House of Ashes- Things that go bump in the night

I augusti 2015 kom ett spel ut som jag fortfarande älskar, Until Dawn. Detta skulle bli det första spelet i serien The Dark Pictures Anthology. Det mörka temat som tog sin avspark i mytologiska väsen fängslade mig och jag kommer aldrig glömma de förödande val jag gjorde som resulterade i mina favoritkaraktäres död. De spel som senare släppts har tyvärr inte lyckats fånga mitt intresse på samma sätt men de har fortfarande haft samma kärna av mörker, mänsklighetens grundläggande natur i livshotande situationer och brukar placerar all kontroll hos spelaren vars åsikter och reaktioner lägger grunden för hur allt kommer att sluta. 

Jag har alltid älskat skräckspel men det har aldrig varit något jag spelat själv utan alltid med andra. Jag vet med mig själv att om jag är ensam kommer jag gråtandes ligga vaken hela kvällen i rädsla att någon mördare eller monster ligger på lur under min säng, det faktum att jag snart är 30 spelar ingen roll. Det är alltid lika hemskt att med hjärtat i halsen tända lampan för att undersöka det spökliknande ljudet i hallen. Genom att spela tillsammans med andra vet jag iallafall att jag inte kommer dö ensam ifall tidigare sagda mördare väntat till exakt den tidpunkten då vi satt oss ner med ett skräckspel för att attackera. Tillsammans kan vi åtminstone avdramatisera scenerna och förhoppningsvis skämta tillräckligt om det för att kunna ta oss vidare.

Spelets gameplay förlitar sig på quicktime event och spelarens reaktioner och val för att bygga upp världen. På grund av detta blir du vägledd under hela spelet med hintar och varningar innan du behöver reagera. Det gör det lätt för mig som spelare att komma in i spelet men är också orsaken till varför House of ashes, likt de andra spelen i serien, är väldigt oförlåtande då ett enda feltryck eller tvekan kan leda till att din favoritkaraktär blir ett minne blott. Supermassive Games är verkligen inte rädda att sätta karaktärerna i hemska situationer och tvinga spelaren att bland annat välja mellan två karaktärer eller, om man inte är snabb nog, låta spelarna se på medan spelet gör detta val åt en. Allt detta, alla val och alla vägar du går, kommer i slutändan resultera i vilket slut du kommer få. Då det kommer till karaktärerna är inte en stationär karaktär man spelar utan huvudkaraktären skiftar kontinuerligt. Detta gör att man kan knyta an till alla och kämpa för att alla ska överleva.

Spelen i The Dark Pictures-antologin använder mörker som tema. Det kan vara allt från olika trauman som resulterat i att man inte längre ser världen som den är, till monster likt de i Until Dawn. Det rör sig dels inom det realistiska och blandar dels in både det mytologiska och det ockulta som ger spelarna en värld där allt kan hända.

Berättelsen i House of Ashes är uppbyggt på liknande sätt som de andra spelen i serien. Vi börjar med en tillbakablick, som i det här fallet sker i ett sumeriskt tempel i Akkad (dagens Irak), 2231 före kristus. Dörrarna till detta tempel är stängda för omgivningen och barrikaderade på grund av vad jag tror är en blandning av uppror och sjukdomar som pågår utanför. Vi spelar som en vakt beordrad av kungen vi tjänar att offra människor för att få detta att försvinna. En handling leder till en annan och det visar sig att i djupet under detta tempel vilar ondska som snart kommer ta sig upp till ytan. Vi kommer därefter tillbaka till nutid, år 2003, och spelet introducerar oss till de primära huvudkaraktärerna. En militär grupp stationerad vid samma tempel vi tidigare var i. Det Iranska kriget är i full gång och denna militärgrupp har i uppdrag att leta efter kemiska vapen i ruinerna av detta tempel djupt under den arabiska öknen. Ganska snart går saker åt fanders och i en strid med Irakiska trupper rasar marken och alla faller ner i de gamla gångarna som krälar sig fram. Målet är sedan att överleva i mörkret med varelser, som får håret i nacken att resa sig, krälandes i bakgrunden, för att komma tillbaka till ytan.

