Fe

Jag förstår verkligen vad den svenska studion Zoink försöker göra med deras senaste spel Fe. Det är en personlig berättelse om kopplingen till våra vackra nordiska skogar och känslan som infinner sig av att utforska dem. Det finns ett underliggande meddelande om att allting i naturen är ihopkopplat i ett unikt samband som vi bör ta vara på. Fe är således oundvikligen ute efter att väcka känslor hos spelaren, och jag kan mycket väl se varför någon skulle bli fullkomligt förälskad i spelet. För det mesta lyckas Fe förmedla dessa idéer genom otroligt vacker audiovisuell design och en berättelse som lämnas öppen för tolkning. I samma anda som den moderna Playstation-klassikern Journey har Fe med andra ord byggstenarna för att vara ett emotionellt och oförglömligt äventyr.

Trots ett tappert försök lyckades Fe däremot aldrig riktigt beröra mitt hjärta på det sätt som studion uppenbarligen hade önskat. Med det sagt är det inte under några omständigheter ett dåligt spel. Det är fortfarande ett okej litet plattformsäventyr som är trevligt att både titta och lyssna på, men det lyckas aldrig riktigt bli mer än så. Varför jag inte blev engagerad på en mer känslomässig nivå hade jag dock lite svårt att sätta fingret på.

Resan genom den djupa skogen som blir attackerad av robotliknande varelser bjuder verkligen på tillfällen och idéer vilka är som gjorda för att få mig att ryckas med. Spelet saknar helt och hållet dialog, men genom att sjunga kan Fe skapa starka band med andra varelser och med tiden även lära sig deras språk. Dessa varelser kan i sin tur hjälpa dig öppna upp nya möjligheter att färdas i skogen genom att exempelvis väcka blommor som du kan studsa på. Detta är en otroligt gullig mekanik som är svår att motstå.

Sångerna visar även upp spelets spektakulära ljuddesign. De sex sånger som Fe kan lära sig är charmiga melodier som kan variera tonläge beroende på hur högt du sjunger. Musiken är i slutänden där spelet skiner som allra starkast vilken ger miljöerna precis rätt känsla av mystik och under. Det låter kort och gott otroligt vackert.

På liknande sätt sticker den visuella stilen ut bland mängden. Hårda polygoner har slagits samman med matta monotona färger som blänker som de vackraste av diamanter. Utvecklarna har lyckats skapa en fullkomligt unik och konstnärlig stil som i samband med musiken bidrar till vad jag bara kan beskriva som en sagolik yta.

Allt detta är saker som spelet förtjänar kärlek för. Ändå fick jag länge grubbla över vad jag egentligen tyckte om mitt äventyr som den rävliknande titelfiguren utan att egentligen komma fram till något. Till slut slog det mig. Fe försöker att väcka en väldigt specifik emotionell respons hos sina spelare, men lyckas i slutänden inte väcka mycket av någonting alls. Det bara är. Intetsägande i sitt eget försök att vara något mer.

Spelet är vackert på ytan men miljöerna är inte särskilt varierande. Dessa består mestadels endast av bergiga dalar fyllda av snarlika barrträd utan några speciella landmärken att leda dig. Bortsett från sitt färgschema är platserna du besöker inte tillräckligt distinkta för att de ska kännas unika eller intressanta att utforska, vilket dessvärre är en stor del av spelet. Det hjälper inte heller att denna brist på landmärken och variation stundtals gör det svårt att navigera och hitta vart det är man faktiskt ska gå. Detta blir speciellt påtagligt om du planerar att återvända till tidigare platser för att samla alla hemligheter.

Trots att det finns en karta är det lätt att känna sig vilsen och mållös när man vandrar runt i den djupa skogen. På något plan insåg nog Zoink att så var fallet och lade därför in en funktion som gör det möjligt att när som helst kalla på en liten fågel som visar dig precis vart du ska gå härnäst. Detta får mig att känna att spelet är i en kamp mot sig själv. Å ena sidan vill det vara ett äventyr där spelaren på egen hand utforskar och upptäcker, men å andra sidan är spelets miljöer inte tillräckligt distinkta och kräver därför mer guidning för att navigeras.

Fe är huvudsakligen ett plattformsspel, och som ett sådant är det dessvärre inte heller det bästa. Plattformshoppandet skulle nog bäst beskrivas som lite bökigt och stundtals klumpigt vilket gör det lätt att misslyckas även med enklare hopp. Med tiden låser du upp nya förmågor som låter dig utföra nya manövrar som exempelvis att glidflyga efter att du hoppat. Spelets bästa förmåga är däremot den som låter dig smidigt och enkelt klättra upp för skogens många träd. Detta används vid ett av spelets mer engagerande tillfällen, men utöver det momentet gör spelet aldrig särskilt mycket unikt eller spännande med dessa förmågor utan skrapar bara på ytan av vad som skulle kunna göras.

Även om mekaniken att sjunga för andra varelser är gullig och charmig så gör den inte särskilt mycket för att göra plattformandet mer intressant. När du lärt dig en sång öppnas möjligheter att aktivera nya växter upp vilka hjälper dig att ta dig vidare i spelet. Vissa aktiverar blommor som lyfter dig till högre höjder medan andra låter dig plocka upp frön som kan kastas för att öppna blockerade portar. Detta skulle kunna användas för att skapa en del intressanta pussel, men Fe går tyvärr aldrig tillräckligt långt och gör aldrig något speciellt med dessa funktioner.

Det finns med andra ord mycket potential här. Vacker grafik, underbar musik och många förmågor och mekaniker som skulle kunna användas på spännande sätt. I slutänden känns många av dessa idéer tyvärr aningen oslipade och till och med outforskade. Små irritationsmoment som det klumpiga plattformshoppandet går till viss del att förbise, men de mer intetsägande miljöerna och bristen på spännande utförande av spelets mekaniker är för mig svåra att blunda för. För mig var det oturligt nog lika emotionellt som cardboard, men trots det tror jag att det fortfarande finns anledning att plocka upp och spela Fe. Där jag gick vilse i spelets djupa skogar kommer någon annan med största sannolikhet att finna sig vilse i atmosfären och de känslor som utvecklarna menade att väcka.

Betyg: 6 av 10