Anthem – Intensivt men kort

Nu är Biowares nya spelserie äntligen här och har bemötts med blandade reaktioner; här kommer även mina egna. Det första en Bioware-fangirl måste acceptera är att det här varken är Mass Age eller Dragon Effect, vilket en liten del av mig var besviken över. Men vid närmare eftertanke är det egentligen inte en dålig sak.

Anthem är planerat att vara ett kontinuerligt multiplayerspel som ska fortsätta att växa över tio år och kan därmed inte ha ett lika definierat narrativ som andra spel av Bioware som brukar följa en ganska filmliknande treakts-struktur.

Tack och lov saknas inte historieberättandet helt. Jag får inte bygga lika starka reaktioner till underbara gruppmedlemmar längre, men jag får ändå möta färgglada karaktärer och följa deras personliga resor som ger mig mersmak för den intressanta världen som målas upp. Alla ser levande ut och uttrycker sig med fenomenalt röstskådespel och engagerande ansiktsanimationer. Vissa av detaljerna i de mer komiska scenerna fick mig faktiskt att skratta högt, och inte bara le lite medan jag skriver ett fejkat LOL. Det fanns ingen Garrus att bli kär i eftersom det inte går att ragga ordentligt på någon, men vänskapsbanden var nog så starka och det rycker till i hjärtat då och då.

Spelet utspelar sig i en värld som blandar fantasy med science fiction och vi som spelare kan bara utforska den med hjälp av flygande rustningar som kallas javelins. Världen utanför mänsklighetens skyddade städer är nämligen livsfarlig eftersom gudarna som skapade planeten övergav den, men lämnade sina skapelseverktyg som nu stundtals skapar stora hål i naturens lagar. Som en freelancer är det mitt jobb att utföra farliga uppdrag ute i vildmarken och göra världen lite säkrare.

Under uppdragen paras jag ihop med tre andra spelare om jag inte redan spelar med vänner, och alla får välja sin favorit-javelin. Det finns allt-i-allo valet Ranger, den stora starka Colossus, den mystiska Storm med krafter att tygla elementen och sist men inte minst, min favorit, Interceptor som är snabb och smidig. Alla rustningar har olika styrkor och svagheter och spelet är som roligast när laget samarbetar på ett sätt där alla väger upp varandra. Det rekommenderas däremot att spela tillsammans med vänner om du kan eftersom det annars kan bli svårt att koordinera samarbetet. Det blir extra viktigt under story-uppdrag eftersom alla tvingas att spela i takt med den som ligger först. Du kan alltså inte utforska din omgivning om någon springer i förväg eftersom det resulterar i att du teleporteras till nästa checkpoint i uppdraget. Detta kan bli enormt frustrerande om du ville ta in storyn i din egen takt, så om du inte kan spela den ihop med vänner bör du nästan spela storyn helt solo i alla fall första gången.

Att flyga runt i världen är helt fantastiskt, naturen är underbart vacker och känslan när dina motorer startar och du lyfter mot skyarna får det nästan att pirra i magen. Striderna är enkla att lära sig men ändå komplexa nog att erbjuda många olika sätt att tackla fiender, både stora och små. Förutom vapen kan du utrusta din javelin med komponenter som ger dig olika krafter, egenskaper och gör dig mäktigare. Här kan du experimentera och hitta dina egna favoritkombinationer. Olika upplägg påverkar verkligen hur det känns att spela och när du hittat något som passar dig perfekt blir det riktigt kul. Det känns speciellt bra att dyka in i stridens hetta och rädda en vän i nöd som kanske tagit sig vatten över huvudet. Rent spelmekaniskt finner jag ingenting att klaga på vad det gäller striderna.

Jag är inte så väldigt engagerad i olika loot-system och Anthem ändrar tyvärr inte på det. Jag ser inte vad jag plockat upp förrän efter ett uppdrag, och visst är det kul att kamma hem en ny version av din favorit-attack, men i det stora hela tar jag bara looten som den kommer. Det är inte en så stor grej för mig men jag vet att många andra spelare kan vara hårdare på den fronten. Detta är dock något som utvecklarna kan experimentera med. Redan nu har de justerat hur systemet fungerar som svar på spelarnas kritik och det bådar ju gott för framtiden.

