Omslaget till spelet Luigi's Mansion 3 Luigi står i en mörk korridor med en skrämd min och en tänd ficklampa under hakan. Uppochned från taket kikar en grön kopia av Luigi ned.

 

Luigi’s Mansion 3

  • Plattform: Nintendo Switch
  • Utvecklare: Next Level Games
  • Utgivare: Nintendo
  • Genre: Action-adventure
  • Antal spelare: Single-player, multiplayer (1-8)
  • Releasedatum: 31 oktober 2019

Välkommen till Hotel Last Resort: Ett underbart ställe som har öppet året om, och där alla gästerna lever upp för en stund – till och med de som redan har vandrat hädan. Det finns gott om plats här, speciellt om du är beredd att dela rum med någon av inrättningens många stammisar. Men oroa dig inte – de kommer oftast bara fram på natten.

Ett gäng som nyligen tog en välbehövlig weekend på hotellet är Luigi och hans kompisar Mario, Peach och en klase olikfärgade Toads. Som tur var tillåter hotellet husdjur, så Luigi kunde även ta med sig sin trogna – om än spektrala – jycke Polterpup.

De checkade in och allt var frid och fröjd, ända tills solen gick ned och föreståndarinnan visade sig vara mer Tiffany Twisted än gästvänlig.

Luigi kikar skärpt fram bakom en dörr.
Bild: IGDB/Pressbild

SPA-vistelsen förvandlades därmed nesligt nog till en hemsökt mardröm, och Luigi fick på nytt plocka fram dammsugaren ur städskrubben för att styra upp i den odöda oredan.

I Luigis Mansion 3 tar spelaren rollen som Luigi, när han med andan i halsen utforskar det gastkramande hotellet i jakt på sina kidnappade vänner. Likt alla spökjägare med självaktning är han beväpnad med den obligatoriska dammsugar-ryggsäcken, som här kan användas både till att fånga illasinnade vålnader och samla på sig mynt och andra collectibles.

Det finns även ett multiplayerläge där upp till åtta personer kan spela tillsammans, lokalt eller online, i olika minispel.

Flera slem-Luigis i olika färger jagar guldspöken i en salong.
Bild: IGDB/Pressbild

Ett väldigt ikoniskt nytt element är även Gooigi – en grön, slemmig Luigi-klon som kan användas för att ta sig in på kluriga platser och låsa upp vägar som rörmokaren själv inte kommer åt.

Och tur är väl det, för på vägen upp till hotellets översta våning måste Luigi ta sig igenom en myriad olika utmaningar och pussel – för att inte tala om de kreativa och varierade bossfighterna. Strösslat mellan rummen finns även en uppsjö av gömda skatter och påskägg att hitta för den som dristar sig till att leta efter dem, och även här kommer den elastiska dubbelgångaren väl till pass.

Miljöerna och designen på nivåerna är genomgående väldigt spännande och fantasifull, med massor av roligt lekfulla och charmigt absurda detaljer. Självklart besegras mumier genom att man dammsuger av dem deras bandage, givetvis duschar även spöken efter gymmet och det är ju sedan gammalt att allt som spolas ned i avloppet förvandlas till byggstenar för en anarkistisk civilisation i nedre källaren.

Luigi framför en gallerport mellan två medeltida slottstorn.
Bild: IGDB/Pressbild

Det är lätt att glömma bort att det finns ett slutmål med utforskandet när varje våning man kommer in på är så intressant och underhållande att de alla skulle kunna vara separata spelkoncept i sin egen rätt. För varje ny setting ställs man roat och förbluffat inför frågan ”hur i helvete hamnade den här platsen här?”

Ett hemsökt gym, en spöklik shoppinggalleria, en övergiven filmstudio och en mystisk pyramid är bara några exempel på utmaningar som Luigi måste passera för att ta sig till hotellets toppsvit. Man vet aldrig vad som väntar på nästa våning, och hela upplägget inger känslan av Rose Red  möter Segas The Cave möter Mario Odessey.

”Självklart besegras mumier genom att man dammsuger av dem deras bandage, givetvis duschar även spöken efter gymmet och det är ju sedan gammalt att allt som spolas ned i avloppet förvandlas till byggstenar för en anarkistisk civilisation i nedre källaren.”

Det vilar en dunkelt sällsam aura över hela byggnaden, och det känns som om det finns en berättelse bakom varje setting som man tyvärr bara får chansen att skrapa på ytan av.

Detta är även en av aspekterna där det känns som om spelet brister en aning – vissa nivåer känns alldeles för korta, och över huvud taget skulle jag ha velat gräva lite djupare i våningarnas respektive backstories.

Luigi jagas av ett stort spöke genom en hotellkorridor.
Bild: IGDB/Pressbild

Dessutom hade det varit väldigt najs om ”delmålen” spridits ut mer över hela hotellet, istället för att alla de viktiga bossarna och händelserna travas på hög alldeles i slutet av spelet.

