Kingdom Come: Deliverence

Vi befinner oss i landet Böhmen under medeltiden, år 1403 för att vara exakt. En tidpunkt i vår historia som är full med potential för ett spel att utspela sig i. Det råder krig, tragedier och allt däremellan. Hjältar föds och hjältar dör. Den älskade kungen Karl IV har dött och lämnar ett helt kungarike åt sin ena son Wenceslas som har helt andra planer och ägnar sig istället åt allt annat än sina plikter. Kungariket faller snart ihop och välfärd och rikedom byts ut mot krig och korruption. Wenceslas halvbror Sigismund ser då sin chans och kidnappar Wenceslas och tvingar honom att abdikera. Ett mörker sprider sig snabbt över Böhmen och utan någon vid tronen kan den hänsynslösa halvbrodern härja fritt och sätta skräck i ett helt land.

På en liten gård någonstans i landet bor vår intetsägande huvudkaraktär Henry, som tycks sakna både personlighet och karisma, med sina föräldrar. Henry lever ett fridfullt liv på gården och ägnar sig åt sina fritidsintressen som är kvinnor, sprit och svärdfäktning. Allt är frid och fröjd tills den dagen då Sigismund och hans lojala trupper når Henrys by och förstör allt i sin väg. Henrys liv slås i spillror och då han inte har något att återvända till bestämmer han sig för att ansluta sig till Lord Radzig Kobyla för att kämpa mot Sigismund och återställa Böhmen till sin forna glans.

Så här börjar Kingdom Come: Deliverance. Det ultimata scenariot spelas upp precis framför mina ögon. Det är tragedi och hopplöshet, men Henrys ansikte visar sig vara precis lika tom som mina känslor för det här spelet.

Till en början får man utföra enkla uppdrag som låter en upptäcka omgivningen och det är redan här som jag stöter på problem. Kontrollerna är onödigt klumpiga. Jag springer nämligen genom att trycka på cirkel, hoppa med fyrkant och slå med knytnäven genom att hålla in R2. Det största problemet ligger däremot inte i kontrollerna utan i kameran och hur karaktären rör sig. Kingdom Come: Deliverance utspelar sig i första persons vy och vet man om att man kan vara känslig för den typen av perspektiv så rekommenderar jag att undvika det här spelet för det dröjer inte länge förrän illamåendet kommer krypandes. Illamåendet kan man däremot härda ut. Inte resten av spelet. Kameran är aldrig helt stilla heller. Ställer jag mig längs en rak grusväg och börjar gå framåt, utan att ens röra styrspaken vare sig åt höger eller vänster, så vill kameran ändå luta sig åt vänster och ändra riktning. Även när man står helt stilla åker bilden in och ut som om man vore onykter. Det finns fler ställen där kameran inte fungerar, ibland är den satt så högt att jag tittar ner på de karaktärer jag pratar med. Kameran är definitivt spelets största svaghet.

Trots taskiga kamerarörelser och klumpiga kontroller försöker Kingdom Come: Deliverance vara ett underhållande rollspel med en öppen värld med sidouppdrag som är icke linjära som inte bara har en utan flera lösningar som öppnar upp flera möjligheter för oss som spelar. Det finns också en progression som ger spelet mer djup. Genom att utföra vissa interaktioner i spelet kan jag uppgradera färdigheter som är allt ifrån alkemi, karisma till olika strids färdigheter med olika vapen. Det må finnas ett djup och en progression i spelet, men Kingdom Come: Deliverance blir aldrig speciellt roligt.

När det kommer till striderna blir de lika klumpiga som allt annat, men här har man i alla fall lagt ner tid på stridssystemet. Här finns det ett flertal viktiga saker att tänka på. Både rörlighet, tempo och timing ligger i grunden för att lyckas, det är även viktigt att hålla ett extra öga på sin stamina för när den väl är slut, ja då kan det bli jobbigt. Vilken utrustning man har på sig har också en stor betydelse i spelet och avgör hur mycket stryk man tål. Under striderna behöver man dock inte endast vara beredd på fiendens slag utan även för frame drops som dyker upp i tid och otid. Det behöver inte ens vara en stor strid då de uppstår.

Att ta sig an Kingdom Come: Deliverance är inget litet projekt. Spelar man det ska man räkna med att saker och ting tar sin lilla tid, allt ifrån spelets berättelse till att uppgradera sina färdigheter. Det ryktas röra sig om ungefär 50 timmars speltid, så den som orkar ta sig igenom alla de timmarna är den riktiga hjälten här. Är man tålig mot motion sickness och kan stå ut med en icke optimal kamera och vill ändå spela ett progressivt rollspel i en medeltida miljö kanske Kingdom Come: Deliverance kan vara spelet för dig som läser. Det finns däremot betydligt bättre spel där ute som ger dig mer valuta för pengarna. Kingdom Come: Deliverance kan man gott invänta på någon rea.

Betyg: 5 av 10