Lara är fortfarande Lara och det är tydligt att hennes personliga resa inte är över

Jag vet inte om jag varit mer hajpad eller mer nervös inför det här spelet. Fram till rebooten 2013 ogillade jag Tomb Raider av anledningar som egentligen inte är relevanta för den här recensionen men så fort jag fick reda på att Rhianna Pratchett var ansvarig för att skriva manus för den nya inkarnationen av Lara Croft var jag tvungen att ge det en chans, och det lönade sig. Jag gick från hater till fangirl på en eftermiddag. Det var underbart att svinga runt i lianer som Lara Croft och ta del av hennes karaktärsutveckling i det första spelet som var en origin story och det var ännu härligare att ta den utvecklingen till sin spets i andra spelet. Lara gick från optimistisk utforskare till en stenhård asskicker på ett sätt som kändes mänskligt och naturligt så jag blev naturligtvis förfärad av att höra att Rhianna Pratchett inte skulle jobba på det tredje spelet i serien. Vad skulle hända med min Lara? Mina förhoppningar står och balanserar över en avgrund!

De första minuterna av spelet fick mig att bli lite vimmelkantig, de försöker på något sätt både slita in mig i adrenalinpumpande actionscener och leda in mig i storyn med stämningsfullt levererad karaktärsutveckling – samtidigt. På något sätt lyckades de också! Efter inledningen var jag fast. Lara är fortfarande Lara och det är tydligt att hennes personliga resa inte är över. Hon upplever nu en inre konflikt, då de tidigare spelen har gjort henne hård och i kombination med hennes legendariska målmedvetenhet har detta gjort henne till en livsfarlig naturkraft som kan gå över lik för att får vad hon vill ha – något hon inser att hon faktiskt inte vill vara. Lara har gått längre än hon ämnade och nu får jag känslan att hon är rädd att hon inte kan gå tillbaka, och jag älskar det. Oroa er inte, hon slår oss inte över huvudet med angst, den här aspekten av hennes utveckling är härligt subtil och berättas med små detaljer i interaktioner med andra karaktärer, särskilt hennes vän Jonah som varit med från starten.

Jag börjar med lite mysteriejakt under en festival i Mexiko och stämningen är helt bedårande. Det är som att vara där på riktigt och jag njuter av varenda sekund. Jag har aktiverat en ny funktion som gör att de flesta NPCer pratar sitt hemspråk med Engelsk text, detta går att stänga av så de pratar Engelska men gör inte det, inlevelsen är så viktig i spel som detta och att höra Mexikaner fira festivalen eller sörja sina döda nära och kära på spanska höjer känslan till en väldigt mysig nivå. När actionsekvenserna sätter igång känns allting igen och, trots att de fortfarande presenterar momenten i ordning så att vi får en chans att komma tillbaka in i känslan, slösar spelet inte tid med att Lara ska lära sig allting igen. Lara kan det här med rep-pilar och änterhakar redan så för oss spelare är det bara att hoppa upp i sadeln och börja spela.

I början känns inga nyheter av direkt men det gör inget, den nya storyn och den vackra designen räcker för stunden. Det här är jättekul att spela och nyheterna kommer så småningom. Jag ska inte spoila något för er men tro mig när jag säger att om ni tyckte om de två senaste spelen kommer ni att älska det här. Adrenalinet får nästan mitt hjärta att hoppa upp ur halsen när jag svingar mig fram flera hundra meter över marken och landar på en plattform som skakar och hotar med att rasa av min vikt. Jag håller andan när jag smyger på onda trinity-soldater för att ha ihjäl dem – japp, Lara har efter sina äventyr slutat ha skrupler vad det gäller att döda skurkar, en naturlig del av utvecklingen storyn har lett henne igenom.

Så klart finns det också gott om pussel, det hade ju inte varit Tomb Raider annars. Storyn för dig som vanligt igenom gamla ruiner och tempel och du måste lista ut hur du ska ta dig förbi fällor och aktivera uråldriga maskiner för att ta dig fram, både genom storyn och frivilliga sidoeskapader som förser dig med nya krafter och det som en sann tomb raider är ute efter – skatter! En del pussel är lätta att lösa medan andra kan vara frustrerande en stund för att sedan ge dig en riktigt varm vinnarkänsla när du äntligen kommer på hur du ska göra. Jag kände mig extra stolt när jag lyckades lösa ett pussel tack vare fakta jag lärde mig i gymnasiet när jag skrev en historisk uppsats om Mayafolket.

Craftingsystemet är tillbaka och har blivit lite smidigare än förut men känns ändå bekant. Uppgraderingar av vapen fungerar precis som förut men numera kan vi även tillverka kläder som förutom nya intressanta utseenden också tillför olika bonusar och finesser. Har du dessutom spelat de tidigare två spelen så låser du upp en lojalitetsbonus som låter dig välja skins från tidigare spel, inte bara den senaste inkarnationen heller. Nu vet jag inte varför någon skulle vilja se ut som gamla fyrkantiga Lara från de första spelen – men vill du det så kan du!

Jag älskar även att vandra runt i olika byar och städer och bara njuta av kulturen som verkligen skiner. En enkel promenad längst med gatorna ger mig starka intryck om hur dessa personer lever sina vardagsliv, jag hör folk skratta, beklaga sig och gräla, barn som leker och busar och designen ser verkligen inlevd ut. Hade jag inte haft en deadline hade jag spenderat mycket mer tid att göra just detta.

Så var hamnar vi nu? Lara är fortfarande underbar och blir bättre och bättre, äventyren blir bättre, allt ser fantastiskt ut och storyn är intressant och djup. Mina farhågor är stillade, det här är inte bara lika bra som det varit, det är bättre! Även om jag älskade de två tidigare spelen fanns det lite småsaker i storyn jag störde mig på, folk var lite för snabba med att acceptera myter som sanningar, oförståbara vidunder destillerades ner till någon slags ytlig filosofi som påminner om diskussioner jag kunde ha med vänner på högstadiet innan jag lärde mig… det mesta jag lärt mig, men detta har förändrats nu i tredje delen. Det är som om serien nu har växt upp, de mytologiska och gudomliga krafterna i storyn är djupa och läskiga, som en vag men allsmäktig närvaro som inte går att sätta fingret på men ger en iskall pirrande oro i magen. Känslan påminner lite om hur den första filmen om Indiana Jones hanterar Gud som karaktär, någon som är där men ändå inte, en osynlig närvaro som inte gör sig tillkänna men ändå hotar med vrede och förgörelse. Allt har blivit mer allvarligt och nu när Lara dessutom har börjat bli rädd för vad hon kan vara på väg att bli gör sig berättelsen väldigt dramatisk och intensiv för de som vill fördjupa sig i den. För er andra som bara vill lösa pussel, svinga i rep eller döda elakingar, spelet är bra för er också.

Jag har egentligen ingenting att klaga på, det är exakt vad jag ville ha och mer. Jag kan inte rekommendera det här spelet högt nog. Det tillfredsställer med äventyr, story och mystik och är dessutom helt bedårande att titta på. Jag rekommenderar att använda spelets inbyggda screenshot-funktion för att skapa härliga bakgrundsbilder för din konsol eller dator. Har du spelat de förra två spelen är det här ett måste men även om du inte gjort det så tycker jag att du ska prova Shadow of the Tomb Raider. Det kan vara läskigt att leva sig in i storyn men var inte rädd. Ta Laras hand och låt henne leda dig genom ditt livs äventyr!