Borderlands 3
- Plattform: Playstation 4, Xbox One, Google Stadia, Microsoft Windows
- Spelat på: PlayStation 4
- Utvecklare: Gearbox Software
- Utgivare: 2K Games
- Genre: Action, FPS, RPG
- Antal spelare: Single-player, multiplayer
- Releasedatum: 13 september 2019
Herrejävlar vad jag har väntat på detta spel! Sedan tvåan kom ut för cirka tusen år sedan (a.k.a hösten 2012) har det liksom funnits ett vakuum i mitt liv. Ett vakuum jag försökt fylla med allehanda mindre eminenta (och definitivt tråkigare) co-op shooters, och ett desperat utdraget genomspelande av Telltales Tales from the Borderlands.
Men för en dryg månad sedan var min försmäktande väntan så äntligen över, och tro mig – denna månad har varit intensiv.
För tydlighet: Trots Borderlands-spelens alla ypperliga meriter har jag alltid ansett att spelseriens allra största behållning är dess local co-op.
Vad är liksom bättre än att mördplöja genom scags och ökenbanditer med en trogen adjutant vid sin sida, både på skärmen och i soffan? Nej, just det. Därför kommer denna text självfalletatt utgå från ett multiplayer-perspektiv.
Med detta sålunda etablerat, låtom oss dyka in i gränslanden.
Bordelands 3 utspelar sig någon gång efter handlingen i 2:an och det interaktiva berättarspelet Tales. Spelarna tar återigen rollerna av så kallade vault hunters – beväpnade äventyrare på jakt efter olika mytomspunna, postapokalyptiska skattkammare som kallas ”Valv”.
Det är under denna premiss som Bordelands 3 tar din början på den, för återkommande spelare, högst välkända ökenplaneten Pandora. Något obehagligt har dock börjat hända på den även i vanlig ordning ogästvänliga himlakroppen. En närmast religiös sekt vid namn Children of the Vault har bildats kring syskonen Calypso – ett par sadistiska rymd-influencers som inte drar sig för att mörda och lemlästa för att få upp sina tittarsiffror.
Det visar sig att även dessa är ute efter att hitta ett särskilt värdefullt Valv, och hux flux är den blodiga, intergalaktiska kapplöpningen igång. Det är dock inte endast ära och rikedom som står på spel här: Vem som når fram till skatten först kan mycket väl komma att avgöra hela universums öde.
”Vad är liksom bättre än att mördplöja genom scags och ökenbanditer med en trogen adjutant vid sin sida, både på skärmen och i soffan?”
Till skillnad från tidigare spel är handlingen inte exklusivt knuten till planeten Pandora. Under spelets gång reser karaktärerna nämligen mellan flera olika planeter, och spelarna får tillfälle att stifta bekantskap med ett relativt stort antal färgstarka NPC:s (gamla och nya) och spännande, visuellt tilltalande platser.
Rent gameplay-mässigt upplevde jag dock att det dröjde en bra bit in i handlingen innan spelet riktigt kom igång och nådde upp till sin fulla nivå.
Några av de tidigare banorna, som utspelar sig i stadsliknande terräng, kändes tyvärr rätt generiska och upprepande. Då blev det verkligen en frisk fläkt att få lämna dessa miljöer bakom sig och istället besöka exempelvis träskmarker, urskogar och en mystisk herrgård.
Som vanligt finns det ett gäng på fyra olika karaktärer att välja mellan när du startar spelet. Denna gång består gruppen av Amara The Siren, FL4K The Beastmaster, Moze The Gunner och Zane The Operative.
De fyra olika klasserna är dock väldigt breda och flexibla jämfört med tidigare spel. Varje klass har ett antal exklusiva specialförmågor att välja mellan, men utöver det kan spelaren bygga ihop sina skilltrees på massor av olika sätt för att hitta den spelstil som känns roligast.
