Life is Strange True Colors – Ouch, my feels!

Det känns väldigt naturligt och rätt att en spelserie, som så mästerligt väckt starka känslor i mig, nu i sin tredje del har en spelmekanik som kretsar kring just känslor. Life is Strange (och Tell Me Why, en av Dontnods andra skapelser) har alltid haft någon form av övernaturlig förmåga som redskap för att driva på handlingen men det har alltid varit känslorna som dragit in mig. Life is Strange True Colors sluter cirkeln och använder empatiska förmågor som drivkraft och resultatet är spektakulärt.

Trots att det är Deck Nine och inte Dontnod som utvecklat denna tredje del så känner jag inte att vi tappat något. De visar tydligt att de förstått de tidigare spelens vision till fullo och tar ytterligare steg för att utveckla och förbättra formeln. Precis som Dontnod lägger de stor vikt att vara inkluderande och representativa och de lyckas mästerligt utan att verka falska eller ytliga.

Även om jag gillade Life is Strange 2 så är jag glad att True Colors tar sig tillbaka till den vardagliga känslan i originalet. Tvåan hade en poäng i att det är berövandet på en vardag som drev karaktärernas utveckling men för mig är det vardagskänslan i spelen som gör dem så magiska. Jag tänker vara väldigt vag i min beskrivning av storyn eftersom varje ny sak jag lärde mig betydde så mycket för upplevelsen och jag vill inte beröva er på den känslan genom att utsätta er för spoilers. Förresten, Vill du vara ospoilad, sätt igång och spela och se inget annat om spelet innan du gjort det. Jösses, en trailer spoilade något riktigt stort för mig, till och med spelbeskrivningen gör det, och säkerligen många andra recensioner med.

Hoppsan, där kom visst rekommendationen lite väl tidigt men här kommer en spoiler för recensionen, jag älskade spelet om någon lyckats missa det.

Som Alex Cheng anländer du till den vackra småstaden Haven i Colorado för att återförenas med din storebror Gabe efter flera års vistelse i diverse fosterhem. Där stöter du på flera färgstarka karaktärer som välkomnar dig till sin stad och sammanhållningen i staden är väldigt mysig. Men du hinner nätt och jämt packa upp din resväska innan en tragedi skakar det pittoreska samhället och du tar det på dig själv att hjälpa dina nya grannar återhämta sig och reda ut vad som egentligen hände. Var det en slump som orsakade händelsen eller ligger något annat bakom? Något mörkt? Genom att lära känna stadens folk och dess historia kan du lära dig vad du behöver för att nysta upp mysteriet och knyta band för att göra Haven till ett hem där du äntligen kan känna dig trygg.

Till din hjälp har du en övermänsklig empatisk förmåga, starka känslor i andra människor ger dem en aura som du kan se och på så sätt veta vad de känner, i vissa fall till och med känna deras känslor. Detta blir ett viktigt verktyg för att föra dig framåt i historien och det är inte bara en intressant spelmekanik, din förmåga passar tematiskt elegant i historiens kärna och din karaktärs utveckling. Under spelets gång utvecklas förmågan och du lär dig mer om dig själv och dina egna behov.

Alex skriver dagbok över sina empatiska upplevelser som kan vara bra att läsa. Du kan även följa stadens händelser via ett socialt nätverk och SMS, en annan sak som stärker upplevelsen genom att låta dig uppleva stadens vardag. Det är lika viktigt att spela spel tillsammans med dina vänner, och hjälpa till att städa morgonen efter en fest, som det är att lösa mysterier. Du ska inte bara lösa gåtor och klara ett spel, du ska faktiskt leva ditt liv också. Det är en av sakerna som gör dessa spel så magiska, det handlar inte enbart om att klara en serie uppgifter, din karaktär lever och planerar att fortsätta leva efter spelet har gått sin gång. Som i verkligheten.

Spelet är uppdelat i fem episoder och även om det är frestande att köra dem alla i streck så kan du med fördel ta en paus mellan varje episod och reflektera över vad som hänt. Precis som andra spel i serien behandlas djupa personliga frågor och det kan bli jobbigt att ta in allt. Speciellt om du själv också är en empatisk och/eller känslig person. Tro mig, jag grät många floder innan jag spelat färdigt.

Som jag sa tidigare är det vardagen som fångar mig. Det var jättelätt att relatera till Alex och alla vänner jag fick på vägen. Alla kändes mänskliga och viktiga, både de jag knöt band med och de jag inte kom överens med. Hur vi hanterar sociala motgångar är en viktig del i vad som driver storyn framåt och dina val betyder faktiskt en hel del här. Kontexten i storyns utveckling kan variera väldigt mycket beroende på dina beslut och när du knutit an till karaktärer så är det jättejobbigt när någon far illa på grund av ett belsut du tidigare tagit. Det finns inget lätt sätt att hoppa tillbaka och ändra sitt beslut så precis som i verkliga livet så får vi leva med våra misstag.

En annan sak som gör det lätt att relatera är musiken. Alex och flera andra karaktärer bryr sig väldigt mycket om musik och vi översköljs i en uppsjö av indieband som vi aldrig annars hade hört talas om. Att lyssna på musik tillsammans med en annan karaktär kanske inte verkar så engagerande men det är det verkligen här. Om inte annat är detta spel ett bra sätt att upptäcka ny musik.

Efter varje episod får du se statistik som visar hur mycket dina val stämmer överens med vad andra spelare valt. Det är kul att jämföra sina resultat med vänner och resten av internet.

Grafiskt är True Colors underbart. Haven är en riktigt vacker plats, karaktärerna ser unika och levande ut och deras känslor är lätta att tyda. Här ser vi också min älskade Ray-tracing i ljuseffekter och speglingar, reflektionerna i Alexs glasögon ser fantastiska ut och det skär sig inte alls med den något stiliserade konststilen.

Jag vet att jag lovade att inte spoila men jag måste faktiskt berätta en liten grej. I en episod kommer du att deltaga i ett LARP (Live Action RolePlay) och bara det är så underbart att jag knappt kan beskriva det! Detta är verkligen ett spel för nördar, både musiknördar och rollspelsnördar och jag älskar det!

Förutom att de brytt sig mycket om att vara inludernade i storyn har de även en del bra tillgänglighetsinställningar för folk som annars kunde ha svårt att spela, såsom förlängd beslutstid för folk som inte vill bli stressade eller förvarning innan plötslig interaktion krävs. Detta är en annan sak jag älskar den här spelserien för, den är progressiv både på ytan, på djupet och under huven. Sen finns det också ett väldigt diskret litet påskägg för oss transfems som bara uppmärksamma spelare kommer lägga märke till.

Jag kan inte rekommendera Life Is Strange True Colors tillräckligt varmt. Gillar du mysterier, känslor, musik eller bara underbara spel? Skaffa det, spela det och låt dig själv bli uppsvept av känslorna. Du kommer inte ångra dig. Och skynda dig innan du blir spoilad!

Bra

• Känslorna
• Musiken
• Karaktärerna
• Haven
• Allt

Dåligt

• Jag startade en episod till när jag borde gått och lagt mig för länge sedan.