När en historia berättas huvudsakligen med bilder och lite kompletterande text tänker vi ofta på barnböcker. Se Pricken. Pricken är en hund. Se Pricken springer. Labyrinten av Simon Stålenhag är inte sådan bok.
När vi läser en bok försöker författaren använda sina ord för att forma vår fantasi till att visa oss något som matchar hens vision. En filmskapare kan faktiskt visa den visionen i större precision, dock med risken av att många detaljer missas och bara plockas upp av vårt undermedvetna. En bild kan vi däremot stanna hos och undersöka på djupet eftersom vi kan ta vår tid att sitta med bilden, i bilden. Utan vägledning kan vi dock feltolka saker och missa kontext som hade hjälpt oss.
För Simon Stålenhag bär det visuella väldigt stor vikt, då han målat upp flera världar med sina konstböcker, fulla av bilder som berättar om känslor, världar och tider han upplever i sin fantasi och delar med sig av. Labyrinten är mer än bara en dörr till en värld, det är en konkret historia om tre personer i en fruktansvärd och dyster framtid där vår värld blivit obeboelig och vad som finns kvar av mänskligheten bor i bunkrar under jorden. Hur världen blev så här är inte det viktiga, det kan ses som en metafor för klimatkrisen men historien tar ansvaret för miljökatastrofen från människans händer och lyfter istället hur vi agerar i en krissituation. Vilka är vi, vad kan vi tänka oss att offra, kan vi ta hemska och fruktansvärda beslut och kan vi stå för de besluten efteråt? Kan vi leva med vilka vi blivit?
Vi följer vår huvudperson och två andra när de är ute på uppdrag för att göra mätningar i hopp om att hitta ett sätt att rädda mänskligheten och laga världen igen. Vi följer med på en resa genom en förstörd värld och får fundera över hur denna värld reflekterar oss själva.
Det är en gripande och obehaglig historia berättad med väldigt lite text och massor med vackra bilder. Varje uppslag är en målning fulla med känslor och detaljer som vi kan sitta och analysera och tänka på så länge det behövs både före och efter vi läser texten. Till skillnad från en film kan vi ta den tid vi behöver och verkligen känna den verklighet boken försöker förmedla. Det blir ett väldigt mäktigt sätt att berätta och den tunga storyn slår väldigt hårt.
Har du sett Simon Stålenhags konst tidigare förstår du vad jag menar, även utan kontext är hans bilder medryckande men här med ett tydligt narrativ blir det ännu djupare. Historien är inte jättelång men det behöver den inte vara. Det dystra berättandet tillsammans med bilderna är en resa som måste upplevas. Jag hoppas se flera böcker av detta slaget, det är ett uppfriskande nytt sätt (i alla fall nytt för mig) att förmedla stämning på.
Simon Stålenhag har även bland annat släppt konstboken Ur Varselklotet som gav upphov till rollspelet med samma namn och TV-serien Tales From the Loop, som jag recenserade här.
