Spelinformation
- Finns till platform: PC, Nintendo Switch, PS4, Xbox One, Stadia
- (Spelat på Playstation 4 – Deluxe Edition)
- Utvecklare: Tarsier Studios
- Utgivare: Bandai Namnco
- Genre: Platform, Skräck, Action
- Antal spelare: 1 spelare
- Språk: Engelska
- Släpps: 2021-02-11
“Will you dare to face this collection of new little nightmares?”
Little Nightmares II är ett rysligt äventyrsspel där du spelar som Mono – en ung pojke som fångats i en förvrängd värld plågat av en skadlig signal från ett mörkt och avlägset torn.
Tillsammans med Six – en mystisk flicka i en gul regnrock – tar sig Mono ut för att upptäcka de mörka hemligheterna i tornet och rädda Six från hennes fruktansvärda öde. Men är de verkligen beredda att möta den mardrömslika ondska som väntar dem runt varje hörn i Pale City?
Little Nightmares II är det senaste spelet i den kritikerrosade spelserien från svenska spelstudion Tarsier Studios. Det första spelet Little Nightmares, som kom ut år 2017, slog världen med häpnad – både med sin unika estetik men också genom dess nästintill kryptiska narrativ. Det fick inte bara mig – utan hela spelvärlden! – att vara i eld och lågor med olika analyser och teorier om spelets mystiska innehåll. När Tarsier Studios senare släppt en och anna kryptisk tweet eller klipp på youtube de senaste åren, så har alla vi fans slagit ihop oss som galna konspirationsteoretiker i ett försök att klura ut något av spelets många hemligheter. Men nu är väntan äntligen över och låt mig bara få säga… att inga teorier eller analyser ens kommit i närheten med vad som väntat i berättelsen om Six och Mono.
Spelet börjar med att den lille pojken Mono kastas ut ur en övergiven tv-apparat mitt ute i en mörk skog. Du som spelare verkar minst lika förvirrad som pojken med papperspåsen över huvudet: var är jag? Eller snarare… vart ska jag?
Precis som i första spelet utforskar du världen genom ett slags 2.5D-perspektiv, där allting känns en aningen förvrängt; ens blick – precis som kameran – dras ständigt mot höger och en rysning kan kännas längs ryggraden så fort man får syn på något röra sig i utkanten av ens synfält. Man vet trots allt aldrig vad som väntar där.
Jag som tidigare spelat första spelet tänkte att jag hade god kunskap om vad för faror som lurade, och att jag därför var förberedd på vad som komma skall. Men ack, så fel jag hade.
Efter att ha undvikit ett flertal olika fällor med en hårsmån på resan genom den läskiga skogen, stöter Mono på en stuga – Jägarens stuga. Jägaren traskar med tunga steg i skogen i jakt på byte – nämligen barn. Barn som Mono, men också Six – som senare hittas i jägarens källare; rädd och ihållandes en speldosa. Tillsammans formar de små liven som en tyst allians om att hjälpa varandra att fly – från en mardröm som aldrig verkar ta slut.
I en hemskt stressande katt-och-råtta-lek mellan dem och Jägaren höll jag som krampaktigt tag i Six; så hårt att jag är säker på att min handkontrolls R2-knapp tagit bestående skada. Skräcken för vad Jägaren skulle göra med stackars Mono och Six var som min egen, då jag genom handkontrollen både kunde höra och känna Monos hjärtslag. Och jag märkte snart hur de var i takt med mina egna. Den taktila känslan av hans bultande hjärta gjorde rädslan inom mig mer påtaglig än i många andra skräckspel jag spelat. Jag ville skydda honom och lilla Six till varje pris. Och till skillnad från första spelet så är man i detta mycket mer offensiv. Nu är det inte bara att smyga eller fly ifrån alla fiender – utan nu är det dags att slå tillbaka. Ett välkommet tillägg i min mening då det ger mer variation och adrenalin under spelets gång.
Vi får följa den lilla duon på deras rysliga resa i fyra kapitel och precis som i första Little Nightmares får man möta en mängd skräckinjagande karaktärer – alla med unika sätt att jaga dig. Vilka är dessa monstruösa varelser? Och vad döljer sig bakom deras masker?
I den stora spökstaden kallad Pale City får man genomgå ett flertalet olika mardrömsscenarion inuti en skola, ett sjukhus och till sist… inuti signaltornet. Alla med nya fruktansvärda fiender att bekämpa.
Till skillnad från många andra skräckspel jag spelat i mina dagar (vilket är många då jag är en riktig skräckfantast!), har båda Little Nightmares-spelen till större del ett lugnare tempo. Detta gör att jag som spelare inte är totalt vettskrämd varje sekund utan kan andas ut emellanåt och ägna de lugnare stunderna till utforskande. Detta upplever jag som ett genidrag, då det på många sätt gör allting mer skrämmande – utan att ta till genom överdrivet blod eller våld. Det öppnar upp för ett flertalet överraskningar genom spelets gång som genuint skrämt skiten ur mig, när jag i stunden tänkt att jag egentligen varit säker.
