Code Vein – bloddrypande anime action!

”In the face of certain death, we rise.”

Världen som vi känner den är borta. Efter en kaotisk katastrof förvandlades den från en utopi av välstånd till ett ruttnande skrot landskap; fylld av törnen och giftig gas. I centrum av denna förstörelse ligger nu ett dolt samhälle med kodnamn Vein, styrt av så kallade “Revenanter”.
En gång vanliga människor som förlorade sina liv i kaoset för att sedan mystiskt återuppstå – men nu som muterade mördarmaskiner med övernaturliga förmågor. Kampen om överlevnad fortsätter återigen och den här gången med ett pris: en blodtörst som aldrig tycks kunna släckas.

Som en av revenanterna – den enda med adapterande blodskod – måste du slåss inte bara mot dina egna utan även mot de förlorade; fientliga ghouls som en gång varit precis som du, men som helt förlorat sin mänsklighet till törsten efter blod.Med dina nya kompanjoner i Vein börjar du din resa mot helvetets ände; allt för att kunna återfå dina minnen och undkomma den levande mardrömmen.

Code Vein har länge varit i topp på både min hype- och drömspellista, då det i teorin verkade vara allt vad mitt lilla nördhjärta kunde drömma om. Ett mörkt rpg med badass anime-vampyrer i en dystopisk värld full av coola monster.
Men i praktiken skulle det kanske bäst liknas vid ett ordspråk som jag tagit mig frihet att göra en twist på: “får i ulvakläder”.

Spelet startar med en huvudmeny som visas upp tillsammans en kraftfull, dov orgelmelodi ackompanjerat av pampig körsång. Det låter som om man hamnat i både himmelen och helvetet på samma gång och jag känner gåshud resas på mig. Känslan av upprymdhet och förväntan eskaleras ju längre in i menyn jag tar mig, och till sist hittar jag det jag så länge hört det ryktas om, och inte minst längtat till – karaktärsskaparen.
Jag fick ur mig ett sådant förvånat och ljudligt “oh my god!” i ren förtjusning under tiden jag scrollade mig igenom de olika kosmetiska alternativen att min rumskompis bredvid lyfte upp sina hörlurar och frågade vad som stod på. När hon sedan själv fick se alla de olika assessorerna, färgvalen, frisyrerna, tatueringarna… ja, allt vi båda animeälskande nördar kunde drömma om, så kunde hon inte göra annat än att nicka och säga “wow” instämmande.

Jag vill för er, som har lika stor förkärlek för karaktärsskapande som jag förtydliga att Code Veins verktyg är på en helt annan nivå än många andra (anime-)spel jag spelat. Du skulle kunna skapa en karaktär i liknelse av dig själv, din kärlek, eller vad vet jag, till och med djävulen själv och hans farmor om du nu känner för det. Jag vill ge spelet en riktigt stor guldstjärna i kanten för detta. Att man dessutom kan ändra utseendet närsomhelst under spelets gång och spara ett flertal stilar gör det om än ännu bättre.

När jag sedan börjar spelet efter en kortare obligatorisk tutorial dyker min alldeles egna skapade karaktär sömlöst upp i en vacker 3D anime-sekvens. Återigen åker ett fnissigt “oh my god!” ut ur min mun, som hos en liten japansk skolflicka. Jag formade min manliga karaktär till en riktig godbit trots allt.. Tänk er en gotisk Sephiroth från Final Fantasy så förstår ni nog. Men då dyker plötsligt en mystisk vithårig animetjej upp på skärmen – The Girl in White – och mina ögon dras direkt till henne. Eller snarare… hennes bröst. Hennes riktigt, riktigt stora bröst. Så stora att jag inte ens kan koncentrera mig på vad som sägs mellan henne och min karaktär på skärmen. Bröst > undertext. Det är nu i retrospektion som jag inser att det var ungefär vid det här tillfället som min känsla av upprymdhet försvann för att aldrig synas till igen…

(Som svar på frågan som jag bara kan anta att de flesta ställer sig efter detta konstaterande – Nej. De manliga karaktärerna är inte ens i närheten av att vara lika lättklädda eller översexualiserade.)

