Cyberpunk 2077 – en fantastisk katastrof

• Finns till plattform: Microsoft Windows, Xbox One, Google Stadia (Kommer till Xbox Series X & PS5, just nu borttaget från PS4)
• Genre: Rollspel
• Utvecklare: CD Project RED
• Utgivare: CD Project
• Släpptes: 9e December 2020
• Testat på: Xbox Series X

Året var 2002. En vän till mig (Shoutout, hej Dascylus!) visade mig en bok från 1988 som hette Cyberpunk 2020, ett rollspel som ägde rum i en framtid där alla delar av den mänskliga kroppen var utbytbara, antingen av nytt organiskt materia eller teknologi. Världen var avancerad och öppen, det var ingen idé att fördöma någon för läggning eller identitet, allt fanns och allt accepterades… så länge du hade pengar. Jag skapade min karaktär men det blev aldrig av att vi spelade, jag fick läsa lite om världen i Cyberpunk 2020 men aldrig se den… Förrän år 2020.

Cyberpunk 2077 är baserat på det gamla rollspelet men de fick ju naturligtvis flytta fram årtalet då 2020 inte längre var framtiden och teknologin inte gått riktigt så fort framåt som författarna förutspått, det är ändå rätt poetiskt att CD Project Red släppte spelet 2020, då originalspelet äger rum. Poetiskt men inte nödvändigtvis rätt.

Att spelet är buggigt och näst intill ospelbart på Xbox One och Playstation 4 kan ingen ha missat och det är inte en överdrift. Sparfiler går sönder, karaktärsanimationer strular, uppdrag blir omöjliga att lösa och dina kläder blir osynliga mitt på öppen gata. Men det är inte bara buggar som hemsöker Night City, det finns andra saker som helt enkelt inte är färdiga. En gång fick jag möjlighet att ta någons bil men jag valde att låta honom behålla den. Senare fick jag ett meddelande från honom där han frågar vad jag tycker om att köra bilen i fråga. Detta är ingen bugg egentligen det handlar bara om att de inte hunnit göra färdigt uppdraget. En del saker har de fått lämna helt, till exempel är kartan full med fik och restauranger, de har en specifik markering på kartan så du alltid ska kunna hitta närmaste matställe men det finns ingen anledning att någonsin gå dit om du inte har ett uppdrag just där. Det känns som om de hade planer för näringsintag som de helt enkelt inte hunnit ta med i slutprodukten. En annan sak är att utöver att byta kläder har du ingen möjlighet att modifiera din karaktärs utseende efter att du gått ur karaktärsgeneratorn i början av spelet. Detta känns helt absurt, till och med i Witcher 3 kunde du gå till barberaren för en klippning och en rakning, här kan du inte ens ändra på ditt smink! Det känns av extra mycket om du läst om originalspelet – i den här framtiden ska vem som helst kunna förändra sig hur som helst, bara du kan betala för dig. Vill du ha en ny näsa? Lungt! Vill du ha två näsor? Också lugnt! Vill du ha fyra bröst, kaninöron och en tigersvans? Fixat, vi skickar en räkning! Visst, det är ett TV-spel och vissa begränsningar är ju att vänta, i alla fall med modifikationer som försvårar animationerna men i allra minsta fall skulle det väl inte vara alltför svårt att helt enkelt bara låta oss komma åt karaktärsgeneratorn inne på en klinik? Min gissning är att detta var planen, men när spelet skulle skyndas ut i julhandeln så fick de offra sådana här saker. Det är väldigt synd, CD Project Red hade en stor vision och trots den katastrofala lanseringen går det att se att visionen hade kunnat realiseras. När vi skrapar på ytan och försöker se igenom alla buggar och brister uppenbarar sig något riktigt fantastiskt. Vi börjar från början. Karaktärsgeneratorn är bland det bästa jag sett. Jag fick bestämma mitt utseende och min stil. Jag valde inte kön utan kroppstyp, könsorgan och röst separat utan självklar koppling till könsidentitet, något som känns näst intill revolutionerande progressivt och helt otroligt från CD Project Red, med sin grabbiga macho-kultur, det var nästan för bra för att vara sant (eller definitivt för bra för att vara sant, men jag återkommer till det längre fram). Jag får välja mellan tre bakgrunder, Nomad, Streetkid och Corporate, som alla känns igen från bordsrollspelet. Jag ville återskapa min karaktär från 2002 och valde Nomad. Jag har även testat Corporate och kan intyga att dessa val spelar roll och börjar spelet på väldigt olika sätt, du får spela en ganska lång prolog där du får definiera vem din karaktär är. Du kommer alltid att heta V, men dina val genom spelet låter dig bygga en egen identitet och även om många val bara ger illusionen av fri vilja, är det en värdefull illusion som skapar en stark känsla av identitet för ditt alter ego i Night City, och ditt val av bakgrundshistoria spelar väldigt stor roll här då inledningen inte bara får en helt annan smak beroende på vad du väljer men dina dialogval kan ibland skilja sig mot en karaktär som haft en annan livshistoria.