Det  är ganska stereotypiska ”militärkaraktärer” vi presenteras för. Vi har korporal Nathan Merwin vars maskulinitet enbart erkänns genom misogyniska kommentarer och sexistiska skämt. Vi har Överstelöjtnant Eric King vars äktenskap är i spillror på grund av hans fokus på arbetet och dåliga kommunikation. Vi har dennes fru, CIA officeraren Rachel King (Som spelas av Ashley Tisdale! Wohoo! Go Wildcats!) som likt sin make är fokuserad på sitt arbete men längtar efter att ha en relation och emotionell koppling till någon. Vi har den yngre och stiliga Sergeanten Nicolas ”Nick” Kay som har en romantisk relation till Rachel och som strävar efter att vara en laglydig soldat. Det är i det stora hela ganska typiska karaktärer. Personligen tyckte jag spelet förlitade sig lite väl mycket i att försöka förhöja spelets autencitet med användandet av militärförkortningar och dylikt i replikerna. Det kan vara att Sverige inte använder oss av eller hyllar militären på samma sätt som andra länder men jag tycker att det var nästan smärtsamt att lyssna på. På många sätt blev det som en dålig parodi. Som kontrast får vi en irakisk soldat som spelbar karaktär men även där hamnar vi i en mishmash av ’god man tvingad att göra onda saker under befälet av sin kapten’ och jag hade hoppats att det varit annorlunda. Då summeringen av spelet också nämner: “To survive the night below they must forge a brotherhood with their enemies from the world above.” hade jag förväntat mig mer än det vi faktiskt fick.

Berättelsen är ganska roande men lämnar tyvärr inte något minnesvärd intryck hos mig. Det är ett spel jag har spelat men troligtvis inte kommer att hålla lika nära hjärtat som andra spel. Det är ett ganska säkert narrativ med monster under marken och människor som fastnar och tillsammans måste bryta sig loss och komma över sina skillnader för att överleva. Jag upplevde att jag till större delen av tiden irriterade mig på de olika karaktärerna som jag inte alls kände att jag hade någon koppling till. Jag kan tänka mig att det är ett spel som kan locka skräckentusiaster som gillar äldre monster som Nosferatu och kanske uppskattar nya tappningar av dem. Jag kan även se detta som anledning till att spelare väljer att inte spela detta spel då de valt att ta en väldigt specifik typ av monster som många älskar och har väldigt specifika syner om.

Grafiken är realistisk och jag kan ibland bli lite frustrerad då jag tycker det kan bli något onåbart i det. Det kommer alltid finnas något i det superrealistiska som saknas och gör att det känns kallt och livlöst, Trots det är det väldivt vackert spel med fantastisk estetik och vissa saker, likt korpar, har följt med under alla spel och binder ihop dem. Musiken är något jag tycker väldigt mycket om. Det är mörkt och mystiskt och får verkligen blodet att pumpa lite extra då man springer för livet från hungriga monster som inte ätit på flera århundraden. Det är något i musiken som skriker skräck och något jag tror vi alla kan nicka till och säga “Yepp det där är läskigt”.

Som summering kan jag konstatera att spelet ger spelarna exakt vad de förväntat sig. Det är inget revolutionerande, det är läskigt och spännande men inget mer. Det är inte ett dåligt spel för det! Det kan tvärt om ge många exakt vad de letar efter. Personligen är det inget jag hoppade upp och ner i iver att få komma hem till att spela efter att ha kommit in i det men inget jag hade något emot att sätta mig ner med. Jag hade svårt att få koppling till karaktärerna och brydde mig inte så mycket vad som hände med dem och det är troligtvis därför jag inte drogs in lika starkt som i andra spel. Där brukar jag åtminstone få en favoritkaraktär att se fram emot att få spela som men här fann jag inte någon. Jag har även problem med narrativet som tog upp saker som jag själv har väldigt starka åsikter om och att sedan inte kunna spela utifrån mina egna åsikter eller kunna skälla ut personer på ett tillfredsställande sätt, gör att man istället bara sitter och blir sur för att man tycker att folk kommer lätt undan.

Med det sagt så tycker jag att det ändå var värt den tid jag la ner på det. Jag har fortfarande gåshud på armarna så om ni ursäktar mig ska jag ta och sätta mig ner och spela ett spel som inte påverkar min puls riktigt lika mycket som detta gjorde.