It Takes Two – vägen till giftermål, eller slagsmål?

”Where there’s love, no distance is too far!” 

It Takes Two är ett färgsprakande och fantasifullt co-op spel perfekt för hela familjen: som ett virtuellt tivoli med massor att göra och upptäcka; där det roliga aldrig tar slut!

Geniet och galningen bakom spelet är ingen mindre än Josef Fares – en sedan tidigare känd svensk filmskapare, skådespelare och speldesigner. Hans första genomslag var genom dramakomedin “Jalla! Jalla!” (2000) som senare följdes av den minst lika populära komedi-filmen “Kopps” (2003). Men det var först med den storslagna debuten av äventyrsspelet “Brothers: A Tale of Two Sons” (2013) som spelsverige och resten av världen började slå upp ögonen för hans flersidiga talang. Ett år efter sitt första spel tog Josef nästa steg i sin karriär och startade den svenska spelstudion Hazelight i Stockholm.  Och efter några års väntan, i år 2018 – kom deras första kooperativa spel; “A Way Out”. Med ännu en succé i ryggen bland både spelare och recensenter, kommer nu deras senaste verk; en fantasifylld känslofylld resa om det mest vardagliga men det för många viktiga i livet: familj och äktenskap, och allt vad det innebär.

I It Takes Two spelar du och din partner (själsfrände, pappa, farmor, son, dotter, moster, granne, chef eller främling) som May och Cody, ett gift par på gränsen till skilsmässa, när de plötsligt en dag efter ett hetsigt bråk förvandlas till små dockor. Detta visar sig vara för att en besvärjelse kastats av deras dotters Roses tårar efter att hon hört deras plan om att skiljas. 

Deras enda chans att bryta besvärjelsen innan det är försent är att samarbeta, och det med hjälp av den talande och klämkäcka kärleksboken vid namn Dr. Hakim!

Det blir med andra ord en emotionell resa som tar dem genom de galnaste, mest fantastiska och magiska platser man kan tänka sig. Och om jag bara fick ett ord att beskriva det här spelet med, så är det just MAGISKT.

Redan vid första sekund kan man inte göra annat än att slås av spelets charmiga och filmiska stil, grafiken är i absolut särklass och kan liknas med filmjätten Pixar. Precis som att Ni No Kuni–spelen var som att hoppa in i en Ghibli-film (vilket ni kan läsa om här), är It Takes Two som att ha en Pixar-film som en interaktiv lekplats.

Grafiken är vacker och lekfull med både färgsprakande karaktärer och nivåer. Allt ifrån en levande (och rent ut sagt galen) dammsugare, söta men krigslystna ekorrar, ett charmerande grodpar och… en babianastronaut? (Wow, det var ett ord jag inte förväntat mig få användning för i en recension om jag ska vara ärlig). Som sagt, Fares är både ett geni och en galning; på alla bra sätt. Hur han gång på gång får fram den perfekta formulan med speldesign och filmmagi får mig att gapa varje gång jag tar upp handkontrollen och spelar hans spel. Det märks att han brinner för det han gör, och likaså hans medarbetare på Hazelight, hur deras kooperativa fantasi får fullt flöde och spelrum i It Takes Two.

Bara det att de tagit en helt otrolig mix av olika spelgenrer (allt ifrån fighting, racing, RPG, retro och, öh, grodhoppning?) och ändå lyckats få det att hänga ihoputan att kännas upprepande är imponerande. De har med andra ord skapat ett fartfyllt actionspel som aldrig känns tråkigt och som har de bästa och mest originella spelnivåerna jag någonsin sett. 

Det finns så mycket att interagera med på varje nivå; antingen genom att plocka upp, krossa eller kasta, vilket leder till en massa små fina överraskningar. Även om det inte har någon direkt relevans till storyn, så ger det extra substans till spelet. (Tips! Lyssna på satelliten som finns på rymdnivån – gapskratt utlovas!)