När jag fick röra mig fritt i Night City tappade jag hakan. Staden är levande, stor och full av personlighet och jag får verkligen känslan av att jag vandrar runt bland miljoner livsöden som alla äger rum omkring mig. Grafiken, när den inte buggar, är hänförande och då har de inte ens släppt next-gen patchen för ray tracing än. Det handlar inte bara om grafikmotor dock, designen är otroligt finslipad, det här är en värld det går att leva i och det är inte det minsta svårt att leva sig in spelet och känna sig som V. Något annat som stärkte denna känslan är att karaktärer omkring mig alla har sin egen personlighet, drömmar och ideologier som tydligt syns både i animation och framförande. Detta har CDPR visat sig vara bra på förut, då jag upplevde samma sak i Witcher 3, med den viktiga skillnaden att här fick jag känna att jag var huvudkaraktären och inte bara styrde macho-hjälte nr 3796. (Sorry Geralt, du är tråkig). Vännerna jag skaffade kändes som riktiga personer och när en av dem var ledsen kändes det i hjärtat. Jag har flera exempel jag skulle älska att beskriva där jag nästan glömde att det bara var ett spel men dessvärre går det inte att göra utan att spoila, men lita på mig, personlighetsmässigt levererar spelet ordentligt. Vill du leva dig in här finns det inget som stoppar dig… utom buggarna då.

Du spelar som sagt V, en person som på ett eller annat sätt hamnat i bottenskiktet i Night City och måste jobba sig upp genom att göra diverse jobb i Night Citys undre värld. En dag antar du dock ett jobb som är över ditt huvud och detta leder till att dina dagar är räknade och du har, i bästa fall, veckor kvar att leva. Alla verkar tro att allt hopp är ute men det finns en del ledtrådar kvar att följa, går det att rädda ditt liv innan du bara blir en siffra i stadens statistik för tragiska livsöden?

En av karaktärerna du kommer interagera med är Johnny Silverhand, spelad av Keanu Reeves, som gestaltar en hårdrockande idealistisk terrorist som älskar att ge fingret åt samhället och de kommersiella makterna som styr Night City med järnhand. Johnnys livsöde är knutet till ditt så vare sig du blir vän med honom eller inte, har ingen av er något val, ni måste försöka lösa det här tillsammans eller dö. Keanu Reeves gör en riktigt bra insats här och det är kul att han inte bara spelar en liten kändis-cameo utan är som biroll bara ett litet snäpp mindre viktig än V själv. Värt att nämna att Johnny och hans rockband Samurai har varit med i Cyberpunks lore redan från Cyberpunk 2020.

