Öden är bara Örjan. Suck, du fattar inte? Vad är det för fel med mina nostalgiska internskämt? Döden är Bara Början av Gunilla Jonsson & Michael Petersén äger rum i samma värld som rollspelet KULT som hade bokens titel som slogan på sin nittiotalsutgåva. Dock hade första bokstaven i orden Döden och Början ett annat typsnitt och annan färg än resten av texten så det såg ut som om det stod Öden är bara Örjan. Det var roligare på nittiotalet, tro mig.
Du behöver dock inte ha varit med på nittiotalet för att läsa den här boken, du behöver inte ens ha spelat den nyare utgåvan KULT: Divinity Lost, den här boken är en helt egen berättelse som står på egna ben. Det är såklart lite extra kul för mig som är insatt i spelets värld och kanske den fungerar på liknande sätt åt andra hållet, någon som inte spelat läser boken och blir nyfiken på rollspel? Nåja, dags att faktiskt recensera själva boken.
Historien äger rum i Berlin, där verkligheten har börjat rämna (lugn, jag kommer till det). Vi följer huvudsakligen Svetlana Meier som söker efter sin försvunna syster. Alla säger att hon rest bort men rykten om misshandel och det faktum att hennes telefon hade en spionapp installerad säger henne att någonting är mycket fel. Hennes undersökning öppnar hennes ögon för de fruktansvärda sanningar om världen de flesta människor skonas från att inse. Verkligheten är en lögn, en illusion och bakom den döljer sig en mycket större och hemskare värld.
I vanliga fall skulle jag vara väldigt försiktig med att beskriva världen, då det oftast är roligast att långsamt få upp ögonen för de hemligheter som gömmer sig bakom skuggorna men Döden Är Bara Början är inte intresserad av att följa vanliga gamla mönster. Även om Svetlana lär sig om världen allt eftersom följer vi också andra karaktärer som redan är vana vid den förbjudna vetskapen, dödsänglar, demoner och liktorer som vandrar omkring oss utan att vi upptäcker det. Läsaren dumpas rakt in den här världen av ritualer, smärta och äckliga uppenbarelser. Verkligheten är en illusion som byggts upp för att begränsa oss, i själva verket har alla människor potential att vara gudar men ett fängelse har byggts för våra själar som hindrar oss från att uppnå vår sanna makt genom att begränsa vad vi kan uppleva och inse. Vi tror att vi bor i en stad, i ett land på en planet där vi behöver utbilda oss, jobba, betala räkningar, skapa familj och sedan dö. I själva verket händer mycket mer. Så mycket mer. I princip hela vår existens äger rum i en enorm övernaturlig stad som heter Metropolis men vi ser bara de få delar av den som illusionen låter oss se, och vi ser den som vår hemstad. Men i Berlin har, av någon anledning, illusionen blivit lättare att se igenom och det börjar bli möjligt att se förbi den.
Bakom illusionen döljer sig alltså staden Metropolis. Estetiken och symboliken påminner mycket om Clive Barkers verk, om du inte läst hans böcker kan du googla på filmen Hellraiser för att få en aning. Detta visste vi redan på nittiotalet men även den här boken känns inspirerad av hans olika böcker, inte bara på temat och världen. Förkärleken till det groteska, sexuella och det groteskt sexuella finns här. Ingenting för den pryda alltså. Jag tror heller inte det är en slump att en av de viktigaste karaktärerna i storyn heter just Clive. Det är en hyllning snarare än stöld. Det är ändå lite lustigt att läsa en bok baserad på ett rollspel som skapades för att låta spelarna uppleva känslan av en annan bok. Detta är inget klagomål, bara en lustig observation.
Jag blev som sagt överraskad av tempot i historien, hur snabbt författarna drar bort lakanet och uppenbarar det mystiska. Merparten blir då en resa för karaktärerna snarare än en introduktion till världen som de flesta bokserier i det här slaget skulle ta merparten av första boken. Jag trodde först att jag skulle kritisera detta men jag fann mig själv mer investerad i karaktärerna istället och det är ju absolut ingen dålig sak, det är istället kul att de vågar gå emot strömmen här. Jag vill dock påpeka att det blir lite mindre skräck och mer modern fantasy på det här sättet, det är trots allt det okända som är roten till det mesta som är läskigt men det vill jag inte säga att det inte finns något alls som är läskigt här, det är bara inte de kalla kårarna som är i fokus. Jag vill också påpeka att det var lite kul att Svetlana är en transperson, och att detta skildras med relaterbara reaktioner från omgivningen utan att göra det till hennes enda personlighetsdrag. Det är alltid trevligt med representation.
Så kan jag rekommendera De Levande Döda? Absolut, gillar du Kult så är det bara dumt att missa den här boken, samma om du gillar Clive Barker. Den enda varningsflaggan är att det kan bli lite väl grovt, med teman som tortyr och sex och blanding av de två. Den skildrar trots allt den allmänna visionen av helvetet och det är ju inga trevliga saker.
Jag tycker det är riktigt kul att se rollspelsvärlden bryta sig in i skönlitteratur på det här sättet, jag kommer läsa nästa bok i serien och hoppas att den här trenden fortsätter. Sverige kan mer än bara kriminaldrama. Så det så.
