Diablo II: Resurrected- Nostalgi i (höst)mörkret

Diablo. Ett spel som jag, om jag ska vara ärlig, varit lite orolig att recensera då den har en lång historik inom RPG genren som många personer är djupt investerade i. Samtidigt kan jag inte låta bli att le lite då jag startar spelet och känna mig peppad att sätta igång på en dator som faktiskt klarar av spelet! Det var länge sedan jag första gången spelade ett diablospel och då var det på en dator som knappt hade kraft nog att klara av det. Det var hackigt och laggade hela tiden men jag älskade ändå varje sekund av det och jag kan inte kasta undan nostalgin som sveper över mig då jag återigen hoppar in i världen. 

RPG (role playing game) är en personlig favoritgenre där man som spelare har större frihet att utveckla karaktären man spelar och, om man har tur, skapa sin helt egen karaktär. Det kanske har med att det verkliga livet ger oss så lite att bestämma då det kommer till vårt eget utseende så när vi får friheten att göra vad vi vill så får vi ett lyckorus? Personligen älskar jag att spela större karaktärer som förlitar sig på rå styrka. Då jag spelat Diablo och liknande har jag oftast spelat barbar och älskar det. Att springa runt och mosa skelett eller monster etc gör något speciellt åt ens självkänsla.

Då jag installerade och för första gången startade spelet så kände jag att de gjort ett bra arbete med att förbättra den gamla grafiken och ljussättningen. Det var vackrare och jag kände inte att jag behövde kisa med ögonen längre för att urskilja detaljer. Jag blev även imponerad över hur världen såg ut, hur karaktärerna var förbättrade och de nya versionerna av filmsekvenserna, som nu är i 4K. Jag tror dock att större delen av förtjusningen är på grund av den nostalgin.

Diablo II resurrected är en ‘remastered’ version av Diablo II. Med sin nya developer (Vicarious Visions) ger de spelaren en öppen värld med olika uppgifter man får av diverse karaktärer. Du skickas ut att rensa, utforska, hämta och döda. Det är en blandning av mörk RPG och hack and slash-spel vilket menar att det är stort fokus på dödandet och ingen diplomati. Det gäller i mångt och mycket att döda de monster som kommer i ens väg eller att själv bli dödad då de, så fort de får en glimt av dig, kommer efter med höjda vapen.

Spelet är väldigt tillåtande då det gäller att undersöka områdena vilket kan göra det förvirrande om man inte håller reda på namnen på de olika zonerna eller som jag inte har något lokalsinne. Jag blev räddad gång på gång igen av den karta man kan ta upp och följa samtidigt som man går. Det känns som det blivit en tradition för mig att hylla spel som har just en sån karta. Spelet är även väldigt givmilt med att ge spelaren portar tillbaka till utgångspunkten där man kan hela sig själv eller köpa nya vapen. Det är alltid möjligt att ta sig ur en fajt och retirera till säkrare mark. Det finns även plattformar som, om man hittar de olika utsatta plattformarna i de olika zonerna, även de kan ta dig tillbaka hem och den zon du senast var i. Det agerar på sitt sätt som en form av sparsystem.
Jag personligen tycker även spelet är bra när det kommer till de olika nivåerna/styrkan av fienderna man möter. Deras styrka ökas successivt jämsides med din så jag tycker inte att motståndarna är “overpowered” men ibland kan mängden av dem överväldiga dig och du hinner inte försvara dig i tid för att rädda ditt liv. Det jag irriterar mig på är att om du dör försvinner saker man har utrustat sig med och man måste ta sig tillbaka för att hämta allt igen. Jag har dock lagt märke till att om man stänger av spelet och sätter på det igen så kommer ens lik ligga alldeles bredvid en så det är bara att plocka upp dina föremål och fortsätta. Jag vet inte om detta är en glitch eller om det är till för att hjälpa spelaren men jag klagar inte.

Denna version har även förändrat storleken på ens inventory så det är nu möjligt att bära med sig fler föremål av olika slag. I multiplayer har även delade inventories skapats så du kan dela med dig av dina föremål till dina vänner. Detta är något som verkar ha mötts med stor glädje då det har saknats och är något spelare verkligen velat ha.

Musiken är en av de saker jag älskar mest med Diablo. Den förhöjer både spänningen och mystiken. Jag vet personligen många som använder den som stämningsmusik i olika rollspelsscenarion vilket gör det roligare då jag kan applicera tonerna på andra berättelser samtidigt som jag spelar denna.

Detta spel är som sagt en omgjord version av Diablo II med stor fokus på att förbättra det visuella och inte så mycket det narrativa. Därför tänker jag tänker inte lägga så mycket fokus på just denna del då jag känner att det inte riktigt behövs. Som spelare är det, som jag tidigare beskrivit i introt, fascinerande att se hur de gått in för att förhöja animationen och ljussättningen.

Jag kommer dock vara den första som erkänner att jag är sämst på dessa typer av strategispel. Jag har oftast inte ork att sätta mig in i de olika förmågorna. Speciellt inte då det kommer till att sätta sig in i vilka förmågor som dikterar vilken typ av förmåga i de så kallade “skilltree” du ska ta härnäst. Mitt mål då det kommer till att välja dessa har på grund av det ofta gått till styrkan och låta musklerna tala för sig själv. Ju starkare jag är desto bättre har mitt motto varit. Många skulle säkerligen fnysa åt det men det har fungerat för mig och mitt mindervärdeskomplex än så länge så varför ändra på ett vinnande koncept?  Skämt åsido, jag rekommenderar såklart att man tar sig tid att sätta sig in i förmågorna då det är intressant och förbättrar ens spelupplevelse något oerhört. Det är mycket diskussioner över vilken typ av karaktär man ska börja med. Alla har sina åsikter och i detta fall håller jag med att om man är nybörjare så kan det vara bäst i att börja med antingen Paladin eller Necromancer. Paladin ger dig som spelare extra liv medan Necromancer ger dig extra hjälp genom att åkalla döda och på så sätt göra det enklare att klara av de uppdrag man blir tilldelad.

Som avslutning kan jag säga att det är ett härligt spel att komma tillbaka till och det känns som att de har till stor del lyssnat på vad människor vill ha.  Det är en gammal goding som många har en positiv relation. Jag kopplar spelet till nostalgi och detta spelar en stor roll i förtjusningen med omgjorda spel som ges ut igen.

Med det sagt så avslutar jag denna recension. Mörkrets hantlangare slår inte ner sig själva och jag kan höra dem komma närmare.