Det finns mikrotransaktioner i spelet, men inga lootboxes. Du vet alltid vad du köper och det går även att tjäna valuta i spelet, så med lite tålamod kan du köpa alla kosmetiska föremål du vill utan att tillföra en enda krona. En kul funktion är Alliance-systemet vilket gör att ju mer du spelar desto mer in-game-valuta tjänar du, inte bara in åt dig utan även dina vänner. Det vill säga att dina vänner också tjänar in pengar åt dig, så genom att vara socialt aktiv kan du köpa mer. Sen är ingenting särskilt dyrt heller så oftast räcker in-game-valutan mer än väl.

Apropå kosmetik förresten, din javelin kan utsmyckas på många sätt; i färger, material, dekaler och alternativa rustningar och du har stort urval även utan några mikrotransaktioner. Med lite tid och kreativitet kan du se helt bedårande ut när du flyger fram över djungeln eller dansar med dina medspelare. Du kan spara och namnge dina olika stilar och, ja, naturligtvis kan du ha en N7-rustning på dig.

Jag har blivit väldigt förtjust i spelets soundtrack, hjältetemat pumpar upp adrenalinet och dramatiken och de olika kulturella stilarna ger verkligen världen en stark identitet. Det är också kul att musiken är skriven av en kvinnlig kompositör, Sarah Schachner, som tidigare jobbat på Assassin’s Creed: Origins.

Mellan uppdragen går du runt till fots i Fort Tarsis i förstapersons-vy, något som känns lite konstigt i början, men jag vande mig faktiskt ganska fort och upplever nu att det ger mig en starkare inlevelse i världen. Här inne ska jag ju trots allt inte flyga eller slåss mot monster utan bara leva ut min vardag, prata med andra invånare och ta del av storyn. Att skutta runt och hoppa i tredje-persons-vy kunde ha skapat en liten vägg mellan mig och min karaktär. Ibland kände jag att ett mer cinematiskt upplägg hade varit att önska under dialogen i fortet men vid andra tillfällen var första-persons-vinkeln faktiskt väldigt trevlig i scener där flera personer interagerar med varandra.

Jag gillar verkligen att vandra runt i Fort Tarsis, världen känns levande och rik på historia, staden känns bebodd och gammal, som om många saker har hänt här under många många år. Små detaljer som en stackars vaktmästare som kämpar för att få upp folks intresse för säkerhet eller beundrare av radioteater som diskuterar det senaste avsnittet gör väldigt mycket för att dra in mig i världen och historien. Precis det som saknades i Destiny, vilket där ledde till att jag inte brydde mig om någonting alls i det spelet.

Huvudstoryn ger mig en väldigt stark upplevelse men med ett oroande problem, kära jistanes vad kort den var! Den var stark och engagerande, det var ett sant nöje att följa karaktärernas resa och utveckling, men helt plötsligt var det bara slut! Visst går det fortfarande att göra uppdrag och fördjupa sig i världen, men när berättelsen stannat av börjar resten också kallna något. Jag vet inte hur hård jag kan vara på spelet för det här. Bioware har ju sagt redan från början att spelet kommer kontinuerligt utökas efter hand och hur det artar sig återstår att se. Håller de ett regelbundet schema och uppdateringar bygger på narrativet likaväl som småsakerna så är jag villig att ta tillbaka den kritiken helt, men om vi får vänta flera år eller bara får nya strö-uppdrag kan detta bli ett enormt problem.

Vi är inne i en ny ålder av spel nu där episoder och tillägg är en planerad del av produkten. Det blir mer som att recensera en TV-serie än en film. Det vill säga att jag älskar Athem så länge det kommer fler avsnitt och avsnitten inte blir sämre och sämre. Det är en ganska svår sits för en recensent eftersom jag helt enkelt inte vet vart detta kommer att gå. Får de käppar i hjulet och måste avsluta allting innan utlovade kostnadsfria expansioner hinner komma, eller skala ner sina mål skulle det vara katastrofalt. Lyckas de dock fortsätta i den takt de siktat på kan det här komma att bli rent guld. (det är redan redan en guldklimp men jag förväntar mig en ordentlig guldtacka).

Jag gör ingen hemlighet i att jag älskar Bioware och de saker de brukar lägga mest krut på råkar vara de delar jag oftast finner viktigast. Därför känns spelen nästan skräddarsydda för mig även när andra delar inte nått hela vägen fram. Men om du är skeptisk och inte vill lägga pengar på något som inte ännu är helt definierat kan ingen klandra dig. Jag tänker dock vara optimistisk här och säga; när guldtackorna levererats ser jag fram emot att flyga med dig!