Själv spelade jag i min första playthrough en Beastmaster, och där hade det förstås varit lämpligt att satsa på prickskytte-skills eller något annat som lät husdjuren (yes, denna klass har husdur) göra jobbet. Istället valde jag dock att tok-specca på närstrid – av den enkla anledningen att det är så otroligt meditativt att se fienderna sprängas i småbitar när man sätter näven i dem. Ja, ibland behöver man få avreagera sig.
Det fanns inte mycket i klassens skilltrees som faciliterade detta spelsätt, men det kompenserade jag med melee-bonusar hos vapen och andra föremål man kan dra på sin karaktär.
Min poäng här är att man kan välja vilken av klasserna som helst och spela den nästan hur man vill – och detta är en av spelets stora styrkor.
”Det är så otroligt meditativt att se fienderna sprängas i småbitar när man sätter näven i dem. Ja, ibland behöver man få avreagera sig.”
Den som spelat de tidigare spelen kommer att känna igen sig i gameplayet, som följer det beprövade upplägget utan större avvikelser. Utöver det dynamiska karaktärsbygget har det dock tillkommit några bra funktioner som verkligen saknats i tidigare spel.
En av dessa är en funktion för att klättra upp på kanter av bilar, klippor, byggnader med mera. Där man i tidigare spel behövt lita till stelt och närmast pixelhunt-liknande hoppande för att komma upp på höga platser kan man nu hiva sig upp med en vältajmad knapptryckning.
Ett annat användbart tillskott i multiplayer-läget är en funktion för att märka ut platser och karaktärer för sina medspelare, vilket förbättrar möjligheten att kommunicera.
När det kommer till questandet har Borderlands 3 massor att bjuda på. Förutom ett spännande mainquest finns det en hel uppsjö av sidouppdrag och bisarrt underhållande småmissions att pyssla med. Ett, enligt mig, särskilt roligt element är jakten på Typhon logs – gömda logginspelningar som leder fram till stora skattkistor.
Lootandet har som vanligt en central plats i spelupplägget, med stora och små vapengömmor och skattkistor tätt strösslade över spelvärlden. Precis som i seriens tidigare spel upplevde jag dock tyvärr att vapnen man hittade allt som oftast snarare kändes som substitut för pengar (då man ändå genast sprang iväg och sålde dem) än något man faktiskt ville byta upp sig till.
Det hade varit roligt att lite oftare få öppna en kista och känna sig upprymd över det man hittat, istället för att bara skopa upp en hög generiska gevär och genast märka dem som ”trash” i menyn.
Samma sak gäller tyvärr även affärerna där man kan köpa vapen: Utbudet är ofta alldeles för tråkigt för att man ska vilja lägga resurser på det.
”Spelet behöver verkligen en money-sink – någonstans att dumpa alla stålar man kommer över i sitt våldsamma härjande.”
Och när vi ändå är inne på pengar. Förutom den regelrätta valutan finns det, precis som i förra spelet, även möjlighet att köpa prylar för bitar av ämnet Eridium. Det är ett relativt sällsynt ämne, och man har långt ifrån lika mycket Eridium som man har pengar i plånboken.
I Borderlands 2 var detta den valuta man använde när man till exempel ville köpa större utrymme till sitt inventory och ammunitionsfickor, vilket gjorde att det kändes mer än värt att jomsa runt och samla på den lila mineralen. I Borderlands 3 köper man dock dessa uppgraderingar för spelets vanliga valuta, och Eridiumet är främst till för att köpa dekorativa detaljer till karaktären och dess vapen. Tråkigt, tycker jag som inte har speciellt många fucks till övers för den typen av varor.
Varför ändra på ett bra och motiverande upplägg?
