God of War- En återupplivande, frisk nordlig vind.

En underbar återupplivning av en mäktig serie som fortsätter att förundra. I detta häftiga gudalika äventyr återvänder den mäktiga och stridslystna halvguden Kratos så som vi minns honom, en aning skäggigare och denna gång flera år efter där vi sist lämnade honom.

Efter händelserna i de tidigare God of War spelen har Kratos flytt till Midgård för att lämna sitt förflutna bakom sig. Han har startat ett nytt liv med en onämnd kvinna som han fått sonen Atreyus med. Tyvärr startar det olyckligt i en vacker och känslig filmisk scen där de båda förbereder moderns begravning där de ska bränna hennes kvarlevor på bål. Askorna sparar Kratos för att kunna uppfylla hennes sista önskan – att sprida hennes aska på de nio världarnas högsta bergstopp.

Kratos och Atreyu, som innan moderns död inte direkt kommit varandra nära, måste nu samarbeta för att kunna uppfylla denna önskan. Resan är inte så lätt då de blir konfronterade av en mystisk man med styrkor som till och med kan mäta sig med Kratos själv. Vem är denna mystiska man och vad är han ute efter?  Så de har inte bara längre ett uppdrag att slutföra för Kratos sons skull, de måste även fly från mannen som förföljer dem och de faror han för med sig.

Detta sätter dem på banan till en otrolig resa genom Midgård där de får möta en mängd olika väsen och även får ta del av de andra världarna, Elfheim, Jotunheim, Helheim, med flera. Deras, som först verkade vara relativt enkla, uppdrag; att resa till det högsta berget, blir snabbt invecklat i något mycket större och dom måste konfrontera en helt ny mytologi.

Trots detta ligger inte denna historias fokus på denna fornnordiska mytologi och dess alla varelser och historier, utan tar ett lagom avstånd för att lägga fokus på den relation som far och son Kratos och Atreyus utvecklar under resans gång. En modern ”manlig power fantasy” mellan en kall, osympatisk, och fåordig fader med ett massivt komplicerat förflutet som verkar förfölja honom, och en förvirrad, ung, frustrerad, och oerfaren son som känner sig extremt vilse utan sin moders vägledning. De båda har brister som dom tillsammans överkommer, så i och med detta spel har de framställt Kratos på ett mycket mer ansvarsfullt och mognare sätt än tidigare i spelserien.

Det tål även att sägas till spelare som ej hunnit testa de tidigare spelen ännu; ni behöver inte kötta igenom dem först för att kunna uppskatta denna pärla, det räcker med att veta om vad de grovt handlar om för att kunna uppskatta detta spel till fullo. Och är du inte redan kunnig i den nordiska mytologins grunder och under, så kommer du nog snabbt fatta intresse och kanske till och med börja forska på egen hand då detta spel verkligen tar fram det mest spännande i de bitar de väljer att lägga fram!

Grafikmässigt levererar spelet till fullo, med vackra vyer och massiva varelser där man verkligen kan känna att spelskaparna med omsorg tänkt igenom varje design för att försöka lyfta fram magin som något så verkligt som möjligt. Du blir snabbt indragen i historien då mellansekvenserna då och då kan innehålla quick time events, vilket håller dig alert i en nagelbitande form. Spelet håller sig dock borta från att överanvända sig av dessa quick time events och använder det bara på de ställen där de verkligen fortfarande vill hålla kvar känslan hos spelaren att denne fortfarande är delaktig även i de mest känsliga eller kraftfulla scenerna, vilket är inget annat än ett smart drag.

Detta spel är inte bara träffsäkert handlingsmässigt och grafikmässigt utan även gameplay-mässigt, där striderna är lika kraftfulla och gudalika som sina föregångare i spelserien. Med känslan från de gamla spelen är stridssystemet oklanderligt responsivt och kraftfullt i dess animationer som lämnar en i känslan att man verkligen är en halvgud.

Med ett nytt vapen, den magiska yxan Leviathan, vars tidigare mästare är den bortgångna modern har Kratos en ny och mäktig stridsstil som han kombinerar med Atreyus perfekt integrerade bågskyttekunskaper, som med tiden allteftersom man levlar upp skapar en extremt dödlig duo. Så även om du känner att du vill lägga dina erfarenhetspoäng på Kratos så bör du inte glömma bort Atreyus förmågor då han kan göra extrem nytta i striderna och agerar mer som än förlängd arm i striderna än en förarlös AI-karaktär.

Spelet berättar inte bara sin handling i huvudstoryn  utan även via runor med lärdom, i diskussioner och berättelser mellan de olika karaktärerna medan du vandrar eller reser runt med båt. Det sker ofta under kortare transportsträckor som finns där för att dölja laddningstiderna. Detta upplägg är så mycket bättre än en laddningsskärm med några rader text. Heja! Röstskådespelarna gör detta på ett så sympatiskt, inlevelsefullt, naturligt, och spännande vis att jag kom på mig själv att låta karaktärerna sitta kvar i båten mitt på sjön för att kunna få höra klart historierna.

Den negativa kritik jag kan ge spelet är att världarna kan kännas ganska repetitiva. Det är inte så mycket variation på miljöerna, mest snöiga berg och grottor. Spelflödet utgår från en stor byggnad kallad Týr’s Temple och som funkar som en hubbvärld mellan de nio andra världarna då den innehåller portalen Bifrost, och man tvingas ofta tillbaka dit, vilket är en lite tråkigare transportsträcka som upprepas. Templet i sig är inte heller så spännande, men det är ett designval som är förståeligt och logiskt i sin funktion, men ganska tråkigt i vilket fall. De andra världarna känns även en aning framstressade då de inte alls fått samma kärlek gällande storlek och händelseinnehåll som Midgårdvärlden, vilket kändes lite tråkigt. Detta är något jag hoppas dom väger upp i kommande God of War-spel (om så är fallet att det blir fler). Helheten kan jag ändå köpa då fokuset, som nämnts tidigare, ligger på historien mellan far och son mer än den mytologiska världen vilket väger upp historiens innehåll massivt.

Detta spel lämnar även många frågor öppna, vilket lämnade mig i slutet med känslan: ”Va! Är det redan slut? Men vad hände med den karaktären och den där världen?” Men detta verkar vara med flit. Spelskaparna har öppnat upp för fler äventyr i norr och för att utöka dess egna tolkning av den nordiska mytologin, vilket i sin tur är en djup (Mimers) brunn att hämta inspiration från.

Trots detta fick spelet mig att känna mig väldigt nöjd och exalterad och jag kände mig väldigt engagerad och investerad i denna historia om en far och son i denna mäktiga mytologiska värld som lämnade mig med känslan att bara vilja ha mer. Så jag ser hoppfullt fram emot vad dom ska göra mer och hoppas på att dom kommer utveckla det till en helt ny spelserie med Kratos och sonen Atreyus. Vi förbereder oss förväntansfullt på en orkan av strider, under, och hetlevrade känslor!