Det är just därför Little Nightmares-spelen är – och kommer alltid vara – några utav mina absoluta favorit skräckspel. Ja, till och med bland mina favoritspel inom alla kategorier.
Det är hur de lyckas balansera känslan av säkerhet och skräck, som på ett knivsegg.
I många skräckspel, gamla som nya; kastas det blod och kroppsdelar åt både höger och vänster samtidigt som jumpscares ofta gömmer sig bakom varje hörn eller tillfälle som ges. Det funkar då det ju får de allra flesta att bli vettskrämda. Till och med till den grad att man bara inte kan stå ut mer och vill stänga av spelet, för att sedan kolla på gulliga katt- och hund-videos för att få sin puls i lagom rytm igen (been there).
Men Little Nightmares sticker ut från konventionen på det mest briljanta och unika sätt – nämligen genom att ta fragment från alla våra rädslor som barn och vänder de mot oss. De gastkramar oss genom det mentala, snarare än det fysiska.
Jag skulle säga att spelet skulle kunna liknas som en läskig spökhistoria som berättas vid en lägereld, snarare än en galen splatterfilm med avhuggna huvuden. Det har istället lyckats skapa en säregen och mysig skräck… den allra sällsyntaste sorten; den som man bara aldrig får nog av.
Något som jag också aldrig får nog utav är Little Nightmares II helt makalösa och fasaväckande estetik. Grafiken är i särklass ett utav det bästa jag sett, i och med dess realistiska rendering av omgivningarna i harmoni med en lite mer tecknade stilen på karaktärerna skapar en unik tolkning. Som ett slags filter av fenomenet ‘uncanny valley’ – precis så som mardrömmar faktiskt brukar vara… på linjen mellan det verkliga och irreala.
Varje miljö man stiger in i hänför mig med dess otroliga detaljrikedom och skönhet som lyser fram genom mörkret. Som det mjukt droppande regnet som faller ner i trånga gränder och på höga plåttak. Som det skimrande bruset från en gammaldags tv-apparat som lyser upp ett mörkt vardagsrum. Spelet är som en vacker mardröm jag inte vill vakna ur.
Även musiken är något som gör Little Nightmares-spelen så förskräckligt förtrollande. Men också avsaknaden av den. För det slår mig hur lite musik som spelas – då det främst verkar fokuseras vid viktiga moment. Detta gör det allt mer slående när väl de ljuva tonerna dyker upp vid både de skräckinjagande som mer stilla stunderna. Bedövande tystnad slås ihop med kuslig musik på ett så mästerligt sätt och gav mig rysningar på alla sätt möjliga. Gamla favoriter från första spelet dyker upp vilket gav mig rysningar av melankolisk nostalgi. Ljuddesignen och musiken är mästerligt gjorda med implementationen av skrapande, gnisslande, kusligt nynnande och knarrande ljud.
Men även om spelet är så fasansfullt vackert och välgjort på så många vis, går det inte att undgå de problem som ibland uppstår med den här typen av spel: nämligen 2.5D-perspektivet. Något som jag idag minns som det mest frustrerande med det första Little Nightmares var just att det stundvis var svårt att styra karaktärerna ordentligt – vilket blir extra påtagligt i de mest stressande (och viktigaste) situationerna. Detta problem har visat sig vara en av de mycket få klagomål fans yttrat sig om, vilket gjorde att jag hoppats på att det skulle bli löst till uppföljaren. Men kontrollerna är fortfarande inte helt optimala och ställer till med problem, speciellt i kombination med att det stundvis är svårt att se korrekt djup i spelet. Det för min del har resulterat i att jag fastnat som i en loop i en specifik del av spelet och behövt göra om samma procedur ett frustrerande antal gånger, innan jag lyckats ta mig vidare. Den skräckfyllda atmosfären förlorar då lite av sin initiala påverkan, eftersom att man behövt upprepa samma segment igen och igen utan att helt förstått vad man gjort för fel.
Men det är i ärlighetens namn som en liten död pixel i detta gigantiska digitala mästerverk.
Jag spelade Little Nightmares II – Deluxe Edition till Playstation 4, och vad man får i detta paket är en ren fröjd för ögat, nämligen:
– Little Nightmares II spelet
– The Nome’s Attic DLC
– Digitalt Soundtrack
– Digital Artbook
– Dynamiskt Tema
– 2 Avatarer
Jag införskaffade mig senare även Little Nightmares II – TV Edition och låt mig få fangirla ordentligt genom att säga att det var värt varenda liten extra krona!
Little Nightmares II kommer även till PS5 och XBOX S-series senare i 2021!