Du reser runt i och omkring Night City i GTA-stil, du kan använda lokaltrafiken genom Fast-Travel-punkter, stjäla eller äga fordon som du både kan köpa och tjäna in på olika uppdrag. De fordon du stjäl kan du inte hålla så god koll på men de du äger kan du kalla på som om de vore din häst i Witcher, kanske lite konstigt men rent logistiskt sett är det nödvändigt. Egentligen behöver du inte köpa något fordon alls, då det finns gott om uppdrag som ger dig både gratisbilar och motorcyklar om du sköter dig. Utöver huvuduppdragen finns ett gäng sidouppdrag och en väldans massa småuppdrag eller så kallade gigs. Om du bara spelar huvuduppdragen kan du klara av spelet ganska fort men du går miste om väldigt mycket då, eftersom mycket av karaktärsutveckling sker i sidouppdrag. Jag rekommenderar att i alla fall göra de flesta sidouppdrag eftersom de kommer att färga ditt slut och helhetsupplevelsen kommer bli mycket fattigare om du hoppar över dem. Småuppdragen är utspridda över hela kartan och du kan både jobba för undre världen och polisen som ganska ofta ropar ut efter förstärkning från legosoldater som du. Det är faktiskt lite irriterande att ständigt få telefonsamtal från uppdragsgivare men det underlättar lite att du oftast får dem när du befinner dig nära uppdragets startpunkt så du behöver i alla fall inte resa långt om du väljer att byta fokus till ditt nya gig.

Du gör uppdrag för att få upp din streetcred, level och rena stålar. Streetcred gör att du får tillgång till fler gigs samt mer utbud i affärerna, när du går upp i level kan du höja en av dina grundegenskaper som inte bara höjer din stats utan ger dig lite extra valmöjlighet när du löser problem, vissa dörrar kan du till exempel bryta upp om du är stark nog, och vissa dialogval blir upplåsta om du är tillräckligt cool. Vid varje ny level får du också skaffa en perk men hur bra du kan bli i en viss kategori perks dikteras av hur mycket du använder den. Du kan till exempel inte bli mycket bättre på svärd utan att öva dig, något jag verkligen gillar, det gör att din tekniska karaktärsutveckling styrs av hur du spelar spelet och får allt att kännas mer naturligt.

Du kan även bli bättre av att köpa cybernetiska implantat, dessa kan ge olika bonusar, som till exempel gorilla-arms som låter dig bända upp dörrar även utan naturlig styrka, eller de åh så coola mantis-blades, svärd som kommer ut ur dina underarmar. Det finns även digitala implantat som låter dig hacka datorer, övervakningskameror, eller till och med andra människor med implantat, för olika effekter.

Du kan crafta och uppgradera föremål men detta system fann jag plottrigt och inte så intressant att jobba med. Det är också väldigt synd att det inte går att föra över egenskaper från ett föremål till ett annat, eftersom det gör att jag ibland känner mig tvingad att byta mina coola punkarbyxor mot ljusblå hotpants för att de har bättre stats. Just det, jag gick runt med skottsäkra hotpants. Som tur är går det att skaffa implantat som kan kompensera för stats du förlorar genom att välja kläder baserat mer på utseende än effekt. Och när jag ändå pratar om utseende måste jag nämna spelets foto-läge. Det går att pausa, vrida runt kameran och posera din karaktär på olika och kreativa sätt, de första dagarna tyckte jag det var nästan lika kul som resten av spelet. Det enda jag saknar är att kunna mixtra lite med ljuskällor, men jag kan väl inte få allt.

Sådär. Nu har jag givit både ris och ros och beskrivit spelmekaniken så då är jag väl färdig?

Nej.

Det är nu jag börjar.