Jag måste säga att detta faktiskt svårt för mig att erkänna. Jag hade så höga förhoppningar om Code Vein, speciellt med tanke på att all information och alla de videos som lagts ut upp till dess release; de lyckades alltid imponera på mig och överträffa mina förväntningar. Men när det väl kom till det slutgiltiga framförandet var det som ett helt nytt spel framför mig, och inte alls som jag hade hoppats.

Code Vein är till synes perfekt på ytan. Med utomordentligt vackra, viktorianska, postapokalyptiska miljöer och intressant utformade karaktärer. Även dess koncept med naturkatastrof, cybervampyrer och själlösa ghouls är en intressant premiss med stor potential för en bra berättelse. Tyvärr gav detta spel, som jag trodde skulle ge mig allt, ingenting mer än en känsla av besvikelse. Och sanna mina ord när jag säger att jag gav det en ärlig chans – hela 45 timmar av frustrerat grindande och uttråkat suckande vid varje mellansekvens. 

Trots att jag lade så mycket tid och energi i spelet skulle jag inte ens kunna berätta vad någon av karaktärerna heter eller vad som var mitt senaste objektiv i spelet. Det enda som etsats sig fast i mitt minne är de enorma brösten och, ja, en riktigt bra rocklåt (“In this Hell” av VAMPS, spelets themesong).

Vad Code Vein däremot får till bra är dess otroliga spelaranpassning – inte bara på det ovannämnda kosmetiska vis – utan även när det kommer till ens egna, personliga stridsstil. Du kan som spelare välja mellan en hel rad olika vapen, accessoarer och rustningar. Utöver det har spelet även en intressant och unik mekanik där din karaktär (som har en adapterande blodskod) kan ärva olika blodsförmågor, så kallade “gifts”, som du ekiperar efter ditt eget tycke. Det finns dussintals unika förmågor till din blodskod som antingen kan öka din styrka, försvaga fiender eller låta dig använda stridsmagi – alla ärvda från olika karaktärer i spelet. Striderna är en av aspekterna som verkligen utmärker spelet i jämförelse med andra i sin genre. Det är inte alls fyllt med slumpmässiga möten med färgglada monster eller ens tur-baserat som i många andra jrpgs. Istället är det som en eloge till de välkända, och ack lika svåra, FromSoftwares ”Demon Souls”, ”Dark Souls” och ”Bloodborne”. Det går med andra ord inte bara att hacka iväg med ditt gigantiska svärd mot fienden, utan du måste strategiskt nå deras ömma punkt och slå till i samklang med din AI-kompanjon. Tillsammans kan ni släppa loss en otrolig combo och få alla monster i er väg på fall, men om fienden istället får er att gå under i stridens hetta (vilket kommer hända ofta kan jag lova!) så finns det tyvärr ingen där att hålla dig i handen. Speciellt inte en snäll liten autosave-funktion. Var beredd på ett gäng svordomar och frustrations-gråt på vägen genom helvetet, med andra ord.

Har du däremot ett PSN-medlemskap kan du i alla fall uppleva den vackra misären spelet har att erbjuda tillsammans med en vän via co-op. Då kan ni utmana er själva genom ett par riktiga eldprov som finns tillgängligt bara i onlineläge. Om ni verkligen tror att ni har vad som krävs, det vill säga!
Bossfighterna vill jag även lägga ljus på just för just för deras utmaning: de kunde vara riktigt kluriga men samtidigt i den grad engagerande att jag kunde spela om dem ett flertal gånger utan att bli uttråkad. 

Avslutningsvis skulle jag vilja likna Code Vein som ett kärleksbarn mellan ”NIER: Automata” och ”Bloodborne”: som ett mycket vackert barn, men med en tom och psykopatisk insida. Eh, typ.

Men om du är en del av den minoritet som spelet faktiskt riktar sig till och du vill få ut så mycket som möjligt utav spelet (din lilla bröstälskande lilla anime-nörd där!) så skulle jag definitivt rekommendera att du investerar i Deluxe versionen som innehåller: hela spelet, Season Pass, Season Pass Bonus: Alternate Mia Set och Accessory Set: Insatiable Bloodthirst. Det är inte bara praktiskt inför framtida DLC, men också riktigt badass i spelet!