En stor och viktig del av spelet, som verkligen sätter pricken över i:et är bossfighterna. De är pampiga, roliga, varierande och inte minst unika. Det är imponerande hur de inkorporerar spelets olika mekanismer för varje boss. Här sätts ens samarbete verkligen på prov; både genom muntlig kommunikation och teknisk strategi!

Trots att It Takes Two är ett mästerligt co-op spel – det bästa i sin genre just nu – så har den fortfarande några smärre brister som ibland ställer till det.

Den största bristen är att det inte går att spela ensam (single player). Man måste spela det som ett par; med varken fler eller färre spelare. Det faktum att spelet har obligatorisk split-screen, oavsett om ni spelar på på samma skärm eller separata skärmar online, är lite störande emellanåt. (Kanske för att just jag har traumatiska minnen från barndomen där jag trodde att jag var världens lirare i Mario Kart, för att sedan till min förfäran inse att jag tittat på fel del av skärmen kört stackars Yoshi åt helvete, ner för Rainbow Roads mörka rymd)Detta skapade emellanåt förvirring vid vissa spelmoment för mig och min partner, som när det visade sig att vi kollade på fel karaktär i en hetsig bossfight och styrde May eller Cody in i fördärvet. Detta skulle jag dock säga inte hände alltför ofta, som tur är.

Något som jag känner paradoxalt nog är både ett plus och ett minus för spelbarheten av It Takes Two är Hazelights två val att:
1) Skapa ett s.k. “Friend Pass” till spelet som innebär att endast en person behöver köpa spelet, så den andra kan spela gratis. Bra!
Men att det i sin tur också innebär att 2) Båda måste installera EA Origins-klient (även om spelet köpts via annan platform). Mindre bra!

Jag vill ändå få fram hur oerhört fantastiskt It Takes Two är och att jag och min partner älskade varje sekund av spelet och inte ville att allt det roliga skulle ta slut. Vi upptäckte likt May och Cody hur vi ska kommunicera på bästa sätt och bli sams igen efter vi “bråkat” (även om det var bråk som ofta startades just på grund av något av de många minispelen gjorde mig till en dålig förlorare, och min partner till en dålig vinnare). Fares och hans team på Hazelight har skapat ännu en stor hit och jag kan knappt vänta på deras nästa!

Här kommer en liten extra inflikning om spelet från min partner:
”Trots att detta spel hade minnesvärda spelmoment i överflöd måste jag ändå säga att det mest minnesvärda av allt var hur detta spel lyckades få fram Josephines hittills (för mig) okända tävlingsinriktade sida. Nej, aldrig skulle jag kunnat ana att hon; som blir helt till sig av glädje av att se en katt när hon är ute och går; hon som genast ställer upp gosedjur som hon råkade välta så att gosedjuret inte ska få sina känslor sårade; att HON skulle som ett urverk uttrycka sådant språk – sådana svordomar! – varje gång vi skulle tävla mot varandra i detta spels många minispel. Ja, ni läsare har väl säkert märkt hur fint, lugnande och färgglatt Josephine tenderar att skriva sina recensioner så tro mig när jag säger att jag blev lika överraskad som ni när denna inre fanatiskt tävlingsinriktade gamer-demon helt plötsligt verkade ta över min lilla kattälskande flickväns själ. Bra spel ska få en hitta något nytt inom sig och andra, vilket detta spel uppenbarligen har gjort. Därför får detta spel även min rekommendation!”

Så om ni vill ha ett sista tips från coachen (mig, Jospehine) så skulle det vara detta: spela inte det här spelet med din partner, utan helst med dina barn (om ni har några). De kan ju trots allt inte göra slut eller begära skilsmässa när det (oundvikligen) blir bråk.

Och med det tänkte jag avslutningsvis dela med mig av ett fint litet guldkorn av visdom, som Dr. Hakim inspirerat:

“Att det tar två att dansa tango, och inte minst för att hålla ihop ett äktenskap.”