CD Project Red har ofta blivit anklagade för att ha en sexistisk machokultur och ja, det har de. Varje spel de släppt har genomsyrats av problematiska skildringar av kvinnor och minoriteter och för att vara rättvis, har de faktiskt gjort bättring för varje spel de släppt, men de har fortfarande lång väg att gå. Det blir lite komplicerat att vifta med pekpinnen dock och jag måste vara noga med att påpeka vad de faktiskt gjort rätt för att undvika att slänga ut barnet med badvattnet. Det blir extra komplicerat i den värld som Cyberpunk 2077 äger rum i, där samhällets förfall i kommersiell diktatur som har lett till att människor mer eller mindre betraktas som produkter är del av historieberättandet. Kan vi klaga på att spelet objektifierar kvinnor, när de faktiskt objektifierar män också, och inte bara på det gamla vanliga kraftfantasi-sättet? Världen ska ju objektifiera alla, det är del av landskapet.

Ja, vi kan faktiskt klaga men det kräver mer finess. Först och främst gäller det balansen. Ja män objektifieras också, till viss del, men för varje objektifierad man ser vi fem objektifierade kvinnor. Detta kanske de är blinda till, eftersom de är vana vid att kvinnor objektifieras som norm och med det som utgångspunkt skulle en 50/50-uppdelning känts som att gå för långt, när du är van vid privilegium känns jämställdhet som förtryck. Detta är en mänsklig faktor som vi måste hålla oss uppmärksamma på och det är det jag tror CD Project Red har missat. Jag tror helt ärligt att de har försökt vara jämställda, de är bara inte särskilt bra på det. Och det slutar inte vid sexism. Spelets marknadsföring anklagades för att behandla transpersoner som fetischer och ja, det stämmer. Utvecklarna säger själva att de har sett till att vara inkluderande och behandla transpersoner med respekt och värdighet och jag tror på att de har försökt, men tyvärr misslyckats, på grund av att de inte kritiserat sin egen ursprungspunkt. De verkar verkligen tro att göra transpersoner till en populär porr-genre i spelvärlden är en komplimang. Det är det inte. Vi hundas faktiskt redan idag av så kallade chasers som fetischerar oss för att vi är trans, det inte smickrande, det är obehagligt, skrämmande och ibland livsfarligt. Vi behöver inte en fiktionell framtid för att uppleva detta.

Jag lovade att återkomma till karaktärsgeneratorn. Att välja kroppstyp, könsorgan och röst visar på ett verkligt försök att vara inkluderande, även om de påstår att det går att spela ickebinär vilket inte går. Jag tror att de helt enkelt har missförstått vad ickebinär betyder och hade förmodligen glömt adressen till Google. De har spelat in separat dialog för She/Her och He/Him, hur svårt hade det varit att också spela in They/Them? Så ickebinära har ingen plats i Night City, men hur var det med oss binära transpersoner då? Förutom fetischeringen, är det inte kul att kunna bygga en karaktär som reflekterar oss? Det kanske hade varit kul om inte en liten liten miss gjorde hela spektaklet till en ren katastrof. Av de tre kategorierna vi får välja är pronomen inte med. Spelet väljer pronomen åt oss efter rösten vi väljer. En feminin röst får She/Her och en maskulin röst får He/Him. Detta är logiskt på ett sätt, det är ofta rösten folk går på när de könar folk. Det är också rösten som är svårast att lösa för oss transkvinnor, om vi inte hade turen att få diagnos och medicin innan puberteten, som sen permanent förändrat vår röst. Hormoner och kirurgi kan lösa mycket och kan ge oss ett utseende och en fysisk upplevelse vi är någorlunda bekväma med men vår röst kan vi inte göra mycket åt, det krävs mycket träning och även då får de flesta av oss väldigt begränsat resultat. Så att skapa en karaktär i Cyberpunk 2077 med feminin kroppstyp, kvinnligt könsorgan men maskulin röst representerar verkligheten för väldigt många transkvinnor. Kom ihåg att det här är en värld som ska acceptera transpersoner helt utan problem men i det här spelet kommer alla du pratar med att felköna dig och referera till dig som He/Him. Så, i sitt försök att skapa ett spel där vi ska känna oss inkluderade har de, med nästan perfekt precision, återskapat en ren mardröm som vi redan lider av varje dag. Att gå igenom behandling och kirurgi för att se rätt ut och ändå ständigt felkönas, att aldrig få vara oss själva. Allt detta kunde ha, inte bara ha undvikits, men göras till ett fantastiskt steg framåt för transrepresentation genom att BARA. LÅTA. OSS. VÄLJA. PRONOMEN! De är alla redan inspelade, det hade inte vara några bekymmer alls!