Jag kan dock på ett sätt förstå valet att låta inventory-uppgraderingarna köpas för ”vanliga” pengar: Spelet behöver verkligen en money-sink – någonstans att dumpa alla stålar man kommer över i sitt våldsamma härjande. Om det inte vore för att jag hela tiden sparade för att ha råd med en allt större ryggsäck skulle ingame-valutan ganska snabbt ha devalverats till värdet av använt toapapper.
”Vi spelar interplanetariska skattjägare, men vad ska vi egentligen – rent spelpraktiskt – ha skatterna till när vi väl hittar dem?”
I spelets senare skede, när man redan köpt allt man ville ha, blev det dock så i alla fall. Så jag tror att detta är ett område som spelskaparna behöver slipa lite på till nästa uppföljare.
Vi spelar interplanetariska skattjägare, men vad ska vi egentligen – rent spelpraktiskt – ha skatterna till när vi väl hittar dem?
Min största hang-up med Borderlands 3 är dock glitcharna. Som sagt körde jag spelet på local co-op med splitscreen, vilket i grunden fungerade lika bra som i tidigare spel i serien. På vissa punkter kaikade det dock ihop sig ordentligt.
Det kanske värsta området var menyerna. Under tiden som en av spelarna öppnade sin meny blev spelet i stort sett ospelbart i övrigt, fram tills det att menyn stängdes igen. Menyn gjorde nämligen att spelet började lagga något ofantligt för den andra spelaren. Och om även denne öppnade sin meny… Ja, vi kan nöja oss med att konstatera att det inte var en bra idé.
Ett annat problem i splitscreen-läget var att informationsrutorna som dyker upp när man tittar på ett vapen läckte över på den andre spelarens skärm och skymde sikten.
Och när vi ändå pratar om inforutor: Nästan genomgående var det i det närmaste omöjligt att läsa dem från ett normalt avstånd, då texten var minimal. Jag tror verkligen inte att det var tanken, utan det kändes tveklöst som en grafikbugg.
Vid ett tillfälle glitchade min karaktär dessutom genom golvet efter en bossfight, föll för alltid genom en skymningsfärgad avgrund och missade därför allt loot från striden.
Den allra tråkigaste buggen (för det utgår jag från att det var) uppstod dock alldeles efter slutbossen. När eftertexterna skulle börja rulla dök det istället bara upp en liten ruta i övre högra hörnet, och det tog oss ett långt, förvirrat tag att lista ut att spelets mainquest faktiskt var slut. Hashtag antiklimax.
Så glitchar, lagg och buggar led vi med andra ord ingen brist på under denna playthrough, och jag hoppas att detta är något som redan är på gång att fixas (om det inte redan gjorts).
”Glitchar, lagg och buggar led vi med andra ord ingen brist på under denna playthrough.”
Glitchar aside (och trots att jag gick vilse ombord på karaktärernas opedagogiskt designade skepp fler gånger än jag vågar erkänna) är Borderlands 3 dock en riktigt trevlig spelupplevelse. Miljöerna känns genomtänkta och inspirerande och de explosiva striderna vägs dynamiskt upp med spännande skattjakter.
Det faktum att spelskaparna dessutom fullkomligen överöst banorna med roliga, popkulturella påskägg att hitta för den uppmärksamme gör inte saken sämre. Jag ska inte kasta spoilers på er, men kan utan tvekan säga att du som kan dina memes och din internet- och popkultur, och har ögonen på skaft, inte kommer att bli besviken.
Och när mainquestet väl är avklarat finns det dessutom fortfarande massor av sidouppdrag, stridsarenor och upptäckarquests att roa sig med. Jag har redan lagt otaliga timmar på detta spel, och trots att huvudstoryn är slut känns det ändå som om jag fortfarande bara skrapat på ytan av vad spelet har att erbjuda. Det ska bli ett sant nöje att kasta sig tillbaka in.
Frågan är dock om det kanske vore en bra idé att spara lite på det resterande innehållet. Man vet ju aldrig hur länge vi behöver vänta på nästa spel – det kanske dröjer sju år till?
