Little Witch Academia: Chamber of Time – charm som inte når ända fram

”Join Akko and her friends to work as a team – exploring dungeons, casting magical spells and using witchcraft to ultimately discover the seven wonders and solve the mysterious shift in time.”

Källa: Bandai Namco

Det är oerhört få animeserier som lyckats fånga mitt hjärta och intresse på det vis som den förtrollande vackra kortfilmen Little Witch Academia har gjort. Studio Trigger – som kanske främst är känd för deras stora succé Kill La Kill bland världens animefantaster – har på senare tid satsat på att ta nästa steg in till den stora mainstream-publiken via streamingtjänsten Netflix. Där kan man inte bara se den första hjärtevärmande kortfilmen utan även med dess ståtliga uppföljare – Little Witch Academia: The Enchanted Parade. Om än ännu bättre, så har de även släppt en längre animeserie på 25 episoder tillägnade den klumpige men älskvärda Akko, blyga men kunnige Lotte och morbida men coola Sucys äventyr på Luna Nova – den magiska akademin för unga häxor.

Little Witch Academia har sedan sin första release på Youtube 2013 fått fans över hela världen tack vare de charmiga och relaterbara karaktärerna, storslagna musiken, talangfulla röstskådespeleriet och kanske främst för den unika och levande animationen.

Det var just därför mina förväntningar höjdes som till skyarna när jag fick reda på att Studio Trigger inte bara skulle stå som inspirationskälla för spelet, utan till och med vara delaktig i utvecklandet av det! Bland annat genom att skapa exklusiva animesekvenser för den fristående storyn till spelet men också vidare förse det med rösterna från originaletverket. (Japp, det var så att man skulle till att få hjärtformade ögon. Om man nu var en animekaraktär dvs.)

Källa: Bandai Namco

Men bara för att man har en stor studios namn och franchise bakom sig betyder det inte att allt man rör vid blir till guld som av magi – utan som vår käre Akko gång på gång har visat i serien, så krävs det mycket hårt slit och engagemang för att nå sina mål. Så även om Little Witch Academia: Chamber of Time har den välkända charmen vi alla älskar, så saknas den minst lika viktiga känslan av magi i spelet.

Ett exempel på detta kan vara att istället för att mötas av de levande karaktärerna och vackra miljöerna (något som vi finconniseurer som sett serien sedan tidigare blivit vana vid) så får ögonen beskåda smärtsamt hackiga karaktärsanimationer och plana, texturlösa miljöer… likt en ofrivillig tidsresa från 2018 till 1998. Ve och fasa!

Detta räddas till viss del av de stundvis komiskt uttrycksfulla ansiktsuttrycken och duktiga röstskådespeleriet, men just det övervägande hackiga och hafsiga intrycket man först möts av håller i sig i största delen av spelet. Detta gäller tyvärr inte bara i de stunder man utforskar Luna Nova akademin utan också i de olika dungeons som Akko och hennes vänner träder in i.

Spelet består främst av två delar:

Källa: Dualshockers

Den första är utforskandet av den magiska akademin Luna Nova, där du går på upptäcktsfärd genom de olika rummen, korridorerna och även diverse hemliga vrår i jakt på de sju underverken som det mystiskt viskas om bland eleverna. Här lyser en del av charmen från serien igenom den hackiga ytan med ett par härliga och roande konversationer mellan de olika karaktärerna. Det var till exempel svårt att hålla sig för skratt när den mörksjälade Sucy uttalade sina storslagna planer för sommarlovet: inte ville hon gå till stranden, umgås med vänner eller åka hem familjen – hon ville istället plocka på sig giftiga svampar på campus. Såklart!
Vad som däremot satte igång motsatsen till ett hjärtligt skratt; alltså en sådan mörk och innerlig frustration i detta tillsynes enkla och färgglada spel, var de oerhört förvirrande och tråkiga uppdragen. Likt en kurragömmalek i en snirklig labyrint i sökandet efter en specifik person/föremål/plats var ett inkommande psykbryt ett faktum – till och med ifall man försökte ta den tillsynes lätta vägen och betala för ett viktigt föremål…
För även om Luna Nova såklart är lägligt kryllat med dungeons innehållandes olika monster och demoner som lurar på guldmynt, så tar det ändå lika lång tid att samla på sig tillräckligt som att hitta runt i de olika budbärar-uppdragen.

Källa: Bandai Namco

Det andra spelmomentet är de olika dungeons – där du i ett sidescrolling-manér tar dig an olika övernaturliga fiender med hjälp olika trollformler och på så sätt samlar på dig guld och och exp till att levla upp dina karaktärer. Det är ett gammalt och erkänt roligt sätt att ta sig an fiender men det krävs finess för att lyckas göra det både underhållande och varierande. Detta har de försökt med genom att man endast får välja tre av sina favorithäxor att ta med sig i strid och på så sätt tänka igenom vilka som passar bäst utifrån ens egenkomponerade strategi. Jag hade det svåra valet mellan den självklara trion (Akko, Lotte och Sucy) eller att ta med någon av de minst lika intressanta karaktärerna (Diana! Constanze! Jasuminka!); men även med ens favorithäxor och deras olika attacker är banorna extremt repetitiva och ostimulerande. Och som om det inte vore illa nog, så repeteras de olika karaktärernas utrop vid olika besvärjelser med varje attack/knapptryck vilket leder till extrem repetition av japanska fraser… så att det blir jobbigt. Oerhört jobbigt.
Spelet vill att man investerar mycket tid och kraft på att utveckla karaktärer, vapen och attacker – men utan någon som helst tillfredsställelse för mödan. Jag kände inte någon större förändring i strider vare sig jag uppgraderade min arsenal, bytte karaktärer eller maxade olika specialattacker; det var fortfarande bara samma virrvarr av japanska utrop och färgsprakande animationer om och om igen. Det var först långt senare i spelet som svårighetsgraden verkade till att bli mer på en utmanande nivå. Men då kändes det redan försent för att kunna rädda spelet i sin helhet.

 
(Det finns även en tredje komponent för de som förhandsbokade spelet innan release:
Ett mini-spel inspirerat av klassiska shoot’em ups där man skjuter olika fiender tills man möter den slutgiltiga bossen och uppgraderar sitt skepp till en transformer-inspirerad robot för närstrid. Kort men intensivt och underhållande!)

Little Witch Academia: Chamber of Time har i summering två enorma kontraster i sin kärna: anime-komponenterna av spelet är rent utav förstklassig, medan spel-komponenterna snarare är i bottenklass.

Det ska dock inte underskattas hur väl spelet lyckats frambringa en intressant story med genuint roliga stunder mellan karaktärerna. Det är en fröjd att få återse sina favorithäxor igen, och för de som ännu inte lärt känna dem kan man bli försedd med en välintegrerad presentation av orginalstoryn och alla huvudkaraktärer i början av spelet. Men det är trots detta inte främst riktat till nya tittare/spelare, utan snarare de som inte kunnat få nog av animen (eller för de som nu är nyfikna på om Akko och hennes vänner någonsin kommer få uppleva sitt sommarlov (spänningen är olidlig!). Är man däremot någon som är ute efter ett underhållande spel att tillbringa sitt eget sommarlov på bör man nog leta vidare… (eller som jag; lägga ledigheten på att se om animeserien ännu en gång!)