CDPR påstår sig ha pratat med transpersoner för att lära sig om det här men jag måste verkligen undra, lyssnade de på vad dessa transpersoner sa? Jag får som sagt upplevelsen att de har försökt göra rätt men det gör det nästan ännu mer tragiskt att de med ett ärligt försök misslyckats så här fundamentalt, att inte bara tappa bollen men att lyckas förtrycka oss extra hårt. Det känns som om de lärde sig ett par saker, utropade sig experter och kände sig sedan bekväma med att killgissa resten. Och att jag ska känna skuldkänslor när jag klagar på dem när de faktiskt försökte, det blir bara en enda stor röra. Så okej, tack CD Project Red för att ni försöker, men herregud, kan ni inte försöka lite bättre!?

Det är förresten inte bara i minoritetsfrågan deras kaxighet lyser igenom, i ett uppdrag jag fick skulle jag reda ut mordet på ett barn, som blivit offer i en snuff-film som lagts ut på nätet av två datornördar som kommit över videomaterialet och lagt upp på en sajt för olagligt videomaterial, dessa datornördar hette Fredrik och Gottfrid. En uppenbar referens till grundarna av The Pirate Bay. Jag kan förstå en mjukvaruutvecklare inte gillar piratkopiering men jösses, det här var osmakligt.

Så. Nu när har jag skrikit lite ska jag väl avrunda. Trots alla buggar och halvfärdiga aspekter så är Cyberpunk 2077 en fantastisk upplevelse. Det är ett stort rollspel som låter dig skapa och leva ut ett liv i en levande och detaljrik värld där du får vänner och fiender som både engagerar och väcker känslor. Deras problematiska natur känns av men de börjar bli bättre även om det går frustrerande långsamt. Kan du se igenom alla dessa problem så kan jag definitivt rekommendera spelet. Jag måste erkänna att trots buggar och problematisk behandling av en minoritet jag själv tillhör, hade jag en väldigt stark upplevelse, jag är trots allt en rollspelsnörd och om vi koncentrerar alltihop ner till rollspelselementen är detta ett rent mästerverk.

För att plåstra om såren jag just rivit upp i spelets ego kan jag tillägga att jag faktiskt träffade en NPC som jag fick umgås med under en serie uppdrag, som visade sig vara trans, först med små ledtrådar och sedan ren bekräftelse och just den här karaktären hanterades respektfullt och utan att göra en stor grej av det. Kan det vara just det här uppdraget det handlade om när de pratade med transpersoner? Jag blev i alla fall väldigt glad över det. Förutom detta går det att ha romanser i spelet och alla har en möjlighet att få ta del av antingen ett homosexuellt eller heterosexuellt förhållande (Eller båda, men bara ett kommer fortsätta till slutet). Jag har bara spelat en kvinnlig V men provat båda romanserna och det lesbiska förhållandet var känsloladdat och hanterades väldigt väl och, detta är en smaksak, men jag kände mycket mer kemi där än i med mannen jag kunde ha ett förhållande med. Så ja, det finns en del riktigt fina guldkorn i skrothögen.

Jösses, det här måste vara den mest dysfunktionella recensionen jag någonsin skrivit. Cyberpunk 2077, ett buggigt helveteslandskap som hatar mig, och ett av de bästa rollspelen någonsin. WTF?