Men det finns andra problem också, som över huvud taget inte har att göra med inrättningens skrämmande bristfälliga roomservice. Det mest markanta av dessa har att göra med styrningen. Till exempel: Luigi har ett flertal olika verktyg att tillgå i sin spökjakt, och ett av dessa är en lampa som gör att man kan se osynliga varelser och föremål.

Lampan aktiveras med höger tumme på en knapp på A/B/X/Y-padden. Ljuskäglan kan flyttas upp och ned med hjälp av handkontrollens gyro, men i sidled styrs den dessvärre med höger styrspak. Detta blir såklart väldigt svårt i och med att de flesta spelare förmodligen har högst en tumme på varje hand.

Lösningen blir att awkwardly flytta vänster tumme till höger joycon medan man använder lampan – men då kan man förstås inte gå omkring under tiden i och med att den tummen egentligen behövs till den vänstra styrspaken. Och ja, ni förstår säkert dilemmat. Kontrollerna hade således mått bra av ännu en funderingsvända innan spelsläpp.

Luigi har skjutit fast en sugpropp på en väska i en källare. Ovanför hans huvud ser man en grön knapp med ett A på.
Bild: IGDB/Pressbild

Utöver en mycket mycket mycket störig medhjälpar-NPC, och det töntiga i att det åter är prinsessan Peach som ska räddas i slutändan (jag hoppades in i det sista att det i finalen skulle vara henne som Luigi teamade upp med för att rädda Mario från slutbossen), så lider spelet även av ytterligare ett stor, väldigt märkbart problem: Pengarna.

Större delen av speltiden ägnade jag åt att metodiskt och med stor behållning dammsuga hotellets alla skrymslen på guldmynt. De finns överallt, både liggandes helt öppet på golv och hyllor, men även gömda bakom mer eller mindre kluriga pussel. Det ikoniska klirrandet när slantarna far in i dammsugarens rör är så tillfredsställande att det roliga myntsamlandet nästan blir huvudsysslan i utforskandet.

”Man vet aldrig vad som väntar på nästa våning, och hela upplägget inger känslan av Rose Red  möter Segas The Cave möter Mario Odessey.

Men vad ska man ha pengarna till när man väl hittat dem? Well, en bit in i spelet dyker det upp en liten butik i källaren, men där finns endast tre föremål att lägga pengarna på – och inget av dem är speciellt inspirerande. Utöver ett item som basically ger dig ett extraliv finns det bara två andra produkter i affären, som båda går ut på att hjälpa dig hitta olika collectibles. Och det är allt.

Det finns inga andra användningsområden för den enorma mängd mynt du samlar på dig, förutom att de avgör vilket av tre väldigt snarlika endings du får i slutet av spelet. Och – håll i hatten – det är antalet mynt du har i fickan i slutet av spelet som avgör detta – och inte hur många mynt du hittat sammantaget. Det innebär därmed att du faktiskt straffas om du handlar i den undermåliga shoppen, som alltså då blir ännu mer värdelös än den redan var.

Varför inte åtminstone slänga in lite roliga hattar à la Odessey, eller några andra mer belönande buyables, i affären om shoppingen nu ändå ska ske på bekostnad av completion?

Gooigi, Luigis gröna slemklon, har just tagit sig igenom en gallergrind i ett medeltida slott.
Bild: IGDB/Pressbild

Ett akut medskick till Nintendo för framtida speldesigns är därför detta: Se till att ha en vettig moneysink om en stor del av spelupplägget går ut på att samla pengar, och kanske allra viktigast: Straffa för böfvelen inte spelaren med ett sämre ending för att hen använder sig av sagda moneysink.

Det är faktiskt inte rocket science Nintendo, och jag fascineras över att ingen under spelutvecklingens gång reagerade på detta.

”Straffa för böfvelen inte spelaren med ett sämre ending för att hen använder sig av sagda moneysink.”

Well, dessa var mina största hangups efter att ha gjort rent hus på hotellet. Påpekas bör dock att de verkligen inte är så störiga att det drar ned spelupplevelsen nämnvärt på det stora hela.

Luigi’s Mansion 3 är ett underbart spel som jag garanterat kommer att återvända till – inte minst på grund av det oproportionerligt meditativa i att lalla runt mellan rummen och dammsuga upp allt som inte spikats fast i golvet.

Seriously, det har aldrig varit så roligt att städa. Och till detta kommer såklart alla de genomarbetade miljöerna och level-koncepten som redan nämns längre upp i texten.

Så varmt välkommen till Hotel Last Resort. Du kan checka ut när du vill, men det spelar ingen roll – för du kommer ändå inte att vilja åka därifrån.

Luigi står i en mörk korridor med ett skrämt uttryck och en ficklampa under hakan. Från taket kikar en grön kopia av honom ned.
Bild: Nintendo/Pressbild

MER LÄSNING:

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here