scud-missil. Den här bristen tillsammans med ojämn utmaningskurva får mig att känna att jag borde vara hårdare mot spelet men – “Akta dig, du har en bandit på sexan! Jag tar hand om den… FWOOOOOSH! Whoa, det var nära ögat. Shit! Han lever fortfarande! RATATATATABOOOM! Fick honom! Stick that up your tailpipe and smoke it!”