Death Stranding – Spelare som gillar högt tempo & pang pang, göre sig icke besvär!

Välkommen till Hideo Kojima’s bisarra värld. Där du oftast känner dig som ett frågetecken.

Om du trodde att Death Stranding skulle vara ett simpelt spel med högt tempo och pang pang som de flesta andra spel idag, exempelvis Modern Warfare som släpptes nu i höstas, så trodde du fel. Death Stranding är massivt och komplicerat och tar lång tid att ta sig igenom.

I Death Stranding spelar du som Sam Porter Bridges (Norman Reedus), en slags brevbärare i en döende värld där de få människor som överlevt bor i bunkrar under marken. Att vistas utomhus är näst intill omöjligt och de ända sättet att få tag i resurser är genom personer som Sam. Personer som riskerar sina liv för att leverera dina paket. 

Samtidigt som Sam tar sig genom oförlåtlig terräng och områden med livsfarliga osynliga varelser, har han  även ett annat syfte med sin resa. Att föra samman landet genom att koppla upp alla invånare till The Chiral Network vilket skulle kunna liknas med när internet kom till oss vanliga människor på 90 talet och vi fick tillgång till en oändlig ström av information.

Det som tilltalade mig mest med Death Stranding var handlingen och världen runt omkring mig. Handlingen är minst sagt komplicerad, det gäller att hänga med och verkligen sätta sig in för att få den maximala upplevelsen, annars går du nog mest runt som en frågetecken. 

Men när du går omkring och känner dig förvirrad har du de mest enastående miljöerna runt dig. Landskapen i Death Stranding är helt sagolika, bland det bästa jag sett i ett spel. Dock kommer inte världens skönhet utan ett pris, den är oerhört svår att ta sig runt i, speciellt i början av spelet när du inte har några som helst hjälpmedel till ditt förfogande. Ibland är det bara att hålla tungan rätt i mun och välja den säkraste vägen.

Som om terrängen inte var tillräckligt svår så finns det en massa obehagliga och läskiga varelser som du är helt försvarslös mot. Det enda sättet att ta sig förbi dem är att gå riktigt sakta, hålla andan och hoppas på det bästa.

Vapen, fordon och byggnader blir inte tillgängligt förrän ca 15 timmar in i spelet. Men bara för att du nu kan försvara dig betyder det inte att det är det bästa sättet att ta sig framåt. Du kommer ha mer nytta nytta av bygga broar och ziplines än vapen, speciellt med tanke på att det du bygger i din värld även syns och kan användas av andra spelare. Detta är mitt absoluta favoritelement i Death Stranding. Du kan även lämna skyltar som hjälper andra spelare, kanske bästa sättet att ta sig runt ett hinder eller varna för faror. Detta skapar en gemenskap och ger dig känslan av att ni reparerar världen tillsammans. 

Något annat jag älskar med det här spelet är skådespelarna. Vilket fantastiskt jobb de gjort tillsammans med grafiken som porträtterar deras känslor så väl. Det finns verkligen inget att klaga på när det kommer till den här delen. Manuset är bra, skådespelarna är bra, musiken och ljuddesignen är on point! Jag stannade upp flera gånger i spelet och högt gjorde en kärleksförklaring till alla ljud i spelet.

Men, spelet är inte perfekt. Det är sant som många säger det är lite av en gång-simulator, speciellt i början när du inte har några fordon eller byggnader att hjälpa dig på vägen. Du är försvarslös och utsatt, det regnar mest hela tiden och du måste placera dina paket rätt för att inte konstant ramla. Det blir också en del backtracking och tjatiga “hämta den/lämna den” uppdrag. 

Det är omöjligt att göra ett spel som tilltalar alla så är det bara. Vissa älskar det, andra hatar det, vissa säger att det är okej. 

Jag spenderade ca 80 timmar i spelet och kanske inte älskade allt men älskade det 85% av tiden iallafall. Handlingen och världen är helt makalös och så fascinerande, jag vill hela tiden veta mer och dyka djupare i storyn. Är du som jag och gillar den här typen av spel så lita på mig när jag säger att det är värt pengarna och tiden du lägger.