Life is Strange 2 – Förlorad vardag blir stark dramatisk drivkraft

En förlorad vardag blir en stark stark dramatisk drivkraft.

Jag älskade Life is strange, lika bra att säga det direkt. Det kanske inte är mitt absoluta favoritspel någonsin men det är banne mig inte långt därifrån. Jag försvann in i storyn och mysteriet, karaktärerna var så sjukt relaterbara och känslorna flög in rätt i hjärtat på mig och ställde till med stormar och orkaner. En del av magin kan vara att det lät mig uppleva Max Caufields vardagsliv som tonårstjej på internatskola, ett ungdomsliv jag alltid önskat att jag själv hade men aldrig fick uppleva. Att Max även fick uppleva saker jag också upplevt men önskat varken jag, Max eller någon behövt uppleva, var kanske inte så positivt, men något som hjälpte mig leva mig in spelet och uppleva hela historien som om den var på riktigt. Att sedan få vara hennes vän Zoe i Life is Strange: Before the Storm var som en gåva från ovan, jag ville bosätta mig i Arcadia Bay och aldrig flytta därifrån! (Till skillnad från Zoe då, som inte ville något hellre än att flytta därifrån.)

Så, ja, jag är partisk, men till en början i alla fall, verkade inte min partiskhet vara till uppföljarens fördel. I Life is Strange 2 får vi följa Sean Diaz, en tonårspojke, så där tappade de direkt det första lockbetet som drog mig in i förra spelet. Ja det kan verka ytligt men jag var faktiskt lite besviken när jag såg den första trailern. En annan sak som fick mig att bli lite reserverad när jag läste om vilken riktning spelet skulle ta var hur fort vardagslivet sveptes bort från under spelarens fötter. En stor ingrediens till vad som gjorde Life is Strange så relaterbart var att, trots stora händelser och övernaturliga element så hade vi för det mesta alltid en fot kvar i vardagslivet. Kort sagt, trots min kärlek till den här spelserien så gav jag mig in det här med reservationer.

Precis som de andra spelen (förutom the Awesome Adventures of Captain Spirit, som var en prequel till uppföljaren) så är det här episodbaserat och jag har bara spelat episod ett, denna recension blir därför ganska kort, speciellt då det är ett storydrivet spel och jag bör inte avslöja för mycket.

Jag kan väl börja med att reda ut mina reservationer, för ja, jag har fel ibland och det hade jag här. Kommer jag klaga på spelet för att huvudrollen är en tonårspojke och inte en tonårsflicka? Nej naturligtvis inte. Sean är relaterbar och sårbar och hans band till sin familj och vänner känns verkligen av i inledningskapitlet. Vi får uppleva hans vardag, hans hopp och drömmar och hans relation till sin far Esteban och lillebror Daniel. Deras hem ser hemtrevligt och levande ut och det är lätt att känna sig hemmastadd. En riktigt härlig sak du kan göra är att rita. Sean gillar att rita, det får honom att slappna av och det verkar nästan som om han hoppas på en karriär inom konsten. Det hade varit så enkelt att som i första spelet med polaroidkameran, få Sean att rita en bild genom att bara trycka X men här bjuder spelet in dig att känna dig delaktig i ritandet. Det är inget avancerat men tillräckligt för att smälta in lite i vardagslivet som tyvärr inte varar så länge.

Som sagt tar det inte lång tid innan vardagslivet sveps bort från under våra huvudkaraktärers fötter och deras liv vänds upp och ned i tragedi. Jag hade dock fel i att detta skulle göra spelet sämre. Vad jag var tvungen att inse är att jag spelade tvåan och inte ettan. Det här är ett nytt spel som söker nya styrkor och det är faktiskt något positivt. Förlusten av vardagslivet blir en stark dramatisk drivkraft och det ger en helt ny dimension till upplevelsen. Vi har sedan tidigare sett exposition levereras via sms-meddelanden men här var de helt plötsligt inte bara exposition utan ett starkt narrativt redskap, en sms-tråd fick mig faktiskt att börja gråta.

Jag lovade ju en kort recension så jag avrundar här. Precis som tidigare spel är det här inget för actionfantaster. Det här är en personlig berättelse för den som vill släppa vapnen och bara uppleva någon annans liv som del av en berättelse. Ja, det här spelet saknar lite av vad jag älskade med de andra spelen men dessa saker har ersätts med andra som faktiskt också är väldigt mysiga. Det kanske har mindre personlig anknytning till mig men det kan jag ju faktiskt inte kräva att alla spel ska ha. Har du ett hjärta så bör du gilla det här spelet.

Vi får se om jag gör en mindre recension avsnitt för avsnitt eller om jag håller mig tills jag spelat klart sista avsnittet och skriver en längre artikel med hela spelet i åtanke. Vad tycker du? Lämna gärna en kommentar!

Och, om du är som jag och blir lätt berörd av spel som dessa, försök se till att du har någon att prata lite med om det skulle behövas. Det drabbade mig inte som ett ton tegelstenar som första spelet gjorde men om något händer som du själv relaterar starkt till kan det vara skönt att ha en vän att kunna prata lite med.