Spelinformation
- Finns till platform: Nintendo Switch
- Utvecklare: Blizzard
- Utgivare: Blizzard Inc
- Genre: RPG, hack-n-slash, action, adventure
- Antal spelare: 1-4 (local, online)
- Språk: Engelska (flerspråkig DLC)
- Släpps: 2018-11-02
”Defy the darkness – and raise some hell!”
Diablo är en av världens mest kända spel-serier med miljontals fans världen över. Det första spelet, enkelt titulerat som enbart ”Diablo” kom ut till PC år 1997 och blev genast en given klassiker. Uppföljaren ”Diablo ll” kom sedan ut till PC år 2000 och blev översköljt av utmärkelser. Därefter tog det ett flertal år innan den oerhört efterlängtade tredje titeln, ”Diablo lll” kom ut, år 2012. Många säger att just denna titeln tog spelserien till nya höjder både i spelupplevelse och grafik och nu i år 2018 får äntligen vi som helt missat detta spektakel, eller de som helt enkelt bara äger en Nintendo Switch, få uppleva världen Sanctuary. Denna gång med en massa nytt extramaterial!
Källa: youtube.com
Diablo lll utspelar sig 20 år efter det att Diablo, Mephisto och Baal blivit besegrade. Deckard Cain från Tristram befarar att ondskan är på väg tillbaka efter att ha ägnat sitt liv åt att tyda heliga profetior och tar sig därför till katedralen där allting började. Kort därefter slår en komet plötsligt ner i katedralen, vilket bevisar början på en ny tid av mörker som kallar på nya hjältar att bekämpa ondskan såsom Deckard förutspått.
Innan spelet börjar får du som spelare göra ditt eget val om vilken karaktär, och därför även vilken storyline du vill spela. Det finns likt tidigare titlar följande fem klasser att välja mellan: Barbar, Demonjägare, Munk, Häxdoktor, Trollkarl, Korsfarare och Nekromant (du kan även välja kön på din karaktär!). För denna recension valde jag Nekromanten, t.o.m. kapitel 1 av totalt 6 (Adventure Mode).
Mitt första intryck var att det verkade tråkigt. Jag tänkte därför bara ta en snabb titt på vad det var för ett slags spel och hur det funkade. Men till min stora förvåning blev jag snart totalt uppslukad. Tre timmar gick förbi som ingenting! Det var tur att jag ändå inte hade brådskande uppgifter eller ett socialt liv den kvällen. Eller den kommande helgen för den delen…
Källa: journaldugeek.com
Det som först fångade in mig var den vackra grafiken med intressanta, väl utformade miljöer tillsammans med stämningsfull musik. Spelet har dessutom oerhört praktfulla animerade cutscenes som man inte kan slita ögonen från. Jag blev högst förvånad när jag fick reda på att spelet haft sin initiala release år 2012; grafiken är med andra ord i den klass man kan förvänta sig utav Blizzard – tidlöst vacker!
Att det också är en stor variation av fiender som sömlöst trappar upp och ger en lagom utmaning utefter den svårighetsgrad man som spelare valt gör spelet beroendeframkallande. Jag som en nykomling till Diablo serien uppskattade detta då jag inte hade någon aning om vilken initial nivå jag var på; skulle spelet bli för svårt om jag tog Hard-mode – som annars är min standard – eller skulle jag bli totalt tillintetgjord av demonerna? Jag må vara en skräckspels-veteran, men den tanken ingav mig en viss känsla av fruktan. Jag bestämde mig därför för att prova på Normal-mode. Men det visade sig att även om Diablo är känt som ett hardcore-spel i svårighetsgrad, så är Normal-mode snarare ett ”låt oss traska trallande genom demonernas hemvist utan ett bekymmer i världen”-mode så bytte snabbt över till Hard-mode och tyckte ändå det var lite för lätt. Det hade varit ett bra beslut att ge spelare full möjlighet att välja svårighetsgrad, då spelet i nuläget enbart tillåter ett steg upp eller ner. Inte för att jag för en sekund skulle våga mig på Torment-mode (den största svårighetsgraden) men…
Diablo-serien känns som de perfekta spelen för de som är utforskare och samlare; jag ville bestämt hitta alla skatter, ta alla loots, döda alla monster och utforska varje mörk vrå. Inte en enda dold pixel av kartan lämnades o-genomsökt och om detta nu är normalt eller ens friskt beteende kan jag lämna till en framtida krönika. Jag skrattade även för mig själv över genidraget att låta lore-objekt (alltså böcker, skrifter eller föremål som ger bakgrund till storyn) ge din karaktär generöst med erfarenhet. Jag som inte är allt för intresserad av lore blev som besatt att hitta varenda liten textrad som handlade om karaktärernas förflutna eller den heliga profetian.
