Lies of P – Automatonophobia delux!

Den italienska berättelsen om den levande dockan Pinocchio får i spelet Lies of P en ny tolkning som är mörkare och våldsammare än originalet från slutet av 1800-talet. Då de flesta kommer ihåg Disneys version av sagda berättelser, med de olydiga pojkarnas förvandling till åsnor medan de skriker efter deras mammor, kan vi fråga oss hur mycket mörkare man behöver gå? 

När jag hörde att Neowiz Games skulle komma ut med ett spel baserat på Pinocchio så var jag inte speciellt taggad. Vi har länge funnit oss i en era där olika spel och filmstudior tar och gör om filmer och berättelser för att försöka sig på något nytt och gärna något mörkare, kantstött, realistiskt och inte lika rosenskimrande och glittrande med fågelkvitter som tidigare. Jag visste inte riktigt om jag tyckte att Pinocchio behövde förmörkas eller omtolkas då detta redan är ett koncept som många redan älskar att använda. Jag förväntade mig inte något banbrytande utan mer ett vackert spel som gick att spela åtminstone en gång. Det vi fick gjorde att jag fick äta upp lite av mina egna ord för i slutändan tyckte jag faktiskt om konceptet.

Lies of P är som sagt en nytolkning av den kända berättelsen Pinocchio. Spelet utspelar sig i en stad vid namn Krat, en plats som tidigare var ett blomstrande centrum för människor men som nu ligger i ruiner. Det är en dystopisk miljö i steampunk anda under en Belle Epoque-liknande era som verkligen ger spelaren känslan av en stad i förfall. Du spelar som Pinocchio som precis vaknat upp i en tågvagn i en stol, likt en äldre tandläkarstol, där plötsligt en röst ber dig att vakna. Du stiger ut på en perrong och möts av döda människor, trasiga och förstörda byggnader och tågvagnar. Det visar sig att de maskiner/robotar som tjänat människor och som skapats av bland annat geniet Gepetto, har vänt sig mot människorna och börjat döda dem på de mest brutala sätt. Det är nu upp till dig som Pinocchio att välja vilken väg du ska gå och hur du ska lösa det här problemet. Genom resans gång blir du tvungen att göra svåra val och den stora frågan är om du kommer välja att tala sanning eller om du väljer att ljuga. Spelet ger dig en väldigt linjär berättelse men jag måste säga att det är en fascinerande och intressant tolkning. Det ger dock spelaren väldigt lite utrymme att utforska själv den väldigt häftiga staden. Det är väldigt tydligt vart man ska gå och inte mycket annat man kan göra mer än slåss mot fienderna och ibland hitta en liten sidogång där det gömts en ledtråd. Det är även väldigt frustrerande då när man använder sig av själva spelmekaniken som spelet besitter så återupplivas alla fiender som man tidigare dödat och man måste återigen besegra dem.

Spelet gav mig direkt en känsla av Bloodborne, från den visuella stilen och ljussättningen i menyerna till konceptet till stridsmekanismen. Det är även ännu ett spel i den så kallade subgenren Soulslike. Soulslike blev efter bland annat spelet Demon’s Souls allt mer populärt och är oftast action rpg spel. Dessa spel har en betoning på miljön och dess estetik; vanligtvis i en mörk fantasymiljö med tämligen lite fokus på den linjära berättelsen. Striderna mot fienderna är hårda och bestraffande vilket gör att man förlorar både resurser och den process man gjort. Helt enkelt så är spelet väldigt oförlåtande och man tvingas lägga ner mycket tid på att lära sig hantera de olika striderna, välja vilken stil man vill slåss i och bossarnas olika stridsmönster.

Det är väldigt mycket du kan och måste göra som Pinoccho då det kommer till att utvecklas och ha en chans att gå framåt i spelet. Du måste välja vilken typ av stridsmetod du vill ha samt ha koll på det vapen du använder och dina resurser. Ett felsteg kan göra att du sitter fast ett bra tag och om du har riktigt otur även hoppa tillbaka till en tidigare sparfil. Det är som jag tidigare nämnde väldigt oförlåtligt. Personligen blev jag fast vid första bossen och var nära att stänga av då jag hade svårt att lära mig bossens mönster och, efter att ha dött runt tjugo gånger, inte längre hade råd att köpa hjälpmedel för att få extra boost eller extra liv. Det är väldigt mycket pyssel att i början lista ut vad som gör vad.

Grafiken är väldigt snygg och likaså designen av karaktärerna vilket i mina ögon gör spelet värt att spela. Det var i alla fall det som lockade mig från första början. Pinocchios utseende får en att tänka på Björn Andrésen som ung pojke i filmen Death in Venice, som var ansedd som den vackraste pojken i världen och sagd att vara förlagan till det så kallade konceptet ”Bishōnen”/“Vackra pojkar” i Manga och Anime. Exempelvis kan man se likheter mellan både Pinocchio och Björn med mangakaraktärerna Gilbert Cocteau från Kaze to Ki no Uta och Griffith från serien Berserk. Den porslinsliknande hyn och det svarta håret ger även associationer till en fallen ängel som ställer oss spelare frågor om vad som är mänsklighet. Utformningen av fienden, de olika robotarna, är också de häftiga då de kommer i flera former. Vi har några som har utseendet som tjänare och går omkring med kandelabrar, andra är huvudlösa och slår med ett järnrör.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte spelet var roligt. Jag fastnade för flera karaktärer men troligtvis inte något jag kommer att sätta mig ner och spela igen om jag inte måste. Designen, grafiken och storyn gör detta till ett fantastiskt vackert spel och det var mycket som jag tänkte innan jag spelade som jag fick äta upp efteråt bland annat det faktum att jag trode spelet inte skulle vara orginelt nog. Det var däremot frustrerande att vissa fiender är så starka att man lätt fastnar på ett och samma ställe under en längre tid.