Källa: heavy.com
Spelet är mycket repetitivt, men på ett mysigt och roligt sätt. Ett perfekt spel för en slö dag framför teven. Att spela med en vän eller med andra spelare online måste ju utan tvekan vara dubbelt så kul (men för det krävs både en “Nintendo Switch Online”-prenumeration och lediga vänner att spela med vilket var lite av en bristvara för mig vid denna tidpunkt).
Just där spelet är mycket repetitivt, även om det inte är i negativ benämning, så vägs det upp ytterligare av de olika spelmekaniker det har att erbjuda; allt ifrån att bygga upp sin egen karaktär med hjälp av olika färdigheter, otrolig mängd olika vapen och rustningar(!), olika magiska runor. Man kan och till och med utforma sin kompanjon efter sin egen individuella spelstil vilket är något många andra spel i genren saknar. Det är kul och uppfriskande att i de repetitiva striderna lätt kunna byta ut en hel arsenal av olika attacker som man utvecklar utifrån ens egen stil. Jag är till exempel en aning konflikträdd i min natur men gillar känslan av makt (mehehe) så blev Nekromanten perfekt för min spelstil! Det var förvånansvärt kul att spränga lik, återuppväcka de döda och lägga förbannelser på fiender. Att just Nekromanten uppå allt hade en stentuff design och såg ut att komma direkt ur ett gotiskt rockband var bara ett litet plus i kanten!
Källa: gematsu.com
Storyn är däremot repetitivt i en dålig benämning; det är den klassiska sagan om änglar som slåss mot demoner – striden mellan himmel och helvete och om människorna som hamnar i kläm och som försöker återta balansen. Det är lite av en besvikelse efter att jag sett en sån tydlig och lovande potential till att kunna skapa ett riktig epos med intressanta och relaterbara karaktärer, oavsett deras ras. Men jag tar storyn för vad det är: en kuliss för en helt utomordentlig spelupplevelse.
Det är dock värt att nämna att jag iallafall någon gång under spelets första kapitel drog i mungipan åt karaktärernas konversationer och kände så pass mycket för karaktärerna att jag hade med mig den första kompanjonen under resten av mitt spel, för, liksom… vi var ju trots allt riktiga bros vid det här laget. Efter att ha slagits sida vid sida genom ett makabert antal monster, demoner och fasansfulla dungeons.
Jag måste erkänna att efter att ha levt hela mitt liv fullständigt ointresserad av Diablos populäritet och då även ovetandes av dess excellens så har Blizzard mig nu för evigt fängslad. Jag som ändå kommit lindrigt undan under min uppväxt och aldrig haft de där rosa nostalgi glasögonen som många andra i min generation haft och därmed inte heller förstått det fantastiska med varken “Diablo” eller “World of Warcraft”. Det var först när “Hearthstone” och även strax därefter “Overwatch” kom ut som Blizzard och deras verk först fångade mitt intresse. Och nu sitter jag här, likt så många andra och har nu sålt min själ till djävulen själv. Oj, jag menar såklart Diablo!
Källa: Nintendo
Jag rekommenderar detta spel starkt, då speciellt riktat till er som som hittills bara spelat de tidigare spelen eller som inte gett spelserien en tidigare chans. Även för de rutinerade tror jag Eternal Collection kan ge mycket spel för pengarna då det innehåller hela originalspelet Diablo lll tillsammans med ”The Reaper of Souls”-expansionen, ”The Rise of Necromancer”-pack, ”Echoes of the Mask”-kosmetiska vingar och alla tidigare säsongers innehåll. En fin överraskning var även att alla som köper Eternal Collection får ett limited Blizzard-relaterat föremål i spelet, men exakt vad får ni se själva.
Och som om inte det vore nog, inkluderas ett exklusivt ”Triforce”-set som innehåller: Ganondorf Amour-set, Cucco Companion-set samt ett Triforce portrait frame! Perfekt för Zelda-älskaren!
Om inte det får dig att springa till närmsta spelbutik eller gå in på Nintendo e-shop, så vet jag inte vad som krävs om jag